I skuggan av en nedlagd (?) flygplats

Min andra vistelse på Bromma hotel (jag stavar anglifierande och högst motvilligt med ett ynka l), ingående i den omfattande Best Western-kedjan. I BW är jag för övrigt medlem med specialerbjudanden och rabattförmåner. 

   Huset, med långa mörka korridorer, utgjorde tidigare SAS huvudbyggnad. Kulturminnesskyddat, tack och lov. Jag kanske är en märklig figur, men jag dras till "avskalade", stora hus. 

  Detta hus saknar iögonfallande utsmyckningar. Det kunde rymma en total institution, följande socialpsykologen Goffmans begrepp, där man "behandlar" dem som träder in, med eller mot deras vilja. Osökt associerar jag till Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Östberlin.

   

Bromma flygplats, dit de stora elefanterna ankom när det begav sig. Ludde Armstrong och andra hot shots. Hundraprocentigt nedlagd? Jag vågar inte ta gift på det.  

   Flygplatser ska inte som Arlanda ligga mitt ute i skogen. Så jag hoppas Bromma fortfarande används. Ödslighet och tomhet vilar över nedlagda flygplatser. Avstannad rörelse, slokande vingar. Det känns fel.

   Berlinarna, som ju är som de är, försöker på olika sätt att hålla liv i omgivningarna runt legendariska, men sedan länge stängda, Tempelhof med incheckningshall ritad av Albert Speer. 

   Mitt älskade Tegel vill jag inte möta i avstannat skick. Det finns gränser för vad palla med för en airport spotter.

   

På Bromma jobbade min älskade, framlidna, svärfar. Efter att ha flytt, mitt ordval, från Medelpad. På Midlanda i Sundsvall startade han sin yrkesbana inom flyget. Att han valde bort SCA och det förutsägbara fabrikslivet hade jag velat prata mer med honom om. 

   Stark längtan drev den unge begåvningen bort och söderut. Men längtan efter vad, närmare bestämt? Kanske ett annat liv än släktingarnas, helt enkelt. Kanske delar jag hans existentiella rastlöshet, en och samma själ.

   Långt upp i åldern, efter att han som anställd vid Luftfartsverket förflyttats till Norrköping, behöll han sitt intelligenta huvud. Läste Jan Myrdal. 

   Och så det underbara tilltaget att med mina medborgarlönsböcker i näven kliva upp på Norrköpings Tidningar för att försöka få chefredaktören intresserad att skriva något om dem. 

   Märk väl, högerblaskan NT! Inte socialdemokratiska Folkbladet. Men det hade väl varit lika illa det, att försöka intressera "arbetslinjens" apologeter för den hädiska frihetsidén.

Från fönstret mot baksidan faller blicken på egnahem, påminnande om Klangberget och Örta i Sandviken. Ett annat Bromma än de välbeställda borgarnas längre västerut. Någonstans i regionen bodde Fabian Månsson. Och min livskamrat växte upp i närheten. 

   I det forna SAS-högkvarteret arbetade hon med kontorsgöromål. Gravid tilläts hon, flygvärdinnan, inte flyga. Femtio år sedan. Om någon mot förmodan undrar, jag var inte far till barnet.

   

Det är svårt att sätta fingret på det, hitta de träffande orden. Men det är något speciellt med atmosfären i huset som får mig att trivas som fisken i vattnet. Det lär absolut bli fler övervattningar i samma hotell. 

   Nu när jag har lärt mig hur jag tar mig hit från Centralen eller Odenplan, med byte till tvärbanan i Alvik. Övriga, om man säger så, Stockholm, lockar inte. Aldrig gjort.

   Här kan jag, i bekväma soffgrupper från när SAS höll till här ( kvarblivna möbler fantiserar jag om), slå mig ner med min laptop och mina odisciplinerade funderingar. Lyssna efter tystade flygplan.

Snart gör jag som Andersson, hivar ut dumburken

Foto: DigitaltMuseum

Gamla klasskamrater från SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) är förbannade och hotar att säga upp kontakten med mig. 

   Eftersom jag, till skillnad från dem och många andra, till synes hjärntvättade åsiktshysare, vägrar tro att ryssen omedelbart kommer om Kristersson och hans krigsglada regeringsgäng slutar att gödsla Ukraina med skattemiljarder. 

   Den russofobiska, Nato-anpassade tankefiguren har, som det verkar, fått fotfäste hos stora delar av den svenska befolkningen. De låter som papegojor hämtade från kalla krigets diskurs.

   Det som kallas mainstream media (msm), ofta uttryckt som "gammelmedia", spelar en viktig roll i sammanhanget. 

   Den till det prestigefyllda MIT (Massachusetts Institute of Technology) i Boston tidigare knutne Noam Chomsky menade att de statsvänliga medierna ägnar sig åt "managing consent". De producerar, glatt och villigt tjänande, samtycke åt den politiska makten. 
   

På svensk botten ställer SVT och TV4 lydigt in sig i samtyckesproducenternas led. Ingen kritisk, i den journalistiska anständighetens namn, granskning av den politiska makten och vad den företager sig. 

   Rena krigshetsande propagandaorganen, som i SVT:s fall dessutom betalas via skattsedeln (TV4-kanalen är reklambaserad.) Du finansierar galenskaperna utan att kunna vägra. Av den frivilliga licensen blev ett inkomstrelaterat obligatorium - om än med ett tak. 

   Genom ett miljöpartistiskt statsråds försorg. Alice Bah Kuhnke.

   Som tittare uppmanas jag, mer eller mindre direkt, att förbereda mig för krig. Det psykologiska försvaret skall mjukas upp genom det dagliga tjatets indoktrinering.

Jag är gammal nog att känna igen det dramaturgiska mönstret, den polariserade verklighetsbilden och hur det framställs som att de goda krafterna bekämpar de onda. Biafrakriget på 60-talet, Balkan på 90-talet, USA:s krig mot Irak på 2000-talet. 

   Intet nytt under solen. 
   Den flitigt turnerande Zelenskyj, som de västeuropeiska beslutsfattarna och EU-potentaterna med von der Leyen i spetsen står på tå för och vräker pengar över, representerar enligt msm och enögda opinionsbildare det goda i kampen mot det onda (Ryssland). 

   Att drista sig till att privat eller officiellt ifrågasätta detta, eller ställa sig undrande till att slaktaren Stepan Bandera hyllas som en folkhjälte i Ukraina, stämplas omedelbart som Putinism. 

   Israels grymma dödande av kvinnor och barn i Gazaremsan görs om till "bekämpandet av Hamas". Kritiska synpunkter avfärdas som antisemitism. Ingen som helst diskussion är tillåten i åsiktskonformitetens rike. Publicister utanför msm, som jag tidigare respekterade, jamar med.

I Sandviken fanns den hetlevrade, med salta svordomar utrustade, idrottsintresserade tråddragaren Andersson som sparat ihop till en färg-tv och levde med själ och hjärta sig in i hockeymatcherna som visades. 

   En gång i en landskamp mot Tjeckoslovakien, som de hette på den tiden, hotade han med att kasta ut apparaten om Tre Kronor, som låg under och inte fick till det på isen, släppte in ett mål till. 

   Jag tror faktiskt att han satte det i verket. Impulskontroll var inte gubbens starka sida.

Jag är frestad att göra som Andersson, om ”militärexperten”, stenansiktet Paasikivi ännu en gång dyker upp i rutan med sin "analys". Inför okritiska, storögt lyssnade "journalister".  

   Citattecknen nödvändiga. I det sistnämnda fallet, några riktiga journalister är de ta mig tusan inte, enligt mina måttstockar.

Även publicerad på 8 dagar 2025 07 16

Hur i helsike kan man sälja en tågstation?

 

Jag studsar till inför en fet rubrik i Gefle Dagblad om att tågstationen i Sandviken ska säljas. Hur kan man, och vem i helsike är "man" i detta sammanhang, sälja en tågstation? Och vad ska hända med det fina huset, ska det omvandlas till en pizzeria? Kontoriseras? Demonteras? 

   Sjuk och ur led är den företagsekonomiserade köp och sälj-tiden. Det hela, försäljning av en gammal järnvägsstation, låter som ett påhitt i en bok av Slas.

   Jag minns att min salig mor berättade om "Amerikatåget" som tuffade i väg från stationen med släkt ombord. Hon vinkade farväl till en morbror som hette John och emigrerade till Chicago för att tjäna som byggnadsarbetare. 

   Skyskrapor skulle uppföras, arbetskraft efterfrågades. Engelska speakade han inte.

   Han återvände efter några år. Hemlängtan för svår. Duktig på att teckna. Sandvikenmotiv. Jag har en tavla på väggen i mitt sovrum. Present från min mor. Den föreställer den del av det ombyggda bruket som sandvikarna döpte till High Chaparral. 

   Min morfar hyste emigrationsdrömmar. Hans farfar lyckades förverkliga sina, efter ett misslyckat försök. Men inte morfar. Han blev kvar i Sandviken, fastkedjad vid Verket. Fabriksmänniskans öde blev hans. 

   Det som poeten Stig Sjödin undslapp. Han lyckades ta sig loss från Verket.

Jag minns när det fortfarande fanns biljettluckor på stationen. Sommaren 1968 köpte jag en tur och retur-biljett, en brungul liten en som konduktören klippte i, till Stockholm, där min dåvarande flickvän sommarjobbade på NK. 

   Hon hade av en släkting lånat en lägenhet på Linnégatan. 

   Väl i Stockholm gick vi på Gröna Lund och lyssnade på Mats Ronander och ett band från Örebro. Kan de ha hetat Blues Quality? Ronander är still going strong. 

   Innan avresa trampade jag förväntansfull omkring inne i stationshuset. Hade inhandlat en stor Marabou chokladask som jag tänkte överbringa. Det långa håret, som gubbarna nere i Verket hånade mig för under mitt feriekneg, nytvättat.

   Inte visste jag i samma stund att vi så småningom skulle komma att gifta oss i Upsala, få två barn, jag bryta upp och hals över huvud desperat fly min kos. Tur att vi inte har tillgång på förhand till filmen om hur våra liv kommer att gestalta sig.

Dessförinnan minns jag att jag, torde ha varit i mitten på 60-talet en kall decemberdag, tillsammans med en kompis stämt träff med två tjejer på stationen. Vi skulle ta oss till Gefle alla fyra och gå på kondis (Klassiska Lido på Söder.). 

   Jag minns dock varken namn eller utseenden på tjejerna. 

   Inte heller på kompisen, kan han ha hetat varit Per-Arne? Ex-sandvikaren har blivit gammal och mossig.

På fotot ovan noterar man fult klotter på väggen. Det är nog ingen myndighetsperson, eller någon annan för den delen, som håller ett vakande öga på huset. Men tåg stannar och går, det vet jag.

   Frågan förblir hängande i luften: kan man verkligen sälja en tågstation? Är den inte kulturminnesskyddad? Största hotet mot nostalgins nödvändiga vårdande utgör de förbaskade kulturvandalerna med makt att riva eller sälja ut. Det är väl de som är i farten igen.

Även publicerad på lindelof.nu 2025 07 13

En gång var jag Lasse liten

En gång var jag, gamla karln som i höst fyller sjuttiosex (!), om Gud vill och skorna håller, en liten gosse. Hur gammal jag är på fotot ovan, som jag ramlade över när jag, utan att leta efter något särskilt, bläddrade i ett album, kan jag inte på rak arm uttala mig om. 

   Jag har alltid varit dålig på att gissa ålder. 

   Prydligt klädd är jag förvisso, som skulle jag mannekänga. Vilket jag faktiskt gjorde en gång i Valhalla i Sandviken. För den som inte vet en kultur- och nöjeslokal som företaget lät uppföra 1908, på 60-talet popborg med Hep Stars och Shanes bland de gästande banden.

   Fyra eller fem år gammal, inför ett med örnblicksförsedda damer fullspikat Valhalla paraderade jag tillsammans med en flicka i samma ålder, vi höll varandra i handen. Huva. Kanske bearbetar jag det fortfarande.

   Tillbaka till fotot. Fluga och båtmössa. Knästrumpor. Med största säkerhet min mamma som klätt på mig. Vattenkammat håret. Och hon står bakom kameran. För ovanlighetens skull. Annars alltid pappa som plåtade.

Kortet är suddigt. Och jag kan inte utröna om jag ser glad ut. Skulle inte tro det. Påtvingad en proper utflyktsklädsel, enligt mammas uppfattning om densamma. Ingen valmöjlighet. Hon styrde och ställde med mig. 

   I tonåren ledde det till konfrontationer. "Opassande" skor, så kallade ökenkängor, som jag gömde och bar bortom mammas spanade, aldrig sovande ögon. Jag vägrade att klippa mig. På studentkortet är jag långhårig. Studentmössan, införskaffad i sista stund, är för liten. 

   Det ser ut som om fel kapsyl trycks på en flaska.

   På fotot skymtar från sidan min älskade mormor, som gick bort när jag var tio år gammal. Fotot beter sig som alla foton, kniper och ropar efter uttolkande ord och berättelser. Avslöjar inget om den cancer som skulle släcka mormors liv, sextiosex år gammal. 

Morfar ser glad ut under kepsen, en pilsner i handen. Han trivs, inget tvivel om den saken. Långt till grottekvarnen och det tröstlösa slitet vid löpande bandet. Nu är det fest!

   Jag tror att jag har ärvt min kroniska lust att festa och bryta vardagens grå tristess från honom. Jag har alltid haft så förskräckligt svårt att leva ett inrutat vardagsliv. Ända sedan uppväxten i arbetslinjens disciplinerande brukssamhälle. 

   Ständigt sökt efter anledningar att fira. 

   Pappa bär basker, tycker jag mig se. Nog var han fåfäng, min pappa. Och stilig, en filmstjärnas ansikte. Därför liknade jag honom, i en bok jag skrev, vid Humprey Bogart.    

   Kvinnorna på Bruket blev nog alldeles knäsvaga inför honom. Sextioåtta år gammal lämnade han jordelivet. I går, 11 juli, hans dödsdag. 1971, samma år som min förstfödda kom.

En gång i Upsala hos en terapeut ombads jag inledningsvis att berätta något från mina första sex år i livet. Vad som helst. Jag kom inte på något. Det var vitt, tomt och öde. Jo, efter mycken möda mindes jag ett tillfälle när jag höll på att drunkna. Räddades i sista stund av min mor. 

   Men var det verkligen ett minne, eller fabricerade jag? Det senare är jag en fena på. Utrustad med en livlig fantasi som kanske kompenserar för kalla fakta? Finns sådana, förresten? Vet vi någonsin hur det verkligen var? Handen på hjärtat!

Jag har några, mer eller mindre suddiga, foton från mina barndomsår. Och alla tiger de. Ska jag hänga på dem text ligger det alltför nära till hands att ta ut svängarna och hitta på, fylla ut. Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Nja, det vete sjutton om det alltid stämmer. 

   En barndom kan med tiden vara en förlorad sådan. Kanske alla barndomar med tiden måste gå förlorade. Din. Min. Allas. Därefter vitt, tomt, öde.

Samtidigt i kaféterian på KB

Medan jag inmundigar en burk energidryck till ett pris av 32 kronor - jag kan bara inte låta bli att påtala att jag tycker att den lilla plåtburken kostar på  tok för mycket, vilket den unga flickan som betjänar mig inte kan ställas till svars för - betraktar jag alla dem som passerar. 

   Sammanbitna på väg in till eller ut från dagens värv. I det första fallet likt taggade, stelansiktade fotbollsspelare anträdande den gröna mattan.

   Fördomsfullt eller inte. Jag får det intrycket att KB-folket signalerar att de själva tycker att det de håller på med är något oerhört viktigt som världen utanför bibblan inte klarar sig utan.

   Men den värld de tillhör är ju inte stor. Jag har själv tillhört den. Men trivdes inte. Den akademiska världen var inte min. Kanske hamnade jag i den pretentiöst plaskande ankdammen för att jag inte vågade satsa på något annat. 

   Och måste försörja mig och min familj. 

Mycket av det som pågår därinne i det vördnadsbjudande Kungliga Biblioteket, där August Strindbergs osaliga ande stryker runt hyllorna, kunde kanske sorteras under rubriken "hobbyforskning". Jag menar inte att vara nedlåtande. Snarare konstaterande.

   För inte kommer det som åstadkommes, när eller om det gör det, någon större menighet till del. Skadar gör det väl dock heller inte. Det utvecklas ju inga mordiska vapen eller liknande, vad jag vet. I en mening oförargligt. Snusmumrikarnas skyddade verkstad.

Jag tillbringar numera en hel del tid i Carolina Rediva, universitetsbiblioteket på Uppsala universitet. Där jag ganska ofta häckade som student och doktorand. 

   Och när jag höll på med forskningsprojekt, finansierade av statliga forskningsråd som hade att bedöma tjocka ansökningar från hela landet. Vraka och välja bland de många som skickades in. För den sökande återstod att hålla tummarna. Alternativt bita på naglarna.

   Ett projekt om sjukvårdens utveckling i Sverige, teoretiskt inspirerat av institutionskritikern Ivan Illich och hans "Den farliga sjukvården" (1975), hade väl ändå en del poänger. Men nådde aldrig någon personal på golvet inom vården.

   Projektet om det lokala facket fick självaste LO-hövdingen himself att gå i taket. Men "nyttan", vad med den, vad gäller både det ena och det andra projektet? (Jag låter som en nyfrälst nyliberal anställd av tankesmedjanTimbro.) Tja, jag kunde försörja mig i alla fall. 

   Och en retsticka, apropå de irritationsframkallande studierna av facket, kanske jag alltid har varit. Som samhällsforskare inget undantag.

Det jag ser på KB, Kungliga Biblioteket i Humlegården i Stockholm, är hursomhelst något jag saknar på Carolina. Djupingarna. Överliggarna som man sa i Upsala. De som fortsätter att bilda och förkovra sig. Bortom UKAS, PUKAS och dåliga studielånesystem.

   Om det så krävs hörapparater och rullatorer. Förstoringsglas. Lusekoftor med hål. 

   Kanske ena benet i graven. Det är minst sagt imponerande.

 

Foto: Historiska Media 

Hittebarnet, den alldeles lysande Ernst

Häromdagen uppmärksammade jag Per Gunnar Evander och hans "Ängslans boningar" från 1980 som jag dessa julidagar ägnar en omläsning. Håkan, göteborgare och osviklig GAIS-supporter, påminner om att den, i likhet med flera av Evanders böcker, har filmatiserats. 

   Med Ernst Günther i en bärande roll.

   Boken är en typisk Evander. Tillknäppta mansfigurer. Sådana jag väl minns från min uppväxt i brukssamhället. Där det inte skulle talas om känslor. Eller bete sig konstigt, det vill säga avvikande från alla andra. 

   Evander fångade i sina böcker på pricken bruksmänniskans existentiella armod.

   Filmen som Håkan nämner hågar jag inte att jag sett. Kanske måste jag börja söka efter den. I samma stund som jag nedtecknar detta hör vänlige Håkan av sig på nytt, för att meddela att filmen inte längre är tillgänglig på SVT. Då är den nog "förlorad", trist nog. Attans, också!

 

Ernst Günther tillhör mina bestående favoriter. Vem kan väl glömma honom, vildvuxet skäggig och bullrig, från rospiggen Lasse Molins härliga satir "Badjävlar"? 

   Eller i tv-teaterns "Röda rummet". Med en stjärnensemble. En briljant Keve Hjelm. En ung Per Ragnar som Strindbergs alter ego. Jan-Olof Strandberg och andra, samtliga så bra. En ljuvt vacker, ung norska vid namn Grynet Mollvig.

   Däremot ger jag inte mycket för Colin Nutleys, av allmogen obegripligt nog älskade, sockersöta rullar. Där Günther spelar en oförarglig, supersnäll farbror som bor på vischan med sin brorsa, gestaltad av Tord Petersson. 

   Två begåvningar som Nutley framställde som halvidioter. Rena lyteskomiken. Förlåt alla ni som hänförs av usel svensk film. 

En äldre kvinna, som jag långt tillbaka talade med om Ernst Günther, vars öde hon märkligt nog var förtrogen med, avslöjade att han var ett hittebarn. Moses i vassen. Ett livsöde man annars bara trodde förekom i böckernas fantasivärld. 

   En korg med gossebarnet ställdes på trappan utanför en ytterdörr. Moder och fader okända. Sant eller inte? Om sant - hur präglade det honom?

   Nå, jag minns från Barcelonas gator, oklart om byggnaden var en kyrka eller ett gammalt sjukhus, att det fanns ett hål i väggen där man kunde stoppa in sitt nyfödda barn om man inte förmådde ta hand om det.

När jag jobbade på Ulleråker mötte jag på en avdelning, "ängslans boning", med vithåriga

patienter, inskrivna på livstid och söndermedicinerade, en kvinna som  tidigare i sitt liv varit änglamakerska i Upsala. Åderförkalkad bortom alla kommunikationsmöjligheter. 

   Mindes ingenting av småbarnsundanröjandet i det förflutna. Tomma ögon.

   Förresten, apropå det, har ni sett den danska filmen "Flickan med nålen"? Finns på SF Anytime. Se den, om det inte redan är gjort. Kan hyras för överkomliga femtionio inflationsriksdaler. 

   Det räcker med att Trine Dyrholm agerar. Bara hon är, som vanligt, värd pengarna. Victoria Carmen Sonne dessutom strålande i huvudrollen. 

   Fy för den lede, hur fattiga kvinnor hade det i de manliga skitstövlarnas rike! Pilska också, dessa luspudlar.

Foto: Wikipedia

Landsortens offentlighet

En gång, inte alltför länge sen, fanns det kulturredaktörer av ett särskilt slag, verkande i aviser tillhörande "lokalpressen". Alltså inte någon av de stora drakarna. I högsta grad läsvärda publicister. Hög nivå. God utblick. Stabil allmänbildning. Välskrivande. Samtidsorienterade. 

   Björn Widegren, Gefle Dagblad, Dixie Eriksson, Nerikes Allehanda, Curt Bladh, Sundsvalls Tidning, Bo-Ingvar Kollberg, UNT. 

   Fler borde förstås räknas upp. Men de fyra räcker en bra bit. Nå, Karin Månsson på Arbetarbladet, som inte tålde mig, lägger jag till. Av jämställdhetsskäl. Äh, jag skojar. Sträcker jag mig längre bort i landet, landar jag i Gunnar Bergdahl på skånska HD. 

   Men han tog helt sonika sin hatt och gick.

   

Jag hade förmånen att få medverka - många år hann det bli till slut - på GD:s kultursida under Björn Widegren. Han scoutade, heter det så?, mig när jag skrev om Brynäs IF i antologin "Den samtida historien". Utgiven till stans 550-årsjubileum.

   På samma redaktion som Björn den stilistiskt egensinniga Sanna Wikström, sorgligt nog död i förtid. Hur hon behandlades av tidningsledningen, orättvist beskylld för illojalitet, är största synd och skam. Förre chefredaktören förekommer flitigt i Expressen. 

   Som om inget hänt. "Såna är dom", skulle morfar ha muttrat.

   

Det var en förbaskat rolig tid på GD Kultur. Samtidigt behöll jag min fasta anställning som lektor på stadens högskola. GD-skrivandet skedde på sidan om. Betydligt roligare än högskolejobbet. Men vågade inte släppa det senare, eller gå ned i arbetstid. Pengarna!

   Det märkliga med GD:s kultursida var att den lästes av dem man inte trodde gjorde det. Vanligt folk. Mer än en gång stoppades jag på gatan av någon okänd ur de djupa leden som ville kommentera en text ur min hand. 

   När den humorbefriade rektorn försökte sätta dit mig för tjänstefel, efter att jag begått en satirisk debattartikel om att jag, för att inte rasera ekonomin i ett idiotiskt genomströmningssystem, godkände kreti och pleti, tillrop från mig inne i Nians varuhus från obekanta: - Ge dig inte!

   Mycket kan man säga om Björn Widegren, men yttrandefriheten var helig för honom. Jag recenserade Yrsa Stenius, petade in en enligt henne ärekränkande uppgift, hon gick i taket, stämde tidningen, det blev dyrt och inte så litet, men inte ett ord av kritik eller förebråelse från Björn. 

Sundsvallsbaserade Curt Bladh, tyvärr är han heller inte längre bland oss, var en sur jävel. Kunde man få för sig av blotta anblicken. Men surheten stavades integritet. Inte en tillstymmelse till vänskapskorruption, vad han än skrev om. Han var fullkomligt omutlig. 

   Så där som Allan Fagerström på Aftonbladet, som retade upp Dramatens fisförnäma skådespelare med sina osminkade recensioner: - Sitter han i salongen, spelar vi inte.

Jag kände mig fri på GD:s kultursida under Björn och Sanna. Kan inte påminna mig att jag en enda gång blev refuserad. Det blev jag däremot under kulturredaktör Ekenberg, som klev i skor alldeles för stora för lillpojken. 

   Han fogade sig när ansvarige utgivaren, en besynnerlig figur som viker undan med blicken när vi stöter på varann på ICA, lyfte ut en text där jag satiriserade över landshövdingen Per Bill. Denne till Gävleborg och Slottet i Gefle deporterade olycka.

   Jag fattade galoppen: nya tider nu. Inget mer skrivande i GD. Roligt var det hursomhelst, så länge det varade.

PS. Texten vill påminna om landsortens viktiga offentlighet. Den landsort där verklighetens folk finns. Och DN inte fungerar som opinionsbildare eller smakdomare.

Fotot på Sanna Wikström: Arbetarbladet

Den ensamme författaren?

Sandvikssonen Per Gunnar Evander har jag inte läst på en herrans massa år. Minns inte ens i brådrasket vilken den senaste boken var. Jag har däremot citerat ur hans "Berättelsen om Josef" flera gånger. På omslaget Olle Westins fårade ansikte, han också från Sandviken. 

   En duktig amatörskådespelare som Evander, som skickligt behärskade filmmediet, använde som huvudrollsinnehavare minst en gång. 

   Om inte minnet sviker mig, även på denna punkt, så var det främst i filmen "I Puerto Rico hände mig inget särskilt". Om en järnverksarbetare som alltid gjort rätt för sig, och som spar och gnetar för att ha råd att få uppleva sitt drömmål, Puerto Rico. 

   Väl där, inget särskilt med det. Antiklimax. En grym besvikelse. Likt löv om hösten falnar drömmen och dör.

   

Det förblir oklart för mig varför han hade fastnat för just Puerto Rico. Spelar egentligen ingen roll. Alla längtar vi det fjärran Samarkand som det nog är lika bra att vi aldrig når. Ty hur skydda sig mot besvikelsens efterhängsna skugga?

   Om Westin även förekom i Evanders "Sista resan till Främlingshem", om en tragisk bussolycka där alla omkommer, vet jag inte. Främlingshem, som det står på en skylt när man åker efter Årsundavägen, föranleder mig alltid att nämna tv-filmen när vi passerar. 

   Det är som om den etsat sig fast. Hur obevekligt ödet kan slå till. När du stunden strax innan inget ont anar. Bussresan - en allegori för det utsatta människolivet. Döden väntande runt nästa krön.

Evander var inte uppvuxen i arbetarklassen. Men fångade ändå koden, som om han härstammade från metallarbetarnas led. "Visste" hur de kollektivanställda kände och pratade, snarare teg. En sällsam lyhördhet inför det stumma folket.

   Jag imponeras av hans inlevelseförmåga. Och hans aldrig sviktande solidaritet med de betrampade. Medelklasspojken.

   Boken jag nu läser för andra gången heter "Ängslans boningar. En dagboksroman". (Jag har fått för mig att ängslan är ett nyckelbegrepp i det evanderska författarskapet.) Jag läser den som e-bok. Den kom ut i papper 1980. Första utgåvan. Fyrtiofem år sedan. Tiden flyr.

   Evander nämner på en av de första sidorna Bovik utanför Sandviken. Det var som om han inte kunde släppa gästrikeuppväxten, utan ständigt bearbetade den i sina romaner, med konkret ortsanknytning. Och med en alldeles egen, småtorr, stil. 

Jag kände inte honom personligen, men min syster mindes honom från skolgården. Hon föddes 1935, två år senare än Evander. Jag har skapat mig en bild av honom som en sökande individ som aldrig fann sig tillrätta i tillvaron. 

   Trassel med en dotter (systern förolyckades). Beskylld för att fara med osanning under fiktiv täckmantel. Anmälningar. En smutsig och olycklig historia. Den borde Per Gunnar ha sluppit.

   Spritintag. Kunde ske redan på morgonen, enligt en kulturredaktör som hade telefonkontakt med honom. Demensdiagnostiserad. Placerad på ett av dessa förskräckliga vårdhem som ingen frivilligt kliver in på.

Ann Heberlein skrev en smått gripande krönika i SvD 2025-06-30 om hur ensam hon känner sig i Ystad. Utvecklade det till en mer allmän betraktelse om den svenska ensamheten, en folksjukdom. 

   Om man inte har barn, vilket Heberlein dock har, som inte bryr sig om eller fördömer en, ja, då är man riktigt ensam. Fasansfull är den, ensamhetens ålderdom. På, eller inte, ett vårdhem. 

Och då hjälper det inte om man har varit en uppburen författare. 

   PG gick bort 2022. Kulturredaktören har jag en stående inbjudan till. När vi möts hemma hos honom i Gefle fram mot höstkanten lär Evander vara ett namn och ämne som kommer upp.

Vafalls? Byta universität?

På 60-talet hörde jag talas om den pågående, stormiga studentrevolten på Freie Universität (FU) i Västberlin. Med anförare som Rudi Dutschke och Bernd Rabehl. Den förre sköts i huvudet av en högerextremist. Vilar på en kyrkogård några stenkast från FU:s campus. 

   Den senare har rört sig åt det brunaste politiska håll. Burats in, dömd för förintelseförnekelse. 

   Studentrevolten på Freie, och för den delen i Frankrike, var något annat än den svenska motsvarigheten, en mild västanfläkt. Studenterna i Stockholm fick för sig att ockupera sitt eget kårhus (sic!), umgicks med planer på att besätta Kungliga Operan (suck!). 

   En av de ledande "revolutionärerna" under kårhusockupationen hette Anders Carlberg. Sedermera gjorde han en Lasse Strömstedt, bytte från flanellskjorta till gråsossekostym. Började att predika lag och ordning, hyfs och vett.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag jag drömma om att jag skulle bli inbjuden som gästprofessor till det antiauktoritära och den kritiska tankens Freie Universität. 

   Men så blev det, hösten 1993. Hur beteckna denna höst? Omskakande? Inspirerande? Tankeväckande? Klyschorna står, jag hör det själv, som spön i backen.

   I boken "Nätternas natt. Höst i Berlin" (1994), försökte jag att under vistelsen samla intrycken. Kärleken till Berlin lyser igenom, en kärlek som består. 

   En bok skriven på Alte Jakobstraße i ett Berlin, inte så långt efter murens fall och DDR:s plötsliga försvinnande.

   Nog hände saker med mig. Om man, på vagaste vis, uttrycker det så. Kanske framförallt att jag kom till insikt om att den förkättrade, socialdemokratiskt impregnerade, arbetslinjen måste överges. 

   Av olika, tungt vägande, skäl. Både på ett individuellt och ett samhällsplan. 

Två böcker om medborgarlön blev resultatet efter återkomsten till Svedala. Som kuriosa kan nämnas att den från och till i Berlins Prenzlauer Berg bosatta Nina Lekander recenserade den första, "Den befriade tiden" (1995), i Expressen.

   De tyska studenterna strejkade hösten 1993. Så ingen gästföreläsning från Ekstrand. Han vägrade att agera strejkbrytare. Det har han i blodet att man bryter inte the picket line. 

   Men snart kunde han, genom samtal med strejkande, uppmärksamma skillnader mellan studenter från väst och öst. 

   De senare avvek från de förra. Även om det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad. Noterandet skedde främst på intuitiv grund.

Under alla år efter hösten 1993 har jag begivit mig till Berlin. Minst en gång per år. Så länge det gick med Air Berlin, nedlagt bolag och saligt i åminnelse. Till flygplatsen Tegel, nedlagd likaså. Vem som landat där kan väl glömma trängseln.

   Eller den överfulla shutteln in till stan. Känslan... Berlinkänslan...

   De senaste åren logi på inte alltför prisvärda Seminarus CampusHotel i stadsdelen Dahlem. Gångavstånd till FU. Efter en rejäl Frühstück på hotellet rask promenad till universitetsbyggnaden Silber Laube. 

   I ena hörnet av mensan har jag slagit mig ned med min Mac. I sällskap av ett gäng läckra Leberwurstsmörgåsar medtagna från hotellets frukostmatsal.

   Eftersom studenttid råder, de studerande i Berlin är som annorstädes sena i starten, har det varit lugnt fram till bort mot tiosnåret på förmiddagen. 

Jag har trivts med att sitta där i mitt hörn. En skrivplats bör vara anspråkslös. Inget konventionellt skrivbord, om man ska få något gjort. Och helst i ett kafé. Minns Sartre. 

   Att få hänga där i hörnet och kika ut mot skylten med Rudi-Dutschke-Weg på. Även en gata i Västberlin, nära Springerhuset, bär hans namn. Efter våldsamma protester från somliga berlinbor. 

   Snylta på uppkoppling mot nätet via studentkårens wifi. 

   Känslan, som sagt...

Men nu, hör och häpna, efter senaste vistelsen i Berlin, logi i Karlshorst på något som heter Smartments, funderar jag på att byta skrivplats till Humbolds "lillmensa" som jag kallar den. Funnit den mycket inbjudande, bekväma stolar och skrivbefrämjande atmosfär.   

   Belägen i det uni som en gång var det enda Berlinuniversitetet, innan det hamnade i östzonen med stalinistisk regim, och som drog till sig studerande från när och fjärran. 

   Och där han med världsanden, filosofen Friedrich Hegel, en gång var rektor. 

   Solitären Ekstrand är inte känd för att vara lojal mot något annat än sina egna tankar. Men nu funderar han på allvar att vara "illojal" mot FU och byta mensan där mot lillmensan på HU (Humboldt Universität). Fortsättning följer...

Fotot på Lillmensan: Eva Åsén Ekstrand

Då är det illa ställt med yttrandefriheten!

 

När jag, och under många år, medverkade på GD:s kultursida avråddes jag från att använda ironi i mina texter. "Det fungerar bara inte", enligt den garvade kulturredaktören som på erfarenhetens bittra grund visste vad han pratade om. 

   Vad med satir? 

   Tja, om vi kunde fråga de satiriska konstnärerna Lasse Hillersberg eller Lena Svedberg från den anarkistiska tidskriften Puss, skulle vi få höra om ett bemötande som hette duga.

   I Hillersbergs fall gick det till och med så långt som till en fysisk attack från en rasande utställningsbesökare. Den senare ansåg att den förra skulle ha på käften. Hillersberg, antisionisten och Israelkritikern, beskylldes för antisemitism och simpelt judehat. 

   En vanlig beskyllning även i dagens enfaldiga opinionsklimat i vårt arma land. Naturligtvis helt ogrundat, både nu och då. Men enklast att avfärda befogad kritik mot ett folkmord med en belastande stämpel. Slippa argumentera.

   

Jag önskar att jag kunde illustrera min text med satiriska mästerverk från de framlidna Hillersberg och Svedberg. Men då riskerar jag att stängas av från Facebook. 

   Det har skett en gång tidigare när jag illustrerade med en affisch från Tredje riket, som gjorde reklam för Leni Riefenstahls nazihyllande film Viljans triumf.

   Jag hade därmed, enligt FB, brutit mot "communityregler". Vad jag närmare bestämt brutit mot för regler kunde jag inte räkna ut. Frågade, utan att få ett tillfredsställande svar.

   Nå, jag hänvisar den som inte känner till Puss, eller Hillersberg och Svedberg, att själv leta upp dem på nätet. Det är mödan värt, jag lovar. Med risk för att känna sig provocerad. Risk? Äh, det är som det skall vara med tankestörande konst. 

   Då först är den angelägen. När den biter med gifttänder i själens tunna hud.

Vad ska vi med konst, med det inte enbart syftande på Hötorgskonst, till som är tandlös och politiskt ofarlig? Som inte provocerar våra ingrodda tankefigurer, stör vår tankefrid? Och det gäller förstås även tecknad konst. 

   Makarna Berglins omtyckta, stornäsade figurer, som klistras upp på kylskåpsdörrar, klarar jag mig utan. 

   Rutorna ligger för nära vardagens verklighet, därigenom normaliseras den. Jag vet att många inte delar min uppfattning. Bara de får förnöjas och skratta, som åt Sällskapsresan och Sven Melander med Lloyden, så är populasen nöjd. Och kan sova vidare. 

   Låter jag fördomsfull? Ja, inte ber jag om ursäkt i så fall. 

   

Häromdagen gjorde jag ett montage - den konstnärliga tekniken har praktiserats av geniala namn som John Heartfield och vår egen Christer Themptander - på en bild föreställande Zelenskyj och Kristersson. 

   En satir över hur den senare verkar ha hur mycket pengar som helst när det gäller att skicka dem till Ukraina för ett fortsatt vansinnigt dödande, när kriget för Zelenskyj och kompani sedan länge är förlorat.

   En skolkamrat från anno dazumal ryckte genast ut och fördömde tilltaget. Som enligt honom spelar Trump i händerna. Han kallade mig upprört för "låg". Tonen tillrättavisande och uppfostrande. 

   Naturligtvis bevärdigade jag mig inte med att svara honom på Instagram, försöka förklara bilden med dess innehåll. Aldrig. Så lågt sjunker jag inte. För att använda det ordet.

    

I DN 250704 läser jag en artikel om att samhällskritiska intellektuella och konstnärer fruktar framväxten av ett autokratiskt system i USA under Trumps omnipotenta ledning. Med begränsad yttrandefrihet. 

   Det är Trump, det. En makthavare. I spåren av tidigare despoter. Inget att förvånas över, egentligen.

   Men när en vanlig skolkamrat, inget klenhuvud vad jag minns, från förr sällar sig till yttrandefrihetens fiender utan att fatta det själv, Då är det illa ställt. Jag skakar smått uppgivet på knoppen.

   Som jag, lika uppgivet, brukar säga: det är inte politikerna det är fel på och som är problemet, det är folket. 

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 2025-07-04

Inga skyltdockor för mig!

Filmvetaren Lena Israel disputerade i Lund på avhandlingen Filmdramaturgi och vardagstänkande för en herrans massa år sedan. Där hon, och jag kunde bara nicka instämmande, kritiserade amerikansk filmdramaturgi för att vara linjär. 

   Hennes kritik inkluderar iakttagelsen att förutsägbarhetsgraden när det gäller amerikanska filmer, eller tv-serier, är för hög. Dramatiken försvagas, eller uteblir, om man ganska snart kan räkna ut hur det ska sluta. Det är inte Israels ord, utan mina.  

   Är till exempel afroamerikaner inblandade, eller CIA, tar mångfaldsideologi i det första fallet, den nordamerikanska, antikommunistiska världsbilden i det andra, över. 

   Det konstnärliga innehållet reduceras till något sekundärt. Film inte främst som en konstart i egen rätt, utan som tjänande ideologiproduktion.

   Man vet, genom att kika på rollistan, eller via en trailer, hur det kommer att sluta. Måste sluta för att inte finansiärerna och filmindustrin skall sätta sig på bakhasorna. Det "goda" och det "rätta" segrar alltid till slut. "Kulturimperialism" sade vi när jag var ung.

Eftersom sjukhusserier är mitt och min närståendes stora intresse på ålderns höst, började jag att titta på en följetong om vita rockar vid namn New Amsterdam. Minns inte på vilken streamingtjänst. 

   Tilltalades av mannen i serien som var sjukhuschef, ingen "chäf" som jag brukar kalla de för uppgiften olämpliga jag tvingades dela lokaler med under mitt högskoleliv, och hans ledarskap. Väl anpassat efter de professionella medarbetarna. Men en sak störde.

   Samliga läkare på emergency room på New Amsterdam, förlaga akutsjukhuset Bellevue i New York, var släta som barnarslen, min mors barska men träffande uttryck, i ansiktena. Inte en rynka efter att plastikkirurger varit framme för att skära bort åldrandet. 

   Skyltdockor, jag menar skådespelare, utklädda till läkare. Även om det kan tyckas fånigt att reagera så som jag gör, de agerande är ju skådespelare, ändå omöjligt för mig att bortse från.

   Det hjälpte inte att skådespelarna problemfritt behärskade den medicinska terminologin, att dialogen och ingreppen flöt på. Att de fick den hektiska verksamheten, hela tiden inkommande akut vårdbehövande patienter, att förefalla trovärdig och verklighetsnära.   

   Jag avbröt smått irriterad tittandet. Ännu en gång dessa skyltdockor! Inte en enda läkare med ett "vanligt" utseende i personalen. Rekryterades de enbart efter sitt yttre? 

Tacka vet jag serien Den som bär skuld i SVT Play som vi började titta på häromaftonen. Sex avsnitt, alla utlagda på ett bräde, som det skall vara. Inte otåligt behöva vänta en vecka på nästa avsnitt. Onödigt att hållas på halster.

  Utspelar sig i Wellington, Nya Zeeland. Ett land jag vet nästan inget om. Exteriörerna får mig att försiktigt checka det hårt prövade saldot på banken. Kanske ett oväntat resmål för den rastlöse Ekstrand?

   En pappa, spelas lysande av den infernaliske Peter Mullan, en av mina favoriter, utpekas som pedofil efter en händelse under en blöt fest. En försåtlig anklagelse följande talesättet "ingen rök utan eld". Hur rentvättar man sig från en sådan, går det överhuvudtaget?

    Är mannen så oskyldig som han själv påstår - eller icke? Vad med hans hustru som till varje pris vill sätta dit honom? Är det en vendetta, som maken hävdar, eller har hon skäl för att bete sig som hon gör?

   Hur det slutar är icke enkelt att förutsäga, såsom det skall vara för att hålla dramaturgin vid liv. Man kan bara spekulera eller gissa, vilket befrämjar ett aktivt tittande. Det blir både spännande och roligt att vara åskådare.

 

De agerande ser ut som vanligt folk. Inga skyltdockor. Medelålders kvinnokroppar som ingen kniv tillåtits röra vid för att sätta naturens lagar ur spel. Tunnhårighet och tjocka magar bland gubbarna. 

   Osökt tänker jag socialrealismens Ken Loach eller vår egen, högt prisade, Roy Andersson. Den sistnämnde använder uteslutande amatörer. Som ser ut som folk gör mest.

 

Jag tar tv-serier på största allvar. Fattas bara. Söker recensioner från de pennor jag hyser förtroende för. Fann Fredrik Sahlins i DN 250702. Jag anser honom vara Sveriges främste kritiker. En ordkonstnär som ingen annan i skrået. En gudabenådad stilist.

   Men varför han övergivit SR för DN:s politiskt korrekta kultursidor vet jag inte. Mer prestigefyllt? Bättre lön?

   Nå, hans analys av Den som bär skuld var vad jag brukar kalla lovande och därmed inbjudande till empirisk prövning som de säger på Uppsala universitet. Så det var bara för oss att slå oss ner i fåtöljerna med respektive dator i knäet och synkronisera tittandet mellan oss. 

   Milda maränger vilken bra serie! Den du, Lena Israel!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-07-06

Skriftställaren som slutade att bada

Jag minns inte när jag badade senast. Med det avses inte gamla badhusets korta bassäng i Sandviken. Det ståtliga huset för övrigt rivet för många år sedan av de sippa kulturvandalerna som ersatte det med grus ock skräp. Som om det släppts en bomb på platsen.

   Samma hus där jag lärde mig simma med hjälp av badmästare Friberg. Han kunde även fixa nageltrång. Om jag inte är helt ute och cyklar förekommer han i en av Evanders romaner.

Inte heller avses nedkrypandet i badkaret på Smedsgatan. En lyx utan guds like efter att vi flyttat upp mitt i stan från tvårummaren på Barrsätragatan, med dusch i källaren som måste bokas.

   Med att bada syftas på det lekamliga nedstigandet, klingar bibliskt, i insjö eller hav. 

Vid Storsjön hade vi en röd sommarstuga med egen strand. Låter flottare än det var. Inget året runt boende som nu. Med innetjotta, tvåglasfönster och hela Rotavdragsbaletten. I det ljumma vattnet mellan vassruggar brukade jag skvalpa omkring. 

    Farsan sträckte gärna ut sig på en luftmadrass för att lapa sol. Efter att ha blåst upp den med lungkraft.

   Genom att vi hade tillgång till egen strand behövde inte Mölle, som vi sa om badplatsen vid Hedåsen och låg bara ett par stenkast bort från oss, uppsökas. Med all sand som smög sig in mellan tårna och på filten.

   Sommarstugan såldes, och med den lekstugan som farsan egenhändigt snickrat ihop, när mamma blev änka. Och var mån om att jag och min syster skulle få ut arvet efter pappa. Sådan var mamma, höll aldrig hårt i slantarna. Snålhet låg inte för henne, bruksjäntan.

Badplatsen på andra sidan Årsundavägen, med det lustiga namnet Sörtutt (jag får lust att fördjupa mina etymologiska kunskaper), hedrade jag med min närvaro kanske högst ett par gånger. Det var något, minns inte vad, som avskräckte från att bada där. Huggormar?

   Somrarna tillbringades under många år i  Danmark, närmare bestämt nordjylländska, yndiga Tversted, med Vesterhavet inom räckhåll. Långgrunt och jag begav mig gärna ut i vattnet. 

   Badandet från klipporna i Öregrund icke att förglömma. Dykandet ner i Östersjön, kallt som attan. Man klev i som en man och upp som en pojke. Ja, ni hajar vad jag menar utan att jag behöver bli grov i munnen.

Slutbadat. Inte för att jag är en badkruka. Gammeln, existensens ovälkomne gäst på ålderns dar, har reducerat min rörelseförmåga. Men, som autodidakten sa, man kan aldrig säkert veta. Kanske har inte Ekstrand plumsat i för sista gången.

   Vart mina Tarzanmönstrade badbyxor blev av, det vete sjutton. Uj, vad snygga de var! Köpta på Sanko i Sandviken. Stajlade omkring i dem, "rena Johnny Weissmuller" enligt morsan. 

Foto: Hedåsbadet (c) Naturkartan

Ska jag vara ledsen över Weißensee?

Jag kan knappast vara ensam om att ha uppskattat, för att inte säga suttit som klistrad vid serien "Weißensee" som visades för ett antal år sedan på SVT. Om den östtyska familjen Kupfer där pappan och äldste sonen är städslade av Stasi. 

   Båda högt upp i hierarkin. Pappa Hans är idealist, fortsätter att tro på det socialistiska lyckoriket och på DDR. 

   Äldste sonen, Falk, är hårdhudad och karriärinriktad. Förhör med plågoandens tonfall fångar i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen. Ligger inne med en kommunistisk vulgärretorik enligt standardformulär 1A. 

  Världen är svart och vit. Fienden finns på andra sidan muren. De krigsglada "imperialisterna" som är ute efter DDR.

   Han är gift med en törstig ryska. De har en son som Falk vill göra elitidrottare av. Det går så där. Martin, yngste sonen i familjen, jobbar som polis, förälskar sig i en systemkritisk kvinna. Fadern har för övrigt haft ett förhållande med en "republikfiende". 

   En artist utrustad med Gisela May-röst. Lysande spelad av Katrin Hass, i verklighetens DDR dömd systemkritiker.

   Det totalitära smyger sig in i och färgar de nära relationerna. Det höjer seriens dramaturgiska värde.

   I de första säsongerna är det fortfarande DDR. I de senare, efter murens fall 1989 och DDR:s upphörande 1990, får vi följa hur realsocialisterna byter skjorta och anpassar sig till det kapitalistiska system de tidigare fördömt. Utan några större problem.

 

När vi dessa varma junidagar befinner oss i Berlin, står ett besök i Weißensee högt upp på bucketlistan. Jag har rört mig mycket i Berlin. Men aldrig varit där. Vi kvistar dit med gul spårvagn. Det tar en bra stund. Mycket att fästa blicken på under färden.

   Vid sjön ser det ut precis som i serien. Jag går genast igång, föreslår ivrigt: - Vi letar upp huset där de bodde och tar ett foto. Så kan jag använda det som illustration till en text.

   Vi passerar ett hus, dolt i den frodiga sommargrönskan, som kunde ha varit det i serien. Ser nästan på pricken ut som det. Två våningar. Trappa ned till trädgården. Men det är fel färg. Och plötsligt grips jag av onda aningar. Slår mig ned på en bänk. Fram med mobilen. Googlar.   

   Serien var ingalunda inspelad på plats i Weißensee! Utan i Potsdam. 

   Inte bodde det några Stasi-höjdare i Weißensee. De bodde i Hohenschönhausen. I en avspärrad enklav. Högsta hönset Mielke i Wandlitz utanför Berlin. Tillsammans med Honecker och de andra i parti- och statsledningen.

 

Vi avslutar, trötta i fötterna och starkt påverkade av värmen, vår tur ut till Weißensee med en Bratwurst och en rejäl portion pommes med ketchup och mayo. På en anspråkslös servering vid badplatsen. Det kostar pengar att bada. Ett vändkors är uppställt. 

   Vakter håller ett öga på badgästerna. Det plumsas och simmas i vattnet. 

   Jag vet att man i Berlin haft problem med ungdomsgäng som trakasserat de badande. Runt om på olika badplatser. Oroväckande rapporter om det i Berliner Morgenpost.

Ska jag vara ledsen över att jag har förlorat illusionen om Weißensee? Tja, Men korven smakar himla gott. Pommes fritten likaså. 

FOTNOT Jag chansar. Letar efter "Weisenßee" bland streamingtjänsterna, finns på Netflix. Det får bli att se om. Nu när illusionen är krossad.

Foto: Eva Åsén Ekstrand

/Även publicerad på lindelof.nu 250701/

Angelus Novus, Walter Benjamin och en skavande samtid

Bara att erkänna. Jag umgås gärna med döda filosofer och författare. Ingen nekrofili inblandad, nota bene. I så fall på ett intellektuellt plan. Äh, varför hymla och reservera mig. Jag talar om livgivande, kvardröjande alster. 

   Den av nazisympatier befläckade Martin Heideggers monumentala "Varat och tiden" ägnar jag en omläsning varje år. Och upptäcker nya saker varje gång. 

   Skimrande pärlor i den täta texten. Hans existensfilosofi förtjänar dessa omläsningar. Sentensernas påminnelse om att vara rädd om det korta och enda livet

   Roligt nog påstod någon hux flux häromdagen att filosofen från Freiburgs universität, som föreläste på ett klassiskt tyskt, manusnära och föga publikfriande, manér så att studenter svimmade av syrebrist, aldrig läste några böcker. Han hade inte tid. Måste tänka. 

   Sant eller eller inte. Kul, hursomhelst. Ännu ett bidrag till den välfyllda, privata kuriosasamlingen.

   

Eftersom vi befinner oss i Berlin, till Bode Museum på Museumsinsel för Paul Klees akvarell "Angelus Novus" från 1920 som har lånats in från Jerusalem. En unik händelse. Konstverket, föreställande en ängel vänd mot det förflutna som förs av en storm mot framtiden, inspirerade Walter Benjamin till hans historiefilosofiska teser. 

   Det sista han skrev. Manuskriptet togs om hand av Hannah Arendt.

   Benjamin tog den 26 september 1940 sitt liv på flykt undan nazisterna. Efter en mödosam klättring, någon atlet var han förvisso icke, över de svårbemästrade Pyrenéerna, från Frankrike till Spanien. I Portbou sattes punkt för hans korta leverne. 

Vi besökte hans grav där. Vackert belägen på en höjd. Och beskådade hotellet där självmordet ägde rum. Egendomlig känsla stå på gatan och titta upp mot fönstren. I vilket rum skedde det?

   Han är inte lätt att läsa, denne Benjamin, det ska gudarna veta. Men den teoretiskt snårige begick den kanske allra bästa boken om Berlin: "Barndom i Berlin kring 1900". 

   Använde minnet och sinnena för att framkalla en doftande, färgstark bild som föder oemotståndlig längtan att återkomma till staden med sin speciella atmosfär.

Min vän publicisten Knut i Upsala delar min oro inför världsläget. Men till skillnad från mig söker han energiskt källor utanför de blågula. De senare är ju fullkomligt omöjliga. Om det så gäller Ukraina eller Gaza. 

   Glöm analys och nyansering. Argumentation och kritiskt tänkande. Ideologi och propaganda är vad som bjuds. Krigshets. Opinionsbildningen är så sanslös att taket lyfter sig.

Mitt platoniska umgänge med de döda är väl en flykt från samtidens skavande. Skulle någon terapeutiskt klok muttra. Liksom jag på olika vägar försöker att fly åldrandet. Krämporna. Höll på att skriva "misären". 

   Jag försöker att mentalt intaga ett kort livsperspektiv. En dag i taget. Hålla hoppets låga vid liv. Fråga mig bara inte vad jag hoppas på. 

FOTNOT. Det kändes som om det var läge att se om Wim Wenders mästerverk "Himmel över Berlin". (Tredje gången för min del.) Det var det!

Fotot på Angelicus Novus: Wikipedia