Endogent deprimerad, moi?

Thomas Bernhard (Bild: Wikipedia)

I en brevväxling, vi får se om det håller för att bli en bok, eller om det är för privat och saknar offentligt intresse,  jag begår med en vän i Upsala, en i det blågula, repressiva opinionsklimatet oumbärlig publicist, tillstod jag att jag är stämd i en lägre grundton än han. 

   Det är att uttrycka det metaforiskt svävande. Men träffar nog ändå rätt - som älgjägaren sa under sin första jakt. Missar man älgan, är det ändå såsen som är godast. Förlåt utvikningen.

   När Kristoffer Leandoer i SvD 250908 ägnar utrymme åt en fransk kultförfattare, som jag skamligt nog aldrig hört talas om, utelämnar därför med rodnande kinder hans namn, fokuserar han på samma författares gränslösa självupptagenhet. 

   Hans narcissism blir inte svårsmält, eftersom den av kultförfattaren hanteras med ironi.

   Jag försöker att bete mig likadant, jag skriver om herr Ekstrand själv (parafraserar Lars Gustafsson), vilket jag förvisso ofta gör, men strävar efter en självironisk anstrykning. Jag vet inte om jag lyckas. Kanske går jag läsare på nerverna. 

   Men jag vet att österrikaren Thomas Bernhard är min nummer ett som favoritförfattare. Hans antihjältar som ständigt trampar i klaveret och bökar till existensen. Jag ser likheter med mig själv, identifikation framkallas. Och nog är deras liv färgade av ironi. Inte tu tal om saken.

Hur kommer det sig att vi stäms i olika grundtoner, om jag tillåts förlänga den tämligen oprecisa metaforiken? Mannen jag brevväxlar med kan jag iaktta på ett sätt som jag inte förmår med mig själv. Vi undgår ju gärna oss själva och vår personlighet, som varje seriös terapeut vet.

   Publicisten, redaktör för en liberalt frisinnad nättidning, är social och utåtriktad. Jodå, jag hör hur klyschorna står som spön i backen. Och det är inte jag. Hur blev jag sån? Tillbaka till barndomen, skulle samma seriösa terapeut bestämt uppmana. 

  Där börjar allt. Där finns roten till att du är som du är, grabben. Nja, "jag lugnar mig", som mamma brukade glida (sic!) undan när pappa ville ha med henne till Kungsberget. Han var stugvärd åt skid- och friluftsfrämjandet (tror jag det fortfarande hette), tjänstgjorde plikttroget. Barndomen får vänta.

   

Jag minns hur mentalt tunga de första åren flöt fram  i lärdomens  stad. Den trista hålan på Upplandsslätten, enligt mäster Strindberg. Med egen erfarenhet av Upsala. Mitt sinnesmörker belägrade mig.

   Jag fick, kanske en smula desperat och ännu mer för att det var gratis, för mig att söka upp Studenthälsan. Träffade där en vitrock, en äldre psykiatriker som med bekymrad min, antagligen yrkesmässigt fejkad, bums tryckte dit diagnosen "endogent deprimerad" i min panna. 

   Därefter plockade hon, snabbare än en duellerande revolverman i Vilda västern, fram receptblocket. 

   Enklast, och billigast, så. Ingen kostsam terapi, typ psykoanalys, med kanske oväntad utgång. Psykofarmakan biter, ger på kort sikt avläsbara beteenderesultat. Inte alls som den flummiga psykoanalysen som kan hålla på i år efter år utan att någon förändring märks. 

   Vid det tillfället hade inte KBT kommit i ropet. Annars kanske jag remitterats iväg  på dylik mumbojumbo.

Jag minns inte om jag hämtade ut hela receptet, jag tror inte det. Men insomningstabletter tog jag ut. Mötet med vitrocken ledde till att jag på allvar började att studera de så kallade antipsykiatrikerna, Ronald Laing framförallt. De har jag fortsatt med. Och aversionen mot psykiatriker har bara vuxit.

   Läsandet av Laing raderar inte ut min grundton. Men min förståelse av den komplexa människan, andra människor, och hennes relationer, har ökat. "Det får duga", som de säger i Sandviken,