Resan till Hästveda

Bild: Historiehemmet

Jag fortsätter att läsa Jesper Högströms självbiografiska Smultronstället med ett speciellt, sårigt, fokus på hans far. Noterar en passant att Martina Montanus (Montelius?) skriver surt i Expressen om genren, är det verkligen en sån?, far-son-böcker. Noterar, inte mer än så. Hennes utfall intresserar mig föga.

   Nå, jag förstår nu att Smultronstället faktiskt var namnet på ett varuhus i Skåne där Jespers pappa jobbade. Inte det förlorade paradiset, efter att barndomens grind stängts. Som den obotliga romantiker jag är, var jag för snabb med att läsa in en symbolisk betydelse i boktiteln. Kanske dock inte helt fel.

   Men det är inte det jag tänker tala om nu. Utan utgå ifrån det faktumet att Högströms familj under en tid var bosatt i en villa i Hästveda i Skåne. Jesper inte mycket mer än en grabb, under uppväxt. Den tid när man formas. Icke minst i umgänget med jämnåriga - de andra. Ofrivilligt valda.

Hästveda, beläget i Hässleholms kommun, en ort jag visste absolut nada om innan Gunnar Adler Karlsson begravdes där. Varför i Hästveda av alla platser på jorden? Det kan jag inte svara på. Anar att han vilar bredvid släktingar på hustrun Mariannes sida. Han var ju själv född i Karlshamn i Blekinge.

   Tyvärr kan jag inte få besked från henne om saken. Det stannar vid en förmodan.

   Gunnar betydde mycket för mig. En gång besökte vi honom och Marianne på Capri. Rättare sagt Anacapri, där de ägde ett hus. Några stenkast från Axel Munthes San Michele.

   Dit upp tar man sig med en halsbrytande fort körande taxi på svindlande vägar. Lider man av höjdskräck, säkrast att inte titta ut. 

   Gunnar bjöd oss, under vistelsen på den besjungna vackra ön, på en guidad tur i hans Filosofiska Park. Är den kvar? Vem tar i så fall hand om den? Måtte någon göra det. I denna obildningens era tvivlar jag.

   

Sista gången vi träffades var, i min födelsemånad oktober, 2016 i Rom. Vi hade begivit oss till Ostia, Pasolini mördades på stranden, lurad in i ett bakhåll. Turligt nog befann sig paret Adler Karlsson samtidigt i Rom, där de också ägde en bostad. Så vi sammanstrålade. 

   Gunnar avslöjade, lugnt och sansat, att åldern började att ta ut sin rätt på honom.

   På min födelsedag ringde Marianne och Gunnar för att gratulera. Sista gången Gunnar och jag talades vid.

Under en av våra resor till Malmö bestämde vi oss för att kvista upp till Hästveda med Pågatåget. (I Skåne åker man rabatterat på tillsammansbiljett.) En gudsförgäten håla, i mina skannande ögon. Kanske ett orättvist omdöme. Jag är alltid på tok för kvick med att ordsätta mitt första intryck av en plats.

   Graven fann vi, efter några minuters promenad, på en fridfull kyrkogård. 

   Efter en stunds begrundande vid stenen tog vi oss ner mot stationen, i väntan på tåget upptäckte vi en restaurang som serverade helt okej mat. Därefter åter till Malmö.

   Jag undrar vilken dom, usch vad dramatiskt och högtravande det lät, Högström kommer att fälla över Hästveda. Ett skäl att läsa vidare.