En halv tysk

Bild: www.sprakbokhandeln.se

I gymnasiets första ring på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) valde jag, helt frivilligt, som tillval en kurs i tyska. Jag antar att det var en svårare och betydligt mer krävande variant än den standardiserade som ingick i det ordinarie kursutbudet. 

   Förmodligen hölls den specialtyska jag valt på lektionstid efter den ordinarie skoldagens slut. Hur ofta under en skolvecka? Keine Ahnung.

   Märkligt nog, efter vad jag kan förstå åtminstone, hade inte engelskan helt tryckt undan tyskan, som det påstås att den gjorde som en följd av andra världskriget och nazisternas totala nederlag. 

   Efter 8 maj 1945, när kapitulationshandlingarna var undertecknade i Karlshorst i Berlin, skulle det ju vara engelska och Amerika som gällde. Inget annat. 

   Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag. Tänk så mycket sugar det finns i USA. Det sjöng vi på allsången i Kanalparken bredvid Linders kiosk med ettöresgodis till försäljning. Klämde i så att änderna flydde sin kos. Förskräckta, fattade ingenting.

Varför föll jag för att fördjupa mig i det tyska språket? Vid det laget var jag okunnig om mina genealogiska rötter som sträcker sig ända tillbaka till 1400-talet och södra Tyskland. 

   Långt senare kunde en släktforskare berätta för mig om familjen Stakes tyska påbrå. Min mors flicknamn Stake. Ett tag umgicks jag med idén att lägga till Stake i mitt efternamn. Lasse Stake Ekstrand. Fett, som ungarna säger. Eller coolt.

Lärare i specialtyska var den barska lektorn Haesert, med förnamn Hjördis, som jag hyste den största respekt för. Hon talade tyska som en infödd. Långt senare, där kom det igen, ber om ursäkt för

upprepningen, lärde jag känna hennes dotter på den högskola jag var knuten till. 

   Internationaliseringsansvarig. Uppmuntrade oss lärare att föreläsa på engelska.

   Vi reste till Berlin tillsammans, nä ingen monkey business mellan oss, på en konferens. Hållen i ett flott hus, tillhört en prinskorv från anno dazumal, utmed paradgatan Unter den Linden. 

   Hon passade på att, samtidigt som den föga stimulerande konferensen med urtråkiga key note speakers pågick, ta sig tid att försöka utreda ägandeförhållandena till en bostad i Östberlin som familjen ansåg sig ha rätt till. 

   Efter DDR:s upphörande var dylika ägandeutredningar legio. Jag fick för mig att Haeserts hade judiskt påbrå. Men har aldrig borrat i saken. Dottern finns inte längre bland oss. Sorgligt nog. Jag tyckte om henne. Lite av en frisk fläkt i den unkna högskolevärlden.

Sehnsucht... Wehmut... Urlaub... Zukunft... Var det för de expressiva, inte sällan vackra, glosorna som jag drogs till tyskan? Eller att jag i ungdomligt sökande efter livsmening läste, snarare kämpade med, Herman Hesse? Eller vad? Jag kan inte svara på det. Och vem kräver besked?

   Tyvärr var det annat som började att dra i gymnasisten Ekstrand när han förväntades att förkovra sig i germanernas ädla språk. Jag syftar på musiken och det rockband vi ägnade all tid vi kunde. Så jag försummade tyskan. Och gnädige Frau Haesert. 

   Än i dag fascineras jag av språket, älskar de långa meningarna, de inskjutna bisatserna, verbet sist. Varje dag läser jag Berliner Morgenpost på nätet. Tämligen flytande. Och, ja, nog känner jag mig som en tysk. Åtminstone en halv sådan. Att åka till Berlin känns alltid som att åka nach Hause.