Ondgör man sig, som undertecknad gärna gör, över den minst sagt nervpåfrestande, i kanalerna ständigt förekommande "komikern" Per Andersson och ännu mer över trams-tv, framkallas genast många instämmande, igenkännandets reaktioner.
Det är ju som om tramset tagit sig in vart man än tittar. Även statstelevisionen har hängt på. Hur förstå? Ge folk vad folk vill ha?
Eller, hjärntvätta dem så att de tror att det vi ger dem är det som de vill ha! Svårt låta bli att citera förre osthandlaren och skivbolagsdirektören från Skara: "Folk är inte dumma, de är dummare."
Min familj skaffade inte tv förrän 1961, apparaten placerades med en virkad duk ovanpå på hedersplats i ena hörnet av Rummet. "Vardagsrum" sa vi inte, utan Rummet och det skulle man sparsamt bruka, "finrummet".
Min modernt lagda och nyfikna syster inhandlade sin apparat redan några år innan. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde för tv:ns skull, och minns från en flimrande ruta Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. Hopalong Cassidy i vidbrättad hatt på vit häst som stegrade sig.
Men här kanske jag minns fel, det var på matiné på Saga, Grand eller någon annan av de imponerande många biograferna i småstaden Sandviken som jag såg västernhjälten. Sedan red vi hem på låtsashästar, medan vi fyrade av våra låtsaspuffror mot förföljande indianer. Hann undan i sista stund, med skalpen i behåll!
Olle Björklund, med den välansade tangorabatten, minns jag väl. Hans korrekthet, inget flamsande där, inte. En rutans gentleman. Stort var det när han anlitades av Sandvikens Sparbank på Hyttgatan mitt i stan för att under en dag sitta i kassan.
Jag fick en tvåkrona av mamma så att jag kunde bevittna när Olle stämplade i min bankbok som ett bevis på att jag satt in pengar. Först köa en timme eller så, många ville se kändisen i levande livet och på nära håll. Både vuxna och barn.
Jag drabbades av tunghäfta väl framme vid kassan, räckte med darrig hand fram bankboken och slanten. Björklund tog nådigt emot och stämplade snabbt i boken. Ingen kommentar, endast en avmätt nick.
Sedan fick han visst sparken av statstelevisionen, för man fick inte extraknäcka som han med stor framgång gjorde runt om i landet. Mamma och hennes väninnor i syjuntan tyckte Björklund var "tjusig", men försvann ur rutan gjorde han. Till kvinnornas samfällda besvikelse.
Oförglömlig den tid när det skulle betalas tv-licens och mystiska män med uppfälld rockkrage och för ändamålet utvecklad utrustning, långa spröt som de viftade i luften med, rörde sig, likt otäcka Stasi-agenter, utanför husen för att leta smitare.
En gång ringdes det på hemma hos oss i studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala.
Min dåvarande hustru öppnade, intet ont anande. Kontrollanten frågade med myndig stämma efter licensbetalningen.
"Det vet jag inget om, det där sköter min man." Han lät nöja sig med det, dröp av med oförrättat ärende.
Numera har man inget val. Tv-licensen har ersatts av skattsedeln. Alla måste vara med och betala, även för tramset, oavsett om man tittar eller inte. Jag ser tv, företrädesvis serier (just nu för tredje gången Barnmorskan i East End), i datorn eller mobilen.
Om jag vill ägna mig åt självskadebeteende, skär jag mig inte på kroppen eller dunkar skallen i väggen. Jag slår på TV4:s morgonprogram med Steffo och kompani. Sedan ringer jag min psykoterapeut, om jag nu hade någon.
Nå, dumburken var nog inte så dum ändå!
Även publicerad på lindelof.nu 26 september 2024
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar