När en gymnastikhall ska bort

Bild: Arbetarbladet 251015

1961 flyttade vi i Sandviken från Barrsätragatan 48 upp på stan, som man sa, till Smedsgatan 7B. På den adressen bodde jag fram till att jag, efter stor tvekan men ivrigt påknuffad av min dåvarande flickvän, tog mig till Upsala 1968 för att läsa på universitetet. 

   Från Smedsgatan nära till läroverket, med Ekstrand som elev. Jag kunde bege mig dit när det ringde in, ändå hinna till dagens första lektion. Med allt tyngre steg i gymnasiet. Bör tillfogas. Annat än skolan drog. Förutom andra kunskaper lärde jag mig att stava till skolk.

   Tvärs över gatan låg gymnastikhallen där en visselpipeförsedd herre vid namn Karlsson gjorde livet surt för mig. Ja, inte bara mig. Eftersom jag var lång för min ålder, krummade jag med ryggen för att verka kortare. Jag hade komplex för min längd. 

   Nå, Karlsson skickade på mig, tillsammans med andra elever "kluvna vid halsen" (hans nedlåtande uttryck) som han bedömde behöva det, ett fanstyg som hette "hållningsgymnastik" efter den ordinarie skoldagens slut. 

   Jag minns inte hur många gånger. Och jag minns inte vad det hela gick ut på. Övningarna hölls väl av Karlsson himself. Kanske har jag förträngt alltihop. Glömska är ibland grönska. 

   Inte var jag med min klumpiga tonårslekamen med armar och ben som drog åt olika håll duktig i gymnastik. Med fasa återkallar jag hur vi skulle hoppa över bock. Skräcken för att fastna uppe på den med risk för att scrotum skulle komma i kläm. 

   

Om vintern ägde gymnastiklektioner rum uppe på Norra IP. Kulturvandalerna rev Norra för några år sedan. Denna plats som förtjänade kulturminnesskyddas. Nu står bostadshus där. Och snart har de ekande ljuden från bandybollar och fotbollar definitivt tystnat.

   Jag minns en kall vinterdag på Norra när vi av Karlsson beordrats infinna oss med skridskor och passande klädsel. 

   Anders Bjerkman, bänkradsgranne i klassrummet (vi satt i bokstavsordning), dök upp draperad i tjock, värmande överrock som allvarligt begränsade hans rörlighet. Jag försöker att framkalla den förgrymmade minen på Karlsson. Den lättretade kan inte ha varit nådig.

   För några år sedan fick Bjerkman och jag kontakt på Facebook, efter alla år när vi inte haft det. Han berättade att han bodde, I Masthugget har jag för mig, i en stor lägenhet med svindlande utsikt över hamninloppet till Göteborg. Trivdes som fisken i vattnet. 

   Ett gott liv. Omgiven av de sina.

   Min klasskamrat är sorgligt nog numera död. Jag antar att det var kräftan som tog kål på honom.

Göteborg är inte samma Göteborg efter att Storgalen, eller vad norrbaggen till miljardär heter, fått resa sina skyskrapor. Sandviken är inte längre mitt Sandviken. Ännu mindre efter att den gymnastikhall, som jag i och för sig inte förknippar med något positivt, skall puts väck.

   Det skall uppföras ett "seniorboende" på dess plats. Ja, det är väl snart bara gamlingar kvar i den stad konsul Göransson drömde om som ett mönstersamhälle. Och MENA-migranter.