 |
| Checkpoint (NBC News) |
Vad jag minns så fanns det inga judar i Sandviken när jag växte upp. Äh, så klart det fanns. Men inte i vänskaps- eller bekantskapskretsen. Inte bland skolkamraterna. Ingen att komma i direktkontakt med. Lära känna.
Däremot användes ordet ”jude” i förklenande sammanhang. När det hade med pengar att göra. Framförallt lån av sådana.
När vi bodde i Berlin hösten 1993 gick jag en gång och klippte mig i Västberlin, på Kantstraße. Hos en svensk frissa.
Hon avslöjade i förtroende att hennes ”fina” kundkrets, borgardamer från Charlottenburg, viskade sinsemellan om de ”hemska” judarna, hyresskojarna och ockrarna. Även om frissan hörde.
Alltså långt efter kriget, Tredje riket och förintelsen. Nja, kanske inte så långt ändå. Inte i syndabocksföreställningar och rasistiska fördomar. I urgammalt judehat.
Jag brukar citera Ulrike Meinhof om tyskarna: ”Ni har Hitler i er.” Mot detta biter varken denazifieringskampanjer eller de många årens gång.
Jag gästföreläste på Birzeit University i Ramallah på Västbanken i två omgångar. Sammanlagt sex veckor. Skaffade mig vänner bland de akademiska kollegerna som jag oroar mig för.
Vad händer efter Gaza? Väntar Östra Jerusalem, sedan länge föremål för den israeliska statens intresse? Därefter Västbanken?
De militanta, våldsamma bosättarna gnuggar säkert sina händer i det sistnämnda fallet, misstänker jag. De kan fortsätta att stjäla mark och starta nya bosättningar. Strunta i FN:s fördömanden.
Palestinierna är inte palestinier i förtryckarnas ögon. Det lärde jag mig under min vistelse på Västbanken. De är araber. Smutsiga araber. Undermänniskor. Israel är en apartheidstat, stadfäst i lagarna. Enligt International Court of Justice.
Ingen av dem på Västbanken, som jag ofta diskuterade med, sammanblandade judar med israeler. De betonade att det är en avgörande distinktion. Judar folkmördar inte. Eller ockuperar och förtrycker.
Därför är kritik av Israel naturligtvis inte antisemitism som man försöker få det till i enfaldig, svensk debatt.
I mitt liv har funnits judiska intellektuella. Jag har alltid endast betraktat dem som det senare, inget annat. Förläggare, författare, publicister och dramaturger.
Jag förfasas över det råa judehat som väckts till liv. Kanske har det aldrig sovit?
I Expressen 250808 berättar Guy Ben-Aharon, israelisk-amerikansk teaterregissör, pacifist, värnpliktsvägrare och motståndare till staten Israels brutala kolonisationspolitik, att han känner sig hemlös.
Ingen vill kännas vid honom. I Israel är ”förrädaren” inte välkommen. I Europa betraktad som medskyldig till slaktandet i Gaza.
Jag lider med honom. I den polariserade värld, där allt är svart eller vitt, blir hans position omöjlig.
Så välformulerad text. Polarisering är ju ett gigantiskt problem. Jag har ofta funderat på - när blev det så? Och kommer alltid fram till samma slutsats - den har nog alltid funnits här i det mänskliga dna:t. Jag var ju ung när Palme styrde landet, men jag minns ju hur otroligt polariserande han gjordes i debatten, eller sakpolitiskt t ex löntagarfonderna... Ändå får man känslan att polariseringen är ny, annorlunda eller värre. Men det handlar nog mest om att jag känner mig så oerhört obekväm med polarisering. En grå kostym är snyggare än en svart-vit kostym... Vad gäller hopblandning av judiskt och israeliskt, antisionism och antisemitism: Israels officiella hållning är ju att attacken mot Israel i oktober 2023 var "den värsta attacken mot det judiska folket sedan Förintelsen". Om Israeliska staten talar om sig själva som synonymt med det judiska folket kan man ju förstå om vissa fiender också gör det... Ha en fin helg, Lasse./Pedro
SvaraRaderaTack, Pedro. Jag har, som jag nämner och ofta gör, spenderat tid på Västbanken. I två omgångar. Sex veckor sammanlagt. Okunnigheten om vad som sker några flygtimmar bort är stor i Sverige. Jag brukar därför uppmana dem som går i försvar för Israel att göra ett studiebesök på Västbanken. Uppleva förtrycket inifrån. Förmodligen ett omöjligt studiebesök under överskådlig tid. Mitt sinne blir mörkt när jag minns tiden på Västbanken. Att det får fortgå. Ha det bra, Pedro! Glad för dig.
SvaraRadera