Jag kan inte sluta läsa Willy Vlautin!

Willy Vlautin (Foto: The Irish Indepedent)

Nästan något maniskt över det. Spelar roll. Jag kan nämligen inte sluta läsa Willy Vlautin. En författare från Oregon i Staterna som jag för en kort tid sedan inte ens kände till, skamligt nog. 

   Jag som brukar skryta, ja, nästan i alla fall, med att jag är en fena på modern, nordamerikansk litteratur. Pröva mig bara! Fast i det här fallet, låt bli.

   Jag måste bara få berätta att när jag genomgick en stamcellstransplantation på Akademiska i Upsala, en autolog sådan (cellerna hämtades "tvättade" med cytostatika från mig själv), övervakades den av en ung spoling till överläkare. 

   Vi kom under transplantationens gång, inte särskilt besvärlig i sig, att prata om amerikanska poeter. Inte vet jag hur vi halkade in på det spåret. I ett kalt, sterilt och fönsterlöst rum som luktade blod.

   Han erbjöd mig tuggummi, kåda som min mamma sade, för att lättare stå ut med lukten. Och lånade mig en tjock volym med amerikansk modern poesi. Jag hade den med mig tillbaka till salen på Hematologen. Bara godingar. Ingen lust att lämna sängen och avbryta insupandet.

  I tjockisen fanns John Ashbery, Frank O´Hara, Ginsberg, Ferlinghetti, Ezra Pound och andra bland mina favoriter. Rena guldgruvan.

Nå, tillbaka till Vlautin och varför jag inte kan släppa honom. E-bok på e-bok från mitt folkbibliotek, heter det så? Läser växelvis, i datorn på dagtid, mobilen på kvällstid, när jag krupit ner i bingen och det är knäpptyst i hus och kvarter.

  Det är inte det innehållsliga som får mig att fastna. Vlautin (ska, by the way, V:et uttalas f?) kan i långa stycken, i sin osminkat brutala realism, påminna om Bukowski. Ni vet han som aldrig befann sig långt från ett sexpack Budweiser eller en bedagad donna. 

  Nå, i rättvisans namn, skrivmaskinen heller aldrig långt borta. Och skriva kunde Hank, liksom Vlautin. Som bäst på nattkröken, med en flarra rödtjut och klassisk musik på radion som bakgrund. Då kom Hank loss. 

  Det är Vlautins stil jag njuter av. Direkt på, pang på rödbetan, utan att det blir Spillanes hårdkokta variant. När jag, som i ögonblicket, håller på med Motelliv slår det mig: det är som om Vlautin hela tiden börjar om på nytt. 

   Som om varje kapitel kunde läsas för sig, man behöver inte hela samlingen av kapitel för den röda trådens skull. One piece at a time, som de säger på födelsedagskalasen i Amerika. Men svårt låta bli att streckläsa. Man dras in i Vlautins värld. Och vill stanna kvar.

   

Det är verkligen inga sympatiska människor, varken karlarna eller fruntimren, man möter i Vlautins böcker. Ingen jag kan identifiera mig med. Åtskilliga sluskar, födda med ett saltkorn i halsen, bristande hygien. Inga man bjuder hem på kaffe eller bira.

   Annars läser jag gärna böcker som projektionsskärmar, söker efter mig själv i dem, brukar litteraturen i syftet att åtminstone en smula öka min vacklande självinsikt. 

   Någon snubbe på Dagens Nonsens, kan det ha varit Wiman, kritiserade häromdagen Trägårdhs kanon som det diskuterats om från och till i kultureliten. Behövs en sådan? Äh! 

   Bildar sig, läser man, det gör man för att det är skoj. Livet blir lättare att leva. Åtminstone en stund. Så sant som det var sagt. Om det nu var det han sade, kulturkisen på DN. Hoppas det.

   Tillbaka till Vlautin. Det är grejer som heter duga, det!