I dag är det Jan Myrdals dödsdag. 30/10 2020 gick han bort. Redan har fem år gått. Tiden är en skälm. Och döden skuggar oss alla.
Jag hör sällan hans namn nämnas. Han påstod själv att det finns inga som blir så bortglömda som svenska författare. Och det verkar som om han fått rätt.
Jag ger mig sjutton på att skulle jag fråga någon av de studenter som brukar omge mig i Carolina Redivivas läsesal i Upsala om Jan Myrdal, skulle de se frågande ut.
Inte känner de till Myrdal, inte läser de honom. Enligt alarmerande undersökningar läser universitetsstuderande i dessa AI-tider inte alls, framförallt inte krävande texter, men det är en annan historia.
Det var närmast obligatoriskt på 60-talet för oss unga vänstermänniskor att inspireras av Myrdals skriftställningar. Han var tongivande. Aldrig ifrågasatt. Idol och diskurssättare, för att använda ett modernt ord.
Men mer och mer marginaliserades han i offentligheten. Fick upprepat höra att han var en diktaturkramare, syftande på hans försvar, så skulle han själv inte ha benämnt det förstås, för de röda khmerernas folkmord i Kambodja, massakern på Himmelska fridens torg i Beijing, mullornas fatwa mot Salman Rushdie.
I honom hårt pressande intervjuer försökte han, utan att lyckas, utveckla sina inopportuna ståndpunkter. Han skrev bättre än han talade. Verbalt vecklade han in sig i omständliga tirader.
Jag läser Peter Handkes essäistiska anteckningar från hans resor på Balkan på 90-talet. (Frågor i tårar, Karneval förlag 2025.) Nog är han, den omstridde Nobelpristagaren, en sann europeisk intellektuell, sådana som vi lider brist på i vårt land.
Intellektuellt tomt är det efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal.
Framför mig ser jag den senare vid köksbordet i Varberg, firande sin sista födelsedag med en städande kvinna. En ensam gigant. Kanske med verkligheten överensstämmande.
Köksbordssekvensen i dokumentären I väntan på Jan Myrdals död tycks mig talande.
Jag tänder ett ljus för Jan Myrdal denna dag. Även om hans politiska betydelse tillhör det förgångna.
Som intellektuell förblir han, trots ”diktaturkramandet”, ett föredöme för mig. Han vågade gå mot strömmen.
Jag kommer också ihåg scenen med hans sista födelsedagstårta. Den gjorde nästan fysiskt ont.
SvaraRaderaBeträffande marginaliseringen i slutet av hans liv. Han hade dock "förmånen" att åtminstone bli utskälld. Det har inte varit alla radikala intellektuella förunnat. Jag minns intervjun med Per Meurling i Clarte när han inväntade terminalvården.
"Ett vanligt missförstånd är att det kring den radikale ständigt råder och larm och strid. Hur lätt hade det då inte varit? Få uthärdar den gravlika tystnad som sänker sig kring den intellektuelle som går mot strömmen. Som kan bestå i decennier. Särskilt om man saknar medelmåttans behag.."
Ja, det gjorde ont att bevittna ensamheten. "Särskilt om man saknar medelmåttans behag"... Lysande formulering.
SvaraRadera