 |
| Bild: Karneval förlag |
I går kväll återkom jag till Gefle i ett trist strilande höstregn, efter ett avbrutet besök i den kungliga huvudstaden, drabbad av en rejäl förkylning. I brevlådan Peter Handkes essäer om det som en gång var Jugoslavien.
Utgivna på omistliga Karneval förlag, boken från frisinnade förläggaren Björn Eklund.
Jag kommer att skriva mer utförligt om den vad det lider. Men kunde inte låta bli att genast dyka ner i densamma - och fastnade medan det deprimerande oktobermörkret utanför fönstret blev allt tätare. Handke har alltid stått högt på min lista över favoritförfattare.
Inte sällan användande sig av långa meningar, inskjutna bisatser, på det centraleuropeiska sätt som jag älskar.
Och som jag har en olycklig (?) tendens att hemfalla till själv som skriftställare. Jag minns stilistiskt välutvecklade förlagsredaktörer som förtvivlat men utan resultat påtalade min förkärlek för bisatser.
Handkes sorgsna minnesbilder av den döda modern bekommer mig särskilt. Relationen mellan en son och en mor är alltid speciell. Utan freudianska tolkningsglasögon.
Det som snart slår mig är Handkes mediekritik. Han kommenterar hur main stream media (msm) skrev om Balkankrigen på 90-talet. Tendentiöst och ställningstagande. Svek sitt journalistiska uppdrag. Parallellen idag till kriget i Ukraina infinner sig av sig själv.
Medierna tar ställning, agerar propagandistiskt, bistår tjänstvilligt makten i dess militära aggressivitet. Vad med konsekvensneutralitet och oberoende? Honnörsbegreppen. Och hur har murvlarna det med det professionella samvetet?
Akta dig för att inte jama med i den samstämda kören! När Lena Andersson i programmet 30 minuter i SVT, med den ofta hånfulla programledaren Holmberg i sitt esse, råkade använda ett "felaktigt" uttryck brakade stormen lös. Och hon fick sina fiskar varma.
Inte brukar väl hon, etablerad som samhällstyckare i msm och inne i värmen, råka ut för det? Förutom när hon rekommenderar fattiga att koka gröt till sina barn.
Bortsett från låg pension som före detta statstjänsteman tackar jag en högre makt för min anställningsfria tid. Det innebär ju att jag kan tycka och skriva som jag vill, tycker någon illa vara, varsågod. Jama med, det vägrar jag att göra.
Pinsamt att ens behöva markera det. Någon putinist eller rysslandskramare är jag inte. Men trött på den demonisering som blockar den nödvändiga dialog som äntligen kunde stoppa dödandet i Ukraina. Därför medverkan på FN-dagen i Stockholm. [1]
I Gefle, en gång "Sveriges Chicago", dödsskjutningar på Brynäs inte långt från där jag bor.
Regeringen funderar tydligen på att lagbestämma att minderåriga skall kunna inlåsas på obestämd tid. Det sker redan i Israel under beteckningen "administrativt förvar". I Nazityskland använde man sig av "skyddshäkten". Bortom allt vad rättsstatlighet heter.
Välkommen i gänget, Kristersson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar