Jag börjar att titta på den brittiska serien Maffiablod (2025) i SVT Play. Åtta fullmatade, vart och ett nära en timme långa avsnitt. Serien utspelar sig i det som var 1960-talspopens Mecka, Liverpool, och handlar om ett gäng som håvar in stora pengar på att langa narkotika.
Mycket våld ingår i hanteringen. Inbördes avrättningar.
Kamp på kniven om vem i gänget som ska vara herre på täppan, "chef". Man drar sig inte för någonting. Dessa grovt kriminella förefaller helt känslokalla och samvetslösa. Det som är "nödvändigt" att göra, som de uttrycker det för att övertyga sig själva och andra, det gör man.
Inga moraliska betänkligheter. Stark slår svag. Och kvinnorna är inte bättre de. Som om jämställdhet måste råda även i gangstervärlden.
Det är verklighetsnära och det kunde mycket väl vara det samtida Sverige med narkotikarelaterade skjutningar och explosioner så gott som varje dag.
Massmedia rapporterar, det har blivit vardagsmat, alltmer pliktskyldigt om ett samhälleligt normaltillstånd som inte borde få vara det. Ingen landsända är undantagen, ingen fredad ort någonstans.
Kriminaliteten har krupit in under det vittrande välfärdssamhällets hud, sprider fasa och förstörelse.
Inte långt utanför Sandviken finns en plats benämnd Stigen. Ett dråp begicks där för väldigt många år sedan. Stort slogs det upp, en extraordinär och sannerligen ingen vardagsnormal företeelse.
Nära den stad som bolagets Sandviks grundare, Göransson, drömde om att göra till en mönstersamhälle. Där människor förväntas att leva fredligt och i samförstånd med varandra. Även över- och undersåtarna. Disponent som proletär.
Norpade någon en cykel i Sandviken, när jag växte upp, hörde det till sällsyntheterna. Fram till att jag flyttade till Upsala, låste jag därför aldrig min hoj. När det hade klottrats ett hakkors på ungdomsgården Seljansborg, ryckte Arbetarbladet ut för att dokumentera.
Foton till feta rubriker dagen efter. Upprördhet bland befolkningen. Så gör man bara inte!
Många känner uppgivenhet över hur det blivit i vårt land. Statsledningen förmår inte att göra någonting, förefaller ha tappat greppet, förlorat sitt våldsmonopol. Det börjar påminna om laglöshetens Sydafrika, en vildmark där den enskilde måste skydda sig och de sina. Ta saken i egna händer.
Varför fascineras jag av och sitter som klistrad vid Maffiablod? Andra, liknande dramatiseringar väljer jag ju bort. Verkligheten är sig selv nok. Den behöver inte vridas upp till fiktion, för att travestera hur Jan Myrdal uppfattade sina barndomsböcker.
Det handlar inte om billig gangster- eller stråtrövarromantik, typ Bonnie and Clyde eller den framlidne Clark Olofsson.
Kan det, nu spänner jag bågen, vara för att serien knivskarpt illustrerar hur ytterligt svaga alla lojalitetsband egentligen är? Mitt misstroende mot alla former av lojalitet mellan människor, för att inte tala om organisationslojalitet, är grundmurat sedan länge.
Att någon högbröstat deklarerar sin lojalitet är inget att lita på. Solidaritetens band, däremot, är starkare, måste vara det. Solidarisk är man aldrig i ett gäng knarklangare. Något sådant existerar per definition inte. Lojaliteten är inget altruistiskt val, däremot solidariteten.
Låter min förklaring till att jag hänger vid rutan, fram till att jag avverkat hela serien, långsökt och nästan urskuldande? Som om jag måste dra till med något, eftersom jag skäms över att jag inte "bara" kan slå mig ner i fåtöljen och titta, låta mig underhållas, snarare förskräckas?
Nja, min skådarblick är alltid i en mening, som jag nästan aldrig tummar på, instrumentell. Ett sökarljus. Jag vill utvinna något ur böcker, filmer och tv-serier. Därför är jag en flitig konsument, en slukare av texter och rörliga bilder. Jag söker något mer än bara det som gives för stunden.
Något som dröjer kvar. Insiktsfördjupande eller tankeväckande. Problematiserande eller gåtfullt. Om det inte visar sig, tröttnar jag snart, mister intresset.
Det utesluter inte att jag för avkopplingens skull tittar på oförargligheter. Som folklustspelet, buskis kanske någon inflikar, Korvfabrikören eller den svartvita långfilmen Masthuggspojkarna från 1940.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar