Den stillsamt reflekterande Rosenberg

Foto: Motala huvudbibliotek

Göran Rosenberg minns jag från den avsomnade tidskriften Moderna Tider som Jan Stenbeck startade. Mogulen som från USA importerade skräp-tv till Sverige.

   Jan Myrdal påstod att han var närvarande när Rosenberg ömkligt kröp för despoten Stenbeck, som fult jävlades med honom, för att få bli chefredaktör för den nya, påkostade publikationen.

   Jag återgav, okritiskt och utan att syna sanningshalten närmare, påståendet i en text i GD. 

   Rosenberg hörde av sig direkt till mig på mejl med en förebrående ton. Hävdade att Myrdal ljugit och att han, Rosenberg, var besviken på mig som återgivit lögnen. "Vi har ju haft en del med varann att göra." 

   Syftade främst på när jag medverkade i ett direktsänt, flera timmar långt, debattprogram en söndagseftermiddag i SVT om det moderna arbetslivet som han ledde tillsammans med Mats Hallgren.

   För övrigt första gången jag träffade Gunnar Adler-Karlsson IRL, som i sedvanlig ordning firade stora verbala triumfer under sändningens gång. I närvaro av statsråd och generaldirektörer på statliga myndigheter. 

   

Jag skrev på anmodan från samme Rosenberg en artikel om medborgarlön i Moderna Tider. I polemik med Gunnar Wetterberg som inte alls var förtjust i idén om en generell grundtrygghet. Jag har glömt vilka skäl han anförde. Säkert inga bestickande. För det finns inga. 

   Jan Myrdal, denne mastermind i svensk offentlighet, försvarare av argumentation och rationalitet, avfärdade Rosenberg en gång med "argumentet" att han är "en sådan där som kammar hypotek" (!). 

   Guilt by association? Begriper inte hur i så fall. Men kunde inte låta bli att dra på munnen.

Jag läser som e-bok Rosenbergs "Ett kort uppehåll från vägen till Auschwitz". Osäker på om jag läst den förut, inte omöjligt eftersom den utkom första gången 2012. En fin, ömsint, skildring av hans föräldrar som mirakulöst undgick att mördas i nazisternas dödsläger.

   Hamnade i Sverige, blev så småningom bofasta i Kringelstaden (Södertälje). Med en kort tur för fadern på 50-talet till ett Israel i ekonomisk kris. Planer på att slå sig ned där? Inte förvånande.

   Ty egentligen betraktade, visade undersökningar som Rosenberg redovisar, de flesta lägren överlevande judarna inte Sverige som en plats att stanna kvar på. Amerika och Israel lockade att ta sig vidare till. Inte minst på grund av ett kyligt bemötande från myndigheter och infödda.

   Ingen som överlevt Auschwitz blir någonsin fri från förföljande skuggor och traumatiska bilder. Överlevarna, Rosenberg föredrar att kalla dem "fortlevare", är överrepresenterade i självmordsstatistiken. 

   Hans egen far försökte att hålla ut, jobbade på Scania-Vabis men förmådde inte stanna kvar, mådde allt sämre, medicinerades och elchockbehandlades, slutade med att han dränkte sig under en mentalsjukhusvistelse. Rosenberg skriver återhållsamt och dämpat, men smärtan smyger i undertexten.

Jag reagerar på vissa uppgifter, även om de inte är mig nya, i den välskrivna boken. Särskilt det avsnitt där det återges hur vanliga västtyska medborgare våren 1945, eller om det var något senare, av de allierade tvingas till konfrontation med KZ-fångar. Lik och vandrande skelett. 

  Jag har sett filmupptagningar från dylika konfrontationer. Hur de som inte lyfte ett finger för fångarna i Tredje riket chockas av det de tvingas uppleva, önskar att de slapp möta offren. Kvinnor som håller för munnen med näsdukar.

   Efter kriget hade ju ingen tysk varit nazist. Inte om de fick intyga det själva. Vilken var poängen med konfrontationerna? Jag förblir osäker. Ni har Hitler i er, som Ulrike Meinhof sade. Avnazifiering? Tja. 

   "Det får inte ske igen." Inte? I Tyskland skördar AfD allt större framgångar. Och nynazister skränar på gatorna.

Plötsligt minns jag från sextiotalets slut en hätsk debatt en höstkväll om Palestina i universitetshuset i Upsala. I panelen förutom Rosenberg bland andra Staffan Beckman. Jag läste Beckmans bok "Palestina och Israel", utgiven i samma veva. 

   Beckman, koleriskt lagd, brusade vid ett tillfälle upp mot en israelvänlig röst i salen. Rosenberg lugnade ned honom. 

   Göran Rosenberg i ett nötskal. Den stillsamt reflekterande intellektuelle. Och som modigt skriver om förtryckarstaten och ockupationsmakten Israel, som den jude han är. Fördömer folkmordet i Gaza. Med risk för att stämplas som förrädare av de israeliska krigshetsarna. Kanske redan hänt.

   En ropande röst i den blågula opinionsöknen?