Farväl, mina tonår!

Foto: Wikipedia

Om det inte är den förbenade AI som är ute och spökar, vilket jag förstått att han (?) inte drar sig för, om det så gäller studentuppsatser för att lura handledare eller djur som gör knasiga grejer, måste jag till min bedrövelse läsa på nätet att Rolling Stones ställer in en planerad turné nästa år. 

Skälet är att Keith Richards artros, eller om det är artrit, egentligen spelar beteckningen ingen roll, lika illa vilken man än väljer, i fingrarna gör att han måste avstå. "The Last time" har slutligen blivit verklighet.

För inte så länge sedan begick mannen som givit det oväntade överlevandet ett fårat ansikte ett framträdande i New York. Men då handlade det om att lira på tre låtar och inget mer. 

Men att ge sig ut på en omspännande turné, med gud vet hur många och långa konserter inför en stor publik och vassa kritiker. Det fungerar tydligen inte.

Jag har inte kunnat undgå att notera hans fingrar på aktuella foton. Reagerat på dem. Och nu bekräftas det.

Stones är för mig tonåren i Sandviken. Tonår som levdes tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. I ryslig skolvardag som under olycklig förälskelse. Ett härligt, berusande sextiotal. En av de första Stoneslåtarna "Tell me". 

Och är jag inte helt ute och cyklar medförde klasskompisen Erik en skiva med "Under the boardwalk" på till en musiklektion i läroverket. Låten knep mig med hull och hår. Tröttnar därefter aldrig på att höra den. 

Den roliga och kloke musikläraren, ett undantag från de andra tråkmånsarna som plågade oss under lektionerna, lät oss lyssna på det vi själva valde. Själv försvann han in i ett annat rum för att komponera. Skickar ett tack till denne välsignade man i himlen. 

Efter "Tell me" ett pärlband, "As tears go by" och en massa andra låtar som stannat i mig. Jag tyckte om de första, bluesinspirerade skivorna, med covers på godingar, "Spider and the fly", "Hitchhike", "Come on" och andra, men efterhand bleknade intresset för det alltmer salongsfähiga, bandet. 

Och så när de forna rebellerna adlades, hängde på sig finkläder, knäböjde inför en av bidragsmissbrukarna från det brittiska kungahuset. Nej, tack. Och skivorna speglade förändringen. You can´t always get what you want.

Jag brukar tänka, om man skulle ha alla pengar som Jagger eller Richards, rika som Joakim von Anka. Kunna göra vad man vill. Men inte kunna hejda åldrande och död. Hur copy, som engelsmannen säger? Du kan ingenting ta med dig dit du går. 

Hur länge till orkar kompisen McCartney, spelade bas på en av låtarna på "Hackney Diamonds", hålla på? Jag hör glimtar från konsertupptagningar. Rösten är borta. Gamlingen är skoningslös. Det lärde jag mig redan i Sandviken.

Vad ska Keith göra nu med gitarren på hyllan? Pyssla med sin trädgård där i Connecticut? Pussa söta hustrun Patti, några år yngre? Usch, att åldras är inte roligt!

PS. Klart Stones inspirerade oss, tillsammans med andra idoler, att starta vårt band Two Good Reasons.

Också publicerad på 8 dagar 2025-12-17

Disputation och Sport Management

Åldrad skriftställare i begrundan

Jag minns när jag var ung, jag skriver hellre yngre, det låter bättre, att jag log i mjugg åt grånade människor när de beklagande suckade över att tiden går så fort. Och åren allt fortare. Nu tillhör jag själv den åldrade skaran. 

Och jag läser, likt seniora före mig, dödsannonserna först av allt i morgontidningen. För att ta reda på om jag står med, eller måste upp på hästen för en ny dag. Äsch, jag försöker skoja.

Inte riktigt sant om dödsannonsernas morgonläsningsprimat (än sitter takterna från Upsala i, hörs på ordvalet). I GD brukar jag starta med det senaste om Brooklyn Tigers. Framförallt är jag nyfiken på skadefronten. Kan Bobby spela efter att en puck under träning farit upp i ansiktet och slagit ut tänder? 

 
Vad med Greg? När kommer "Berra" tillbaka? Hur länge måste vi vänta på backresen? 

Och jag kikar efter om sportchefen, förre Brynässpelaren, Alsén fått för sig att värva ytterligare något stjärnskott. Eller någon slocknad stjärna.

Betänker han, tillräckligt, vad det kan betyda för den fungerande gruppdynamik som gjorde Brynäs så bra i allsvenskan och första säsongen i SHL efter återkomsten? 

En enda felvärvning kan riskera att rubba denna. Förresten, jag störs av att Alsén och kompani säger att de letar spelare på "marknaden". Företagsekonomisering av sporten. 

Apropå hockey lunchade jag (fiskgratäng) - till seniorrabatt - med vännen Kjell i förrgår på Agnes Kulturhus i Gefle. Agnes, som ersatte det gamla trångbodda biblioteket, är absolut ett lyft för stan. Sedan må de sedvanliga gnällspikarna muttra vad de vill i insändarspalter och annorstädes. 

Kjell, meriterad före detta coach, känd i vida hockeykretsar. Vann OS med juniorkronorna. Assisterade "Ankan" Parmström i Tre Kronor. Inte dåligt på min ära. Kjell och jag drev med gemensamma krafter, inkluderande en hel del uppsökande verksamhet runt om i länet med hjälp av bil, igång utbildningen Sport Management på högskolan i Gefle. 

Edsbyns bandylag och Sandvikens IF:s fotbollslag tillhörde de uppsökta. Vi dök likt gubben, snarare gubbarna, i lådan upp i omklädningsrummen. Även Brynäs pojkspelare träffade vi. Uppe i Gavlerinken. Och Gefle IF i en sammankomst på Silvanum. 

Tack vare Kjells kontaktytor lyckades vi locka profiler som Ove Molin, Janne Larsson, Tommy Sjödin, Anders Wikström med flera att hoppa på utbildningen. När de rörde sig i korridorerna uppe på Kungsbäck studsade många studenter till. "Kändisar"!

Nog måste det sägas ha varit fin reklam för högskolan. Exponering.

Men utbildningen lades ned efter blott ett år. Jag kan bara förstå det som att den kursansvarige, undertecknad, inte tillhörde ledningens kelgrisar. Hålla på och starta utbildningar utan att först förankra dem ordentligt internt, tröska dem genom det korporativa systemet! Vad är det för fribytarfasoner! 

Samtidigt som det på de företagsekonomiska kurserna pratades om vikten av intraprenörskap, I´m just saying.

Jag skakar på huvudet, skrota en både regionalt och nationellt uppmärksammad utbildning med sådana potentialer! [1]

I går ännu en gång till Upsala, en dryg timma bort, dit med UL till det facila priset av 29 kronor. Varje 17:e december, dagens datum, minns jag min disputation i ett råkallt Upsala. Snödrivor och långkalsonger. Året var 1979. Fyrtiosex år sedan. Det är inte klokt. Vart tog åren vägen? 

Allt ståhej runt avhandlingen, det började redan innan disputationsakten, med dess hårda LO-kritik, roade till en början. Nej, bättre säga att det livade upp mig. Sådan är jag. Men sedan blev det för mycket. 

Alla som hörde av sig från land och rike runt. En hel del ljusskygga figurer. Palmehatare. Marken började gunga.

Vilka intelligenta slutsatser kan dras av tillbakablickarna, att stämma till eftertanke? Kanske inget mer utöver att tiden går och allt fortare.

[1] Högskolan i Gävle har inte ett specifikt program som heter "Sport Management".  Däremot erbjuder de Idrottsvetenskapliga programmet med inriktning hälsofrämjande livsstil. (AI 2025-12-17)

Då tar Putin oss!

Bild: Wikipedia

När jag växte upp i Sandviken på 50-talet varnades det för "ryssen". Inte vet jag om hållningen förtjänade att betraktas som politiskt medveten. Kanske något som hängde i sedan tidigare. En för givet tagen tankefigur.

I en socialdemokratiskt impregnerad bruksmiljö. Länge trodde jag att alla i stan var socialdemokrater. Förutom några få, ”konstiga”, som röstade på högern. Och så skollärarna som nog var folkpartister.

Att det nere i Verket spionerades på och rapporterades om dem som misstänktes vara kommunister fick jag reda på långt senare.

Min mor, dotter till en rörslipare, var aktiv inom partiet. Lojal mot ”demokraterna”, som hon sade, i vått och torrt. 

Vi bodde granne med en kommunist. Åtminstone viskades det så i bostadslängan, att han var det. Jag minns en hygglig man som jag tror jobbade på en flyttfirma, far till kvarterets snyggaste tjej som vi alla grabbar svärmade för. Utan att ha en chans.

Häromdagen stötte jag ihop med en före detta kollega, tillika facklig kamrat. Båda aktiva inom universitetslärarförbundet, tillhörande SACO. Ingen lätt uppgift att försöka bedriva kollektiv verksamhet på en högskola med fackligt medvetslösa medlemmar. 

Och med en arbetsgivare som irriterades på allt som inte strikt följde en tandlös medbestämmandelag. Inte för inte kallad ”tutan”. Formella, inget annat än pliktskyldiga förhandlingar. För att det så, enligt lagens bokstav, måste vara. 

Därefter bestämde arbetsgivaren. Struntade blankt i alla reservationer till protokollet.

Nå, det var länge sedan jag träffade min fackliga vapendragare. Artigheter utväxlades. Konstaterades att vi båda åldrats. Han drabbad av diabetes. På tapeten Brynäs hockeylag. Ämnet som förenar alla geflebor över klassgränserna. 

Hejar man inte på Brynäs lika bra att packa väskorna och söka sig någon annanstans.

Men så kom vi in på kriget i Ukraina. Jag nämnde för honom att jag är innerligt trött på krigshetsen i Sverige. Och att jag som en protest funderar på att gå med i svensk-ryska vänskapsförbundet.

Då gick han i taket. Ansiktet stramades till. Ur honom flög en skarp varning, snarare en sträng tillrättavisning, för vad som händer om vi inte fortsätter att pumpa in pengar i Ukraina. ”Då tar Putin oss.” 

Att försöka diskutera Rysslands motiv för agerandet i Ukraina, om de ur något perspektiv kunde vara försvarbara, var helt omöjligt. Som att slå huvudet i väggen. Vi skildes åt i en inte särskilt vänskaplig atmosfär. 

Han som var så omtyckt av sina studenter, skaffade sig ett rykte som en på sina kurser samtalsuppmuntrande pedagog, inget argument kunde tas för givet, en sant vetenskaplig kultur vårdades. Men det var innanför högskolans väggar, det.

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-16.
 

Vildmark eller anstalt?

Gefängnis Torgau (Foto: Stiftung Sächsische Gedenkstätten)

Från 1956 till 1961 tillhörde Greta och Göstas snälle gosse Lars från Barrsätragatan 48 eleverna. Vi talar om Murgårdsskolan i Sandviken, vördnadsbjudande i sin om skånska, den medeltida borgen Glimmingehus påminnande arkitektur. 

Det skulle signaleras bildning och medborgerlig fostran genom denna imposanta framtoning, får jag för mig. Skolans obestridliga auktoritet - byggnaden dess ansikte mot världen.

Och nog startade lektionerna, åtminstone i småskolans klass 1-3, med psalmsång och orgeltramp från en musikaliskt skolad fröken. Det var ingen som fann det minsta konstigt. Inte ens de icke-troende. Det skulle bara så vara. Hur annars?

Jag frågade häromsistens en präst i Härnösand, efter en begravningsgudstjänst, om ämnet Kristendom finns kvar på skolschemat. Nej, numera heter det Religion. Med hänsyn tagen till elever som inte vuxit upp i kristen miljö. Muslimer som känner sig kränkta.

Nära att jag "främlingsfientligt" undslapp mig: - Men, vad har dom då här att göra? Men jag teg. Man vet aldrig vilka efterräkningar det kan bli i det åsiktsobekväma fosterlandet. Eller också kanske jag hade isolerats vid sorgens bord. 

Fått sitta där helt allena och utstött med en bit smörgåstårta på tallriken framför mig. 

Jag hycklar inte. Nog förekom det att elever misskötte sig på Murgårn när jag gick där, alla satt inte som tända ljus i bänkarna. Men ganska så oskyldiga tilltag var det fråga om, vill jag påstå. Sällan rektorn, tjänstebostad granne med skolan, behövde involveras. (Inte som nu, när elever hotar rektorn.)

När jag läser om hur det är nuförtiden på min gamla skola, kan jag bara skaka på huvudet åt det utbredda eländet. För vad säga? Det är ljusår till hur det var på min tid. Misshandel och sexuella trakasserier är numera vardagsmat. 

Och inte vågar, efter vad jag kan förstå, lärarna ingripa. I ett uppfostrande syfte. Då kan de åka på smörj. Kanske hämtas släktingar för att bistå. 

Nog fattar jag vilka det är som gör Murgårn till ett mindre vardagshelvete, och varför personal och elever far illa. Tack ni verklighetsblinda politiker, alla från S till M, som skulle göra oss till en "humanitär stormakt". Upp med gränsportarna på vid gavel och låt det skötsamma folket ta smällen!

Sandviken har tilldelats extra pengar, osäker på av vem, staten?, för att åstadkomma en bättre, mer skyddad skolmiljö. Uppenbarligen behövs det. Men med vilka medel? Övervakningskameror? Vakter? Schäferhundar? Pepparspray till lärarkåren?

I filmen "Barbara", om en systemkritisk läkare i DDR som tvångsdeporteras från Berlin till Greifswald på Rügen, dyker ungdomsfängelset Torgau upp. Präglat av hårda bagage. Kanske lite väl hårda, tortyrliknande.

Är det de återstående alternativen för Sverige, när skolornas urspårning så småningom måste (?) hanteras: fortsatt vildmark eller disciplineringsanstalt?

Har vi, förresten, någon utbildningsminister i detta land? Jag bara undrar.

En solitärs söndagsbekännelser

Solitären LEKstrand

 

Medelklass-tv:s osänkbara flaggskepp torde vara kommersiellt styrda Nyhetsmorgon i TV4. Där det inför öppen ridå tillagas (inte av en kock, gubevars, utan en "matkreatör") sådan där herrskapsmat, med de dyraste ingredienser, som man endast har råd med om man bor i typ Söderreservatet och tillhör den ideologiproducerande klassen. 

"Mediavänstern", sade man förr om de sistnämnda. Men jag skulle inte drömma om att använda beteckningen "vänster" om dessa på skärmen.

Vinet till maten är sannerligen inget billigt blask som smakar jäst eller våt hund. Beyaz eller Vino Tinto som vi pimplade när jag var ung. Nä, fina årgångsviner ska det vara, med namn som jag inte ens kan uttala. För Steffo och hans ständigt leende sidekick. 

Och skålas gör det - om morgonen. Salig mor, som insåg drickandets faror, skulle få spader.

Göran Greider, mannen med tusen åsikter och ännu fler, är en flitig gäst när det skall tyckas om något. Sammanfaller hans bostadsadress med tv-bolagets? 

Tredje advent, denna gråmulna decembersöndag, avhandlas ämnet ensamhet bland alla reklaminslag. Denna tjatiga upprepning av reklam, rena hjärntvätten, så att man till slut får lust att sola ut tv-apparaten. Nå, ICA-reklamen, med Kjellman och kompani, går an. Ganska så fyndig för det mesta.

En läkare är inkallad som ensamhetsspecialist. Har han särskild erfarenhet av att vara ensam? Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Kanske varit lämpligare att bjuda in någon med denna erfarenhet. Kanske en Obdachlos, som de säger i Tyskland. Men lika uteslutet det, som att bjuda in Stefan Lindgren att debattera med Patrik Oksanen.

Det vrids och vänds på begreppet så man kunde tro att man är tillbaka i Upsalas akademiska seminariekultur, det skiljs på frivillig och ofrivillig ensamhet. Själva ordet tycks laddat med en värderande tendens. Ensam ska man inte vara. Då är något fel på en. 

En bestående brist. Ett tillkortakommande drag i ens personlighet. 

Pappas farbror Vilhelm Ekstrand i Häverödal i Uppland gick till skogs efter att ha fått korgen av dottern till en rik snålbonde. Nå, det var väl bonden som stod för korgen, flickan lika kär som Vilhelm. Vi besökte honom i hans lilla, röda stuga mitt i skogen. Han utstrålade harmoni. Minns jag än i dag.

I sin, omgärdad av fåglar och skogens djur, frivilliga eller ofrivilliga, hur den nu skulle etiketteras av TV4, ensamhet. Jag skulle säga att han var en av dem som vågar ta sitt liv på allvar. En exklusiv skara. De flesta kompromissar bort sitt enda liv. Kanske för att slippa ensamheten. Rätta mig om jag har fel. 

Skriftställaren Jan Myrdal uppgav att han avskydde kallprat som stjäl arbetstid. Där hade jag en frände. Det gör jag också. Det irriterade en kvinnlig chäf i mitt yrkesliv, en riktig trivselfascist, älskade improduktiv samvaro på jobbet. 

Jag har nämnt henne flera gånger förut. Som vore hon värd att kommas ihåg.

Jag trivs med att vara ensam. Men ordet använder jag inte. Snarare anser jag mig vara en solitär. Låter det högdraget, som att jag vill vara stor på mig? Jag tycker att det sitter rätt.

Häromdagen skrev Kulturprofilens lojale kompis Horace Engdahl i en av sina krönikor i SvD om konsten att vara lycklig. Jag minns inte exakt hur han förde sitt resonemang. Om jag går till mig själv, känner jag mig aldrig olycklig när jag är "ensam". Jo då, citattecknen förtjänar att sättas dit. 

Tid att läsa och skriva, fundera och låta sig uppsökas av ord. Kunde man ha det bättre?

Är jag bara en avundsjuk, elak jävel?

Bild: Bokus

Eller varför tycker jag att Carl-Johan Malmberg är en Bror Duktig? En tålamodsprövande besserwisser. En som använder sin digra bildning att briljera med, och slå andra, mindre bildade, på fingrarna.

Egentligen borde jag väl känna medlidande eller empati, när jag tar mig igenom hans på uppslag överdådiga "Vampyrer, vad gör ni". Kul titel.

Överdådig? Malmberg blandar nämligen friskt bok- och filmreflektioner med hudlösa dagboksanteckningar som ibland antar en pubertal, nyförälskelsens ton. Boken kunde förefalla osorterad, med utvikningar hit och dit, men en god stilist är han. 

Med icke försumbar risk för att stilen tar över innehållet, om ni förstår vad jag menar. Man kan, jag hör att det låter underligt, skriva bättre än vad som är bra för en själv och syftet med det man skriver. Vara så förtjust i broderandets konst att det blir ett självändamål.

   

Jag lånade hans alster som e-bok på biblioteket och försöker att skynda på min läsning, eftersom den har ett datum angivet när den försvinner, "löper ut", från min skärm. Jag har flera e-böcker på gång samtidigt. Jesper Högström, Judit Hermann, Lahger om Slas.

Det gäller att ligga i som en rem.

Jag är ju i vanliga fall en snabbläsare, fort brukar det gå att "klämma" en bok. Men denna gång tar det emot. Varför medlidande eller empati? För att jag borde nog uppfatta det Malmberg berättar om olycklig kärlek till G, en man, som gripande. Ergo, en affekterad eller emotionell läsart. 

Näsduk till hands.

Men hans ständiga, sida upp och sida ner, refererande till böcker och filmer han läst och sett går mig på nerverna och blockerar mina känslor, även min eventuella nyfikenhet på denne G. Att läsa hans bok förvandlas oundvikligt till ett kraftprov.

   

Karln verkar ju ha läst och sett allt. Må så vara, men måste han, som begick han en bokföring, mata läsaren med det? Blir boken bättre av hans ymniga namedropping? 

Tveksamt. Jag hade hellre läst boken, tagit del av storyn med G, utan att behöva få alla dessa namn uppstockade i blicken. Nu stör de mig. Hänger av mig. Ibland blir det bara för mycket, Malmberg är sina läsfrukters fånge. Hans erfarenheter filtreras genom dessa.

Men, som sagt, kanske väcker han underlägsenhetskänslor hos mig. Han har läst så mycket mer än jag. Är så mycket mer känd än jag, frotterar sig i den intellektuella stockholmseliten, springer på Moderna Museet och frekventerar poshiga kaféer som den enkla själen från provinsen aldrig hört talas om. Tja?

Jag minns honom från ett samtal inför publik på Stockholms Stadsteater (då belägen i Folkets hus) för ett antal år sedan. Ämnet för samtalet Pier Paolo Pasolini. Med anledning av en dansföreställning på Moderna dansteatern av koreografen Christina Caprioli. 

Hon som "lånade" en titel från mig till sin succéföreställning, kanske kan man benämna det hennes genombrott, Olydnadsparagrafer. Utan att ange varifrån.

Eftersom jag också har "hållit på" med Pasolini, var jag inbjuden att vara en av dem som ingick i en samtalspanel. Liksom redaktören Gino Marino från kulturtidskriften Montage, som publicerade mycket av mig, bland annat olydnadsparagraferna.[1] 

Malmberg var också, förstås höll jag på att skriva, med. Men jag minns ingenting av vad han sa. Förträngning?

Skriv gärna om kärlek. Skriv gärna om olycklig kärlek, Malmberg. Men estetisera inte så förbannat! Och hör sen. Köttet blev ord. Du säger det själv, Malmberg.

|1] Om jag vore Malmberg, skulle jag här med en självbelåten min lägga en länk till min text. Men jag är inte den självbespeglande kulturknutten. 

I mörkret är alla katter grå

Till Bryssel skickas den svenska politikens B-lag, som någon sade, för att dansa runt köttgrytorna. 

EU-parlamentarikern Charlie Weimers inhöstar runt en miljon om året. Tillkommer gör frikostiga ersättningar av olika slag. Nu begär han en kvarts miljon i barnbidrag som han anser sig snuvad på.

 

Klart att jag reagerar spontant över vad som vid en första anblick kunde tyckas vara girighet. Om jag har förstått det rätt så vill ju SD vara ett etablissemangskritiskt parti. I det ingår som en självklar del EU-kritik. Och hushållandet med offentliga medel. Inte leva gott på skattebetalarnas bekostnad.

Jag kan bara förstå det som att Weimers strider för sina rättigheter på ett juridiskt vattentätt, formellt plan. Och det har han förstås all rätt att göra. Liksom att gamla statsråd och riksdagspolitiker har avtalsenlig rätt till en generös inkomstgaranti när de lämnar sin post. Som något slags övergångsbidrag. 

Det är beslutat i laga ordning. Av dem själva. För att landa ”mjukt” efter sitt verkande i allmänhetens tjänst. Problemet är ”bara" att det finns ingen garanti för att de söker eller får något annat jobb - jag bortser från att jag vägrar se det politiska uppdraget som ett "jobb". 

Utan de står som icke-arbetande kvar på skattebetalarnas nota. Försörjda utan att behöva göra minsta handtag. 

De kan också göra som Göran Persson, Freddy Reinfeldt med flera. Starta egen firma samtidigt som de fortsätter att inhösta "övergångsbidraget" från oss skattebetalare. (Vi är inte tillfrågade, nota bene.) 

Konstruktionen möjliggör dubbla inkomster. De behöver inte avstå någonting.

Bortsett från rättigheter skrivna svart på vitt, så finns det en moralisk aspekt att lägga på det hela. Inte är SD något etablissemangskritiskt, utanförstående parti, som de själva gärna vill framstå som. De är inne i värmen och utgör en integrerad, välbetald, del av det system de alltid varit kritiska mot. 

En kritik som till stor del har legitimerat SD:s image som det vanliga folkets missnöjesparti.

Vad är det man brukar säga? I mörkret är alla katter grå. Kanske bättre: dessa yrkespolitiker må kalla sig vänster eller höger, sossar, sverigedemokrater eller moderater. Alla är de i mina ögon lika goda kålsupare. 

Vem var enfaldig eller naiv nog att tro något annat om sverigedemokraterna? Och gav dem deras röst.

Inte tänker jag avbryta min sedan många år pågående röstbojkott. Legitimera detta system med politiker som njuter det goda livet, högt över oss vanliga medborgare, framförallt vi med urholkade pensioner? 

Aldrig! Skriv upp det, Weimers.

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-13

Dysterhetens fredagstankar

Foto: Pexels

Jag fastnar i vad som kanske kunde kallas mantran och som jag upprepar för mig själv. Ett sådant är "en efter en", syftande på att en efter en av mina vänner och bekanta antingen försvinner in i demens, Alzheimerdiagnos är alltför vanligt, eller går bort.

Alzheimer vet jag drabbar även skötsamma, som min salig mor sade, individer och haft yrken som krävt huvud. Det hjälper inte. Inga garantier kan lämnas. Slår sjukdomen till så gör den det. Utan pardon. Till synes utan urskiljning.

I eftermiddag skulle jag ha närvarat vid en före detta kollegas begravning i Stillhetens kapell i Upsala. Kapellet beläget nära Fadime Sahindals grav. Hon som lurades in i ett bakhåll av den egna familjen och sköts ihjäl av sin far. Ett den föraktliga, importerade, hederskulturens kvinnliga offer. 

Efter att vindflöjeln, den politiska broilern, Mona Sahlin förnekat samma kulturs existens i Sverige. Sedan hade hon mage att ingå som en av gästerna vid Fadimes begravning i Domkyrkan. Skam går på torra land, sade man förr. Den politiska klassens cynism är provocerande.

När vännen Patrik, uppvuxen i Grekland och flydde undan fascisterna efter militärkuppen 1967, begravdes i Stillhetens kapell var jag där. Tyckte mycket om honom. Han lät aldrig ideologi ställa sig i vägen för verkligheten. 

Som på Kuba när han, medlem i V, vägrade att blunda för det han observerade i det socialistiska systemet. Inte lät han falsk lojalitet skymma blicken. Inte heller när han konstaterade invandrares bidragsmissbruk i Upsala. 

"Bygg en värld, en värld att leva i." Mikis Theodorakis musik inramade akten när ett sista farväl togs av Patrik.

I dag uteblir jag. För inte så länge sedan åkte jag till en väns begravning uppe i Härnösand. Jag känner att jag inte orkar bege mig till Upsala i dag.

Ett annat mantra, om det nu förtjänar kallas så i osäkerhet om vad som kännetecknar ett sådant, är "de sista entusiasterna". Syftande på fyrtiotalistiska vänstermänniskor. 

När jag på Odenplan talade på FN-dagen förliden oktober (i svensk-ryska vänskapsföreningens regi, ja ja, jag hör invändningarna) mötte de sista entusiasterna upp. Grånade, men på plats. En av arrangörerna den okuvlige Stefan Lindgren. 

Liksom när Knut Lindelöf och jag nyligen presenterade vårt brevväxlingsprojekt "Mellan klasserna" för FiB/Kulturfront-medlemmar i Upsala. Med ett undantag, ett tjugotal grånade fibbar dök upp. De sista entusiasterna. Vilka kommer efter oss? Undran måste förbli hängande i luften.

Det existentiella siktet förminskas för var dag som går. Lätt att bara se mörker framåt. Filosofen Ernst Bloch pläderade för en hoppets filosofi. Inte direkt överförbart här. Men vad att hoppas på? Slippa demens? Få leva ett tag till? Bara att be en stilla bön om, som man brukar säga. Det gör jag.

Efter ännu ett tandläkarbesök

Bild: Adlibris

Två gånger om året kallas jag till vår tandläkare. Vår och höst. Nu senast i dag. Försenat på grund av en danmarksresa.

Jag brukar hävda att jag inte lider av tandläkarskräck. Trots dåliga erfarenheter från barndomens Folktandvården i Sandviken. 

Utlämnad i stolen till en hårdhänt och brysk, äldre kvinnlig tandläkare. Bröt på tyska. Jag, med min livliga fantasi, inbillade mig att hon var gammal nazist. På darrande ben infann sig gossen för att kontrolleras och i förekommande fall borras.

Alltså inte tandläkarskräck, men fakturaskräck. När besöket hos tandläkaren skall betalas. Det kan ju bli hur dyrt som helst. Men än så länge kan jag slanta upp. Även om det svider i plånboken.

Borde inte tandvården, icke minst av folkhälsoskäl, falla under en allmän sjukvårdsförsäkring? 

Hur gick det med den generella tandvårdsförsäkring som jag har för mig att godsägaren, förre statsministern och nuvarande mycket välbetalde lobbyisten Göran Persson lovade ut? Efter att, med arbetarklassbakgrund i Katrineholm, rätteligen ha konstaterat att tandstatus är en klassmarkör. 

Ett löfte lika flyktigt som andra han lättvindigt undslapp sig. För att locka valboskapen att gå och rösta. Dagen efter riksdagsvalet allt glömt.

På min mor, född 1911, drogs tänderna ut och insattes löständer när hon blott var strax över tjugo. Hennes öde inte unikt. Det gjordes så på den tiden med arbetarklassens döttrar. 

Förstod jag när jag lyssnade på den i Malung uppvuxna proletärförfattaren Aino Trosell under ett framträdande på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Utdragning skedde vanligtvis utan föregående, ordentlig bedövning.

Det värsta var att mamma skämdes för sina löständer. Jag insåg det så småningom, och kunde sluta undra över varför hon gärna höll handen för munnen. Kanske omedvetet. Mig skickade hon till apoteket för att skaffa Corega som höll lösgommarna på plats. 

När hon den sista månaden av sitt liv vårdades på Gefle lasarett för sin underlivscancer, fattade personalen klokt nog hur känsligt det var för henne med tänderna, som hon aldrig tog ut. Vad jag vet. Hon fick behålla dem insatta, trots blåsor i munnen och besvär med dessa, in det sista. 

När jag häromsistens av en bekant påstods egentligen vara socialdemokrat, nyanserade jag det omedelbart genom att genskjuta: - Jo, då. Men socialdemokrat i partimedlemmen mammas mening. Den klassiska socialdemokratin. 

I arvet efter dem som verkade för solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Och det starka samhället. En det vanliga folkets socialdemokrati. Görans Persson personifierar för mig med all tydlighet att den socialdemokratin är stendöd.

Många människor, särskilt ”fattigpensionärerna”, detta avskyvärda uttryck och fenomen, i vårt land har inte råd att gå till tandläkaren. Trots att de skulle behöva.

Djävulen bor i detaljen

Bild: Bokus

Jag brukar, varje gång jag befinner mig i Berlin, uppsöka en kyrkogård belägen strax bakom det alltmer ruffiga, förfallna hus i stadens östra del, där trubaduren Wolf Biermann bodde fram till att han låstes ut från DDR. Inget i porten eller utanför som påminner om dissidenten. Man måste känna till det.

Bredvid det museum som uppförts till Brecht och Weigels ära, inrymts i deras sista bostad. Inte var dramatikern gammal när det sattes punkt för hans existens! Det var visst hjärtat som inte orkade mer.

Jag har aldrig satt min fot i detta museum, heller aldrig frågat mig varför. Men jag vet, åtminstone tror jag mig veta, att mannen bakom "Die Dreigroschenoper" och "Mutter Courage und ihre Kinder" ovanför dörren till sitt arbetsrum fäste formuleringen Die Wahrheit ist immer konkret. 

Sanningen är alltid konkret. Om han även är upphovsman till devisen Djävulen bor i detaljen törs jag inte ta gift på.

   

Osökt går tanken till Brecht när jag läser amerikanen Willy Vlautin, boken "De fria". Människorna hos Vlautin, vars efternamn jag inte kan uttala, men fått tips på hur det ska uttalas av vännen Stefan Lindgren, är inga sympatiska typer. Om man säger så. 

Jag skulle nog snarast beteckna dem utkantsmänniskor. På engelska kanske outsiders. Jag har, i sammanhanget, glömt vad Hillary Clinton föraktfull vräkte ur sig om de människor som inte tillhör etablissemanget som hon. Kanske lika bra.

Trista liv. Brustna relationer. Innehållslösa, anställningsotrygga, jobb. Arbetsplatser utan solidaritet och fackföreningar. Skrothögar till bilar. Ont om pengar. Äter skräpmat, gillar donuts, häller i sig för mycket hojt. Jag kunde lika gärna klara mig utan att via Vlautin få in dessa vilsegångna själar i mitt läsande liv. 

Men, om man säger så här, det är inte människorna, inte heller handlingen, storyn eller intrigen som är det intressanta med Vlautin som författare.

Utan hans ultrarealistiska sätt att skriva. (I DDR kanske kulturkommissarierna förnöjt etiketterat honom socialrealist. Dock knappast socialistisk realist.) Han är mycket för att inte säga extremt konkret. 

Missar inte en vardagsdetalj, inget förefaller oväsentligt för honom, allt förtjänar att tas med och räknas upp. Och jag kan faktiskt inte låta bli att fascineras av hans teknik, eller om vi mer högstyltat kallar det hans litterära metod.

Det blir nästan så att man som läsare bibringas en dokumentär känsla. Fast det är fiction. Alla dessa uppgifter, alla fakta, alla nedslag i en omedelbart föreliggande, till synes trivial verklighet. Varifrån kommer denna noggrannhet, denna närsynthet, denna estetiska disciplin hos Vlautin? 

Samlade han frimärken, satt han och plockade med dylika som barn? Den vägen lärde sig pedantisk ordning och reda? Jag samlade frimärken, men var på tok för otålig. En egenskap hos mig.

Genomgick han en sträng uppfostran som indoktrinerade honom till att ta reda på allt, inte låta något förfaras? Man vet aldrig när man kan behöva det man ekorrlikt samlat i skåp och lådor. Det finns inget som heter "skräp".

   

Jag måste bekänna, kanske för att jag kommer från Sandviken och är trögfattad, att jag har en smula svårt koppla alla detaljerna i hans böcker till en helhet. Jag fastnar i dem, Das Ding an sich. De tar över gentemot den röda tråden, om en sådan finns, vilket det väl gör. 

Kanske bättre tala om ett tema. Eller en manisk upptagenhet. 

Men jag är, som sagt, fascinerad. Förbryllat undrande. Vad bor egentligen i detaljerna? Är vardagen mer gåtfull än vad man vill tro och förstår? Nu börjar det låta som att Vlautin håller på med mystik. Det kanske han gör. 

Kan det vara ett förfrämligande för att ge sista ordet till Brecht, som Vlautin ägnar sig åt? Vete sjutton.

Norén, åldrandet och döden

Bild: SF Anytime

 

Det kräver en stor portion uthållighet att se dokumentären ”Lars - Directors Cut” (2025) på SF Anytime (59 kronor kostar den att hyra). Fyra (!) timmar lång. Nå, om sanningen ska fram så såg jag den i två omgångar, tre timmar orkade jag med första gången. Sedan träsmak. 

Det händer inte mycket i dokumentären, allt kretsar kring Lars Norén, kameran följer honom troget. 

Bobo Ericzén heter the director ifråga. Han och Lars Norén var mycket nära vänner. Ler och långhalm. Så man bör inte förvänta sig minsta inslag av kritisk analys. 

Ericzén återger villkorslöst Norén. En furstespegel. Hyllande Norén i varje sekvens. 

Jag hade önskat att han vågat mer, dyrkat mindre. Var finns samhälle och politik i Noréns dramatik. Följer han därvidlag i Bergmans inåtvända, navelskådande spår? Kanske ett ämne för en avhandling i teatervetenskap.

En smula ånger kan avläsas när Norén, uppenbarligen besvärad, kommer in på den pjäs han satte upp med Kumlafångar. Det hela slutade med polismord i Malexander. Var Norén naiv? Godtrogen? Det reds inte ut. Frågetecknen förblir hängande i luften.

Norén öppnar sig beredvilligt för vännen Bobo. Utväxlandent via sms av ömsesdiga kärleksförklaringar kan tyckas väl smetigt ibland. Hur påverkar förhållandet Bobo och hans integritet? Men vi får väl acceptera att de var riktigt goda vänner. Och ärliga.

En hel del är inte nytt för mig. Noréns uppväxt först i Stockholm, sedan i skånska Genarp när föräldrarna, fadern periodare, skulle driva restaurang. Krogmiljön och de olika personlighetstyper Norén upplevde kunde han sedan använda som material i sina dramer.

Han pratar mer än gärna om sig själv. Långa utläggningar. Inte alltid glasklart. Men sällan ointressant. Om än narcissistiskt. Men det hör väl till yrket, hans egen beteckning på sitt skapande.

Norén som professionell, vi får följa med på jobbet, när han regisserar, imponerar på mig. Jag bibringas känslan av stor självtillit. Han vet precis vad han vill med sina dramer, som han kallar ”texter”. Och när en föreställning sitter och kan exponeras för en publik. 

En sträng domptör under vänlighetens mask. Det är han i eget högt majestät som bestämmer, inte aktörerna.

Vi får möta honom i ljusets stad, Paris, en stad han tyckte om, när han är inviterad dit som regissör. Utan att kunna franska, efter vad jag förstår. Men med rätta omtalad som en av de stora, moderna dramatikerna i Europa. Och då släpper parisarna på prestigen.

Och vi tas till Dramaten när han sätter upp det egna stycket ”Andante”. Med namnkunniga skådespelare som jag alla sett tidigare i olika sammanhang. Nils Eklund. Sten Ljunggren. (Minns honom särskilt som Stor-Erik i ”Pistvakt”.) Per Mattsson. Med flera.

Pjäsen handlar om åldrandets helvete och gamla är de agerande, föreställande inhysta på ett vårdhem. Sjukdomsdrabbade även i verkliga livet. 

Anita Ekström måste utgå efter att ha diagnostiserats med Parkinson. Lil Terselius som inhoppare räcker inte för Lars Norén. Hon är för långsam och trög för hans smak. Sparkas. Den godmodige kunde visa lejontass när han tyckte att det behövdes.

Norén pratar mycket om hur det är att bli gammal, har man fyllt sjuttiosex får man vara nöjd (han säger så), om sjukdomar och krämpor, han har KOL, döden är ett närliggande ämne. Sorgligt känns det att veta, när man ser dokumentären, att han kommer att drabbas av covid och gå bort.

Hos mig stannar det kvar som han håller monolog om i den dokumentär som knappast intresserar en yngre publik. Det kvarstannade är inte behagligt. Snarare lätt ångestskapande. Jag är förliden höst fyllda sjuttiosex. Har jag fem eller tio år kvar, undrade Norén. Jag delar denna undran. 

Man må se upp, den kan bli handlingsförlamande. Eller inbjuda till ett rastlöst resande så länge pengarna räcker. Flykt? Kanske. Men i sällskap med liemannens skugga. Han stannar inte hemma.

Vad kostar oss våra livsval?

Foto: Aftonbladet

                                                                            

Svärmorsdrömmen, som man sade förr, den åldrade George Timothy Clooney har aldrig tillhört mina favoriter på vita duken. Ingen stor skådespelare, enligt mitt kritiska förmenande. Snarare en B-skådis. Om än inte i Ronald Reagans låga klass på sin tid. Men damernas älskling har jag förstått. 

Jag minns hur min medelålders hårfrisörska fick något lystet i blicken när hon lät hans namn glida över läpparna. Tur att hon inte höll på med en permanent av mitt hår med risk för att bedårad glömma allt vad hon hade för händer. Då hade det väl tagit fjutt i barret.

Nå, jag kanske är orättvis, jag har ju inte sett särskilt många filmer med Clooney. Bedömningsmaterialet är med andra ord tunt. Och jag vet att jag har en olycklig tendens att generalisera, fyra av kategoriska omdömen.

Men, så händer det. Eller hur nu Gevaliareklamen lyder. I alla fall. Jag börjar att titta på en ny film "Jay Kelly" (2025) med Clooney i huvudrollen. Och förflyttas från att vara förströdd, fipplande på mobilen samtidigt som filmen rullar, till att fängslas, mobil bort. 

Based on a true story? Filmen baserad på hans liv? Kunde tyckas så. I slutet på filmen radas nämligen klipp från tidigare filmer upp med - ja, just det, George Clooney och ingen annan. Fiktion och verklighet flyter förbryllande samman. 

En tillbakablickandets filmkavalkad. Och Kelly, kanske är det Clooneys, ögon fylls med vemodets tårar när han bevittnar denna resumé av sin karriär under en prisutdelningsceremoni i Toscana. Alldenstund han samtidigt inser sin ensamhet trots filmstjärnestatus. 

Han har lyckats, uppnått berömmelse och kändisskap. I Toscana befinner han sig för att ta emot ett pris. Under ett ständigt gnagande på cheesecake. Clooney, gömd bakom Kelly, delar ut ett tack för senast. Avskyr sannolikt cheesecake.

Fame and fortune. Men vad har det kostat honom? Ingen av hans båda döttrar vill ha med honom att göra. De anser att han svikit dem, valt bort dem.

Var framgången värd sitt pris? Frågan vi alla borde ställa om vi vågar: var det värt det, det som vi ägnade oss åt, lät oss upptagas av? Vad "missade" vi? Vad försummade vi? Ingen går skuldfri genom livet.

Vi som inte är som Jan Myrdal. Han som, åtminstone enligt titanen själv, i relationerna med kvinnor alltid fattade rationella beslut som gagnade honom i hans livsprojekt (med arbetet som ledstjärna, ja, förvisso även könet). 

Han bröt upp, när han tyckte att så krävdes. Utan vidare spisning. Räckte med tandborsten som bagage. Förmodligen också skrivmaskinen. Dåligt samvete? Skuldkänslor? Han yppade ingenting i den vägen, vad jag minns. 

Adam Sandler, i en biroll, som Kellys lojale agent i ur och skur, tycks mig alldeles lysande. Jag som haft så svårt för denne "rolige" (hm) skådespelare. Men här visar han vad han kan. När han får chansen att träda ut på styva linan. 

Osökt går tanken till Carl-Gustaf Lindstedt. "Mannen på taket", "En handelsresandes död".

Det krävdes en Bo Widerberg för att ta fram en annan sida än den för publiken välbekanta hos Lindstedt. Namnet på regissören i förekommande fall har jag inte framför mig. Men en eloge förtjänar han.