 |
| Wikipedia |
Den 8 augusti 1973 vadade Vilhelm Moberg ned i vattnet utanför Väddö för att dränka sig. Längre upp i en backe låg hans skrivarstuga, om jag förstått det rätt. Varje gång bussen till Grisslehamn, med Eckerölinjens båt väntande vid kajen, passerat dödsplatsen, har mina ögon sökt sig mot densamma.
Jag är inte helt övertygad om varför Moberg begick denna handling, vad som drev honom till det. Jag har hört olika teorier. Men vad spelar det för roll? Han är borta.
Den folkkäre, för nog var han en småfolkets man och försvarare, Moberg (skrev inte för inte "Min svenska historia berättad för folket") har aldrig blivit en av de svenska författare som jag flitigt har läst. Och läst på nytt.
Så som Strindberg. Jan Myrdal. Eller Lars Gustafsson. Morbergs populära utvandrar- och invandrarböcker har jag kämpat mig, förlåt vanvördigheten alla mobergälskare, igenom.
För att jag ansåg att jag borde göra det. Skam vore det annars. Träsmak.
"Rid i natt" läste jag med behållning. Liksom "Soldat med brutet gevär". Tv-serien byggd på "Raskens", om fattigdom och umbäranden i ett förflutet Småland, som jag följde, förvandlades till en lustighet.
Jag syftar på den "småländska" som indelte soldaten "Rasken" själv, Sven Wollter, talade. Milda maränger hur han lät! Vågade inte regissören ingripa? Användes inte dialogcoacher på 70-talet?
Framför de många verken ur hans hand ställer sig kraftkarlen Vilhelm Moberg som resolut tog ställning mot den otidsenliga monarkin och det erbarmliga kungafjäsket. Där har jag en frände.
Lika ihärdigt vände han sig på 50-talet mot korruptionen inom rättsväsendet och bland samhällets toppar. Rättsrötan. Om han ändå hade levt idag! Med krigshetsare och skattemedelsförslösare (vapen till Ukraina) som Kristensson och kompani.
Mer än kraftfull kunde han bli rasande över det han uppfattade som snedvridenheter och maktpersoner som slingrade sig.
Som när han i direktsändning i tv inte lät Palme tala till punkt i försvar för den socialdemokratiska regeringens hantering av dissidenten och Nobelpristagaren i litteratur Alexander Solzjenitsyn. Inlåst av de stalinistiska politrukerna.
Palme försökte, leende men med ett alltmer pressat uttryck i ansiktet, vädja till Moberg, tilltalade honom "Ville".
Hade inte en chans mot den polemiskt sluggande författaren. Rena verbala knockoutslagen mot den ömklige, för Moskva krypande, statsministern.
"Din stund på jorden" är min Mobergfavorit. Aldrig glömmer jag en uppsättning, baserad på boken, för många år sedan med Hans Strååt på Upsala stadsteater. Jag går ju annars nästan aldrig på teater. Det lämnar jag till kulturtanterna och recensenterna.
Strååt, ensam på scenen, var fullkomligt lysande i sin gestaltning. När han sömlöst växlade från pojke i knäbyxor till en gammal, tillbakablickande man vid livets slut. Mobergs alterego? Publiken satt som förtrollad. Nära till tårarna.
"Jag vill inte ha med döen att göra", har jag citerat många gånger. I en bok, glömt vilken, jag skrev, förstärkte jag det till "jag hatar döden!" Vännen Bengt, en mycket medmänsklig präst, har använt det när han officierat.
FOTNOT. Samtidigt som jag skriver detta får jag veta att Roger Fjellström gått bort. Honom förknippar jag med Häften för kritiska studier. En annan tid. Liksom Moberg.
Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar