Skam

Har jag återfallit som bookaholic? Kanske lånar jag på mig för många böcker samtidigt: Hermele, Vlautin och Norén. Och så nu Édouard Louis bok om modern, Monique flyr (Wahlström & Widstrand 2025). 

   Författaren känner jag inte till, jag har aldrig, mig veterligt, hört talas om honom, trots att han verkar vara något slags innefigur bland dem som följer med och håller reda på who´s who i de senaste årens utgivning. 

   Något jag inte bryr mig om. Håller mig till de beprövade korten, läser gärna om.

   Jag blev intresserad av att göra fransmannens bekantskap när jag läste en recension av boken ovan. 

   En besk kritik, snarare än en konventionell recension, av hans ofina syn på vad litteraturen kan och bör vara. Hans litteratursyn, tolkad av recensenten. Aldrig "ren" fiktion. Aldrig "bara" påhitt. 

   Verklighet! Skilj inte på verk och verklighet. Arbetarklassvardag utan att idyllisera! Skriv som det är. Oförblommerat realistiskt utan några hänsynstaganden. Konsekvensneutralt som man brukar säga om god journalistik. Även om de närstående hängs ut.

   Recensionen lämnar jag därhän, jag lånar boken som e-bok på mitt stadsbibliotek, liksom jag gjort med de ovan uppräknade, börjar att läsa i datorn, fortsätter i mobilen efter sänggåendet, får genast svårt att lägga bort, måste bromsa in, jag har ju en tendens att läsa väldigt snabbt om jag inte passar mig. 

 

Louis mor levde med hans far som slog henne. Till slut, och äntligen, vågade hon bryta upp. Träffar en ny man som hon faller för men som upprepar den första mannens behandling, slår och plågar henne, kastar de fulaste ord i hennes ansikte. 

   Men så hjälper sonen henne att bryta upp även från detta helvete, hjälper henne att skaffa en egen bostad, bistår henne med pengar både till hyran och till det dagliga hushållandet. 

   Paradoxalt och ironiskt nog, som han konstaterar, har han pengar att hjälpa henne ur helvetet tack vare de stålar han tjänat genom de böcker han skrivit om samma helvete. Detta är nämligen inte första helvetesskildringen. Modern återkommer tydligen som tema för honom. 

   Jag känner igen mig i denna fixering, höll jag på att skriva. 

   

Modern är fattig som en kyrkråtta, har ingenting, kan ingenting, allt har tagits ifrån henne av bestialiska män. (Kvinnors val av "fel" män har alltid förbryllat mig.) 

   Det är långt till min mamma som delade sitt liv med en skötsam och snäll man som inte alls var som de våldsamma fyllbultar till karlar som Louis mor slösade sin energi på. 

   Mamma var inte "bara" hemmafru och mor, dessutom föreningsaktiv och politiskt aktiv, engagerad socialdemokrat. 

   En stark kvinna, ännu starkare framstår hon i jämförelse med Louis nedtryckta och förminskade mor.

   

Trots de väsentliga skillnaderna, bortsett från en gemensam klassbakgrund, känner jag så väl igen mig i det Louis skriver. Det förbindande ordet är skam. Det uttrycker Louis på flera ställen, han kan inte släppa det. 

   Han anser sig ha gjort saker mot sin mor som väcker djupa skamkänslor hos honom. 

   Det kunde för en utomstående tyckas inte vara några stora eller dramatiska saker. Inget att hänga upp sig på, tyngas och förmörkas av. 

   Men för honom blir det det. Och likadant för mig. Jag kan känna skam över saker jag gjorde mot min mor, önskar att jag hade dem ogjorda, varför var jag inte mer överseende, varför bet jag mig inte i tungan, lät bli att säga saker som inte behövdes uttalas, betedde mig nedrigt och barnsligt?

   

Jag borde ha varit förståndigare än vad jag var, kunnat säga till mig själv: det kommer en dag när det är för sent.

   När du kommer att ångra saker och önskar att du hade dem ogjorda. Lätt att vara efterklok. I eftertankens bleka stund, många år efter min mors död i kvalfull kräfta, stannar endast skammen kvar. 

   Jag måste läsa mer av Édouard Louis! Han håller upp en spegelbild. Det gör ont. Men är insiktsskapande. Och var det inte Hegel som sade: Minervas uggla flyger först i skymningen?

Även publicerad på lindelof.nu 2025 08 29