Gärna en vardag utan sånt, tack!

"Bombi Bitt och jag" (Bild: DigitaltMuseum)

Sömnen fortsätter att hacka. Natt efter natt. År efter år. Jag är beredd att uppfatta det som ett normaltillstånd att inte kunna sova "ordentligt", vad nu det är. Något idealt att drömma (sic!) om? Åtta timmars djupsömn i sträck? Träning inför den eviga sömnen. Vad säger snarkexperterna? 

   Jag börjar känna mig som den figur Stellan Skarsgård, när jag ser hans namn minns jag genast hur lysande han agerade i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren eller redan i Bombi Bitt och jag, gestaltar i en film han gjorde med Nicola Walker. En rollfigur som plågas av insomnia. 

   Fint ord, låter lite medicinskt, om det är bara kack med sömnen.

   "Dom ska då sätta ett fint ord på allt", som min morfar kommenterade. När det inte längre fick heta städare, sopgubbe, rockslusk och annat - som det alltid har hetat. Och ska förstås heta! Jag undrar vad han skulle ha muttrat om samtidens begreppsflora. 

   Med "kommunikatörer", "strateger", "influencers" och hela baletten. Förmodligen: "Kan det bli tokigare!" 

  

"Man får inte vara dum, för då kan man bli bas." Det drog sig inte morfar för att säga rakt i ansiktet på en dylik. När han kände sig inträngd och påpassad nere i Verket.

   Allt går i arv, det lärde jag mig av Gunnar Adler Karlsson. Det bästa med mig kanske jag har ärvt från just morfar. Inte minst chäfsallergin. (Hur morfar sov, han gick treskift, bodde med hustru och barn i en liten enrummare på Bruket, det undandrar sig min kännedom.) 

   Dock inte hans rakframma sätt att bete sig. 

   Jag uttrycker mig mer inlindat, om man säger så. Misstänker att det är fråga om en bekvämlighet, en defekt, i min persona (jo, jo, jag kan, jag mä). Eller en kronisk yrkesskada efter alla år i högskolevärldens ankdamm, där ingen är rak och säger vad han eller hon - glöm det fula hen! - tycker.

   Jag är inte konflikträdd, det vägrar jag gå med på att jag är, det stör min stolta självbild. Men jag behöver arbetsro, det vill säga ro att skriva. Orkar inte med tidstjälande tjafs och grums som lätt smyger sig in den mellanmänskliga vardagen - om man sänker den existentiella  garden.

   

En ständigt fundrande, hans uttryck, kompis till mig, tidigare tråddragare på Sandvik, när en idé om att de framkallade vardagliga irritationerna (dit räknas, nota bene, inte det oförlåtliga otyget med urinträngda karlslokars icke nedfällda toalettsitsar) täcker över något annat. 

   Irriteras det över strumpor på golvet som inte plockas upp, eller något annat trivialt, står det för något annat. Något allvarligare som egentligen borde luftas. Fan tro´t, sa Relingen hos Ibsen.

   Nå, vad vet jag. Men gärna en vardag utan sånt, tack! Strindberg fann alltid skrivro, om så i det bökigaste och bråkigaste vardagsliv. Men jag är ju inte Strindberg. Hur hade titanen det själv med sömnen, förresten? Författare till boken Sömngångarnätter på vakna dagar. Titeln träffar mina dagar.