Jürgen Habermas tilldelas, som trettionde mottagare i den långa raden, det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte är statsvetare, politolog som danskarna säger, till professionen utan sociolog.
Men förtjänar beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgör därför en närmast självklar pristagare.
95 år har han hunnit att bli. Fortfarande klar i knoppen och aktiv. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara verksamma, att närma sig eller överskrida hundrastrecket ingenting i detta sammanhang.
Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den imponerande kategorin.
Det hörde till på min aktiva tid som samhällsvetare vid Uppsala universitet att man bara måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle bjässe på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i den så kallade Frankfurtskolan.
Förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld och systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen?
Vad saknades i hans analys som jag fann färgad av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?
Diskutera hans kommunikationsbegrepp helt nödvändigt, grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på förnuft och argument. Att man lyssnar på sin motståndare, därigenom visar respekt för olika uppfattningar.
Och dessa skall skyddas genom yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati.
Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige, med ordföranden i riksdagens justitieutskott som riskerar åtal för hets mot folkgrupp efter att ha återpublicerat en satirisk teckning.
Jag läste, slet med Habermas och hans snårighet, hade svårt för honom. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse.
Som kanske blir högst begriplig beaktande den historiska bakgrunden, Hitler och hans totalitära välde i Nazityskland.
Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.
”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En ”riktig” tysk tänker inte, utan handlar, och det dödsföraktande i socialdarwinistisk anda. Ingen ”nytta” med en akademisk samhällsbetraktare som Habermas.
Filosofen Martin Heidegger, som inledningsvis dyrkade Führern, gavs en chans att tjäna makthavarna, men avpolletterades med samma motiv, icke användningsbar.
Jag fick väldigt svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som ”vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp, vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?
Kände han sig, till skillnad från en sådan som gurun Herbert Marcuse, utanför och passé, eller förstod han inte att tolka studentrevolten rätt? Var det fruktan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? ”Pöbelns”skränande utanför den bildade medelklassens salonger?
Ser vi på Frankrike, kan vi inte reducera revolten till en ren och skär studentfråga som i Sverige med den fåniga ockupationen av det egna kårhuset i Stockholm. Arbetarna anslöt sig till de franska studenterna. Revolutionen var inte långt borta.
Kanske ”missade” Habermas samhällsteori något väsentligt, hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära. Förutsatt att vi nu kan tala om en sådan.
Intressant att problematisera hans demokratiförsvar, yttradefrihetens omistliga roll, med dogmatiska religioners, syftande närmast på islam, framträdande på den samtida scenen.
Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare, tänk inte - tro! En dikterande världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt.
Nå, störst problem med Habermas har jag trots allt haft med honom som stilist. Han slår nästan landsmannen, tillika sociologikollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. Liksom med Weber har jag givit mig på Habermas på originalspråket. Inte gjorde det saken lättare.
Kanske hans stil ändå inte är det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet, även den store intellektuelle tysken har ”slutat” att tänka i en brännande fråga. Han har försvarat Israels agerande i Gaza. I honom har Israel en sann och trogen vän.
I den så kallade ”historikerstriden” i Tyskland vände han sig mot alla försök att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart), menade att den var unik och kan inte jämföras med andra folkmord.
Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel ägnar sig åt.
Om än läst kritiskt, utan att oreserverat instämma i hyllningskören, är Habermas en värdig pristagare av ”Nobelpriset i statsvetenskap”.
Bild: Uppsala universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar