Danskjävlar!

Sedan tre veckor befinner jag mig i Nordjylland, som varje höst vid denna tid. Om en vecka åter till Sverige. Vågar jag i ett tidigt avskedsbrev peka på vad jag, ett "ögonvittne", uppfattar skiljer Danmark från Sverige och gör landet särpräglat?

Riskerar jag i så fall i fortsättningen att stoppas i Frederikshavn när jag kommer med färjan?  Minns vilken uppståndelse det blev när Hasse och Tage framförde sin nidvisa om Norge. Nå, skam den som ger sig.

Rubrikens kraftuttryck är ett citat från doktorn, tillika överläkaren Stig Helmer i Ernst-Hugo Järegårds gestaltning, i Lars von Triers oförlikneliga tv-serie Riget. 

Förbluffande nog, som det kunde tyckas, vann ”danskhataren” Helmers gestaltare Järegård priset som populäraste tv-personlighet i Danmark. 

För mig blev det en ledtråd i min ovetenskapliga, impressionistiska nationalkaraktärsstudie: sådan är dansken, självmarterande. Det hör till det danska kynnet. sitter i det kollektiva DNA:et. 

”Världens lyckligaste folk”, kan det heta. Utsagan döljer det bistra faktumet att många danskar dör i förtid genom ett flitigt rökande och supande. Dansk television uppmärksammar återkommande det utbredda festandet bland ungdomar. Ett slags kollektivt självmord i ”frihetlig” anda. 

Bort statliga direktiv och tassar! Vi är oss själva goda nog. En genuint småstadsborgerlig mentalitet, historiskt förankrad, allergisk mot allt vad överhet och socialstyrelseförmynderi heter. I fiktionens form speglas mentaliteten i den älskade tv-serien Matador.

Svenskar är offer för mytbildning om landet på andra sidan Sundet. Som svensk turist vill man förstås möta gemyt och hygge. Vi vill gärna tro att danskarna - med ett knepigt tungomål vi inte fattar mycket av - tycker om oss, när det är våra slantar de eftertraktar.

Jag har vistats från och till i Danmark under i runda svängar nästan ett halvt sekel, nära umgåtts med de infödda. På vetenskapsspråk, om jag skall traska i det akademiska spåret, bedrivit deltagande observation. Under cover, om än inte direkt wallraffat. 

Men agerat lyhört registrerande, som den värsta socialantropolog.

På allvar ristades min tidigare, faktiskt ljusa bild av de ”gemytliga” danskarna när jag bevittnade min gamla vän E:s avtackning efter att många år ha tjänstgjort vid Aalborg Universitet, förr benämnt ”universitetscenter”.

 
En tid av tjänstgöringen i rollen som avdelningsföreståndare med ekonomiansvar.

Vid avtackningsfesten, med snittar och håndbajer på institutionen, avslöjade före detta kolleger i sina högtidstal oförblommerat att de agerat snyderaktigt bakom föreståndarens rygg. Lurat honom, på ren svenska.

De skrattade unisont gott och rått åt tilltaget. Jag noterade att ett icke försumbart inslag i det danska kynnet är det elaka stråket av ren och pur skadeglädje. 

En dansk kan skratta åt eller tillsammans med en annan dansk, för samme dansk besitter den svårknäckta koden. Den har inte vi svenskar. 

Den varje år uppförda Cirkusrevyn på Tivoli i Köpenhamn ett uppenbart bevis. Vad i himlens namn flabbar publiken vilt och brett åt? Jag är utanför och saknar poängen.

Den siste roliga (på danska betyder det ”lugn”), koden överskridande, rödvita artisten är död sedan länge: Dirch Passer. Ett geni. Victor Borge förtjänar också att nämnas. Om än dansk-amerikan.

Serien NamaStay på DR TV förstärker min hypotes om hur danskar egentligen är. Den bjuder på en spegelbild, vrångbild skulle säkert en fosterlandsälskande dansk förtrytsamt utbrista. Samtidigt sätta skrattet i halsen åt denna smått absurda komedi.

Lotte och Andreas, ett hippieliknande och hämningslöst par, Andreas långhårig och skäggig, Lotte med generöst tilltagna ringar i öronen, spelat av Paprika Steen och Lars Brygmann, driver en ”glamping”, förkortning för ”glamorous camping”. 

Som glampare semestrar du nära oförstörd natur men under bekväma former,

enligt den idylliserande marknadsföringen. Men knappast i serien, falsk varubeteckning. Gästerna bor spartanskt i tält. 

Ett av dem hastigt och lustigt införskaffat, värden lyckas till slut resa det, men river upp ett stort hål i taket för regnet att ta sig in via.  

Duschvatten som efter några sekunder blir iskallt. Trasiga stolar som borde bytts ut. Allt är föga glamoröst och ”dejligt”. En sprickande fasad. En allegori över Danmark?

I ekologins och hållbarhetens gröna samtid måste gu´bevars allt som inmundigas vara lokalt och ekostämplat. Det såta paret ljuger fräckt om att maten är ekologiskt vårdad. Döljer att äggen är köpta i butik utan ekomärkning.

 
Kyllingen likaså utan densamma. Det förtigs att marken är förgiftad, varför man inte bör äta jordgubbar från den, direkt hälsovådligt. 

Snåla är värdparet. När gäster försöker hoppa över en middag (ej ingående i logipriset), fejkar maken en hjärtinfarkt för att framkalla starka skuldkänslor, så att de förra inte vågar annat än stanna på kvällsmålet. 

Att danskar är ”försiktiga” (snåla), det visste jag sedan förut. Ingift en gång i tiden i en familj med en dansk plastsvärfar. Han vände och vred på minsta öre. Danskar älskar, favoritämnet, att prata priser och att jämföra dessa mellan butiker. Kan hålla på så hur länge som helst.

Gästerna på denna glamping, som inte är någon, medför alla ett bagage fullpackat med livsproblem. Dessa försvinner inte under den naturnära vistelsen som de inbillade sig skulle ha en utlovad, positiv effekt. 

Det blir tvärtom under alkoholens inverkan (danskar som påstås kunna "sköta" spriten, genom att ha tillgång till den i matvarubutiker, till skillnad från oss svenskar), relationer går sönder, häftiga uppgörelser, sexuella snedsteg.

 
Gästerna lämnar glampingen mer förvirrade och omskakade än när de kom.

Serien tenderar ibland mot konceptdramaturgi, som tittare anar man byggstenarna och hur det har tänkts från regihåll. Det blir förutsägbart - inte överraskande. 

Men Steen och Brygmann är som vanligt fullkomligt lysande.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-30