Att bara vara

Utsikt från "grottan"

 

Jag brukar hävda att jag är otåligt lagd. Att rastlöshet heter min arvedel. Att olust livet igenom gjort mig sällskap om morgonen, medan jag fortfarande legat kvar i sängen. Men allt det jag räknar upp är långt ifrån hela sanningen. 

   När jag i samband med min behandling mot tumörerna återkommande röntgades ur ett utvärderingsperspektiv, krävdes att att jag förberedde undersökningen genom att i ett väntrum på lasarettet inmundiga en försvarlig mängd blåaktig kontrastvätska. 

   Serverad i en genomskinlig plastbringare, till det en pappersmugg.

   Vätska att dricka utspritt över jag minns inte hur lång tid, minst en timme har jag för mig. Jag upptäckte som aldrig tidigare att det var skönt att bara sitta där och göra ingenting. Medan jag sippade den föga välsmakande kontrastvätskan. 

   Vätskan spred värme i kroppen, första gången trodde jag att jag det hänt en olycka. 

   Det är inte bara att göra ingenting, det är litet av en konst, du måste träna på det. Och jag har blivit allt bättre som göra ingenting-konstnär.

När jag skriver detta är det dagen före avresan tillbaka till Sverige efter fyra höstveckor i Vendsyssel, Nordjylland. Jag sitter med datorn i knäet i vad vi brukar kalla "grottan" i en av de mjuka vita sofforna i vardagsrummet, kallad så för att det är svårt att komma upp ur den. 

   Där jag bekvämt och tillbakalutad är placerad kan jag se ut över frodiga nyponbuskar, de brukar frekventeras av hjortarna som håller till utanför huset, och molnformationer som i denna trakt stryker nära jorden. 

   Kanske är det en synvilla, kanske vill jag att det ska vara så. Spelar roll. En med mina föregångare förbindande känsla av jag nästan kan titta in i himmelriket. Porten står halvt om halvt öppen. 

   Jag får lust att vinka till alla dem som gått före. Inklusive vildbasen Sussi. Fånigt? Tja.

I denna stund när jag, uppfostrad med arbetslinje och att hugga i, suttit "overksam" och "onyttig" ett par timmar gott och väl, är jag bara. Och det är förenat med ett skönt välbefinnande. 

   Jag försöker att förminska mitt livsperspektiv, eftersom jag känner mig gammal och timglaset obönhörligt är på väg att rinna ut, leva en dag i taget, uppskatta varje dag. Men nu har jag lyckats få ned det till ett kortare tidsperspektiv. Inte en dag, utan timmar.

   Jag är nära att slå fast att jag kunde inte må bättre än i detta välsignade ögonblick.