Den älskansvärda, problemlösande Mrs H

Med korslagda armar Mrs H (Bild: SVT)

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tittar på tv-serien I vår herres hage (All Creatures Great and Small på originalspråket) som bygger på James Herriots (pseudonym för Alf Wight) självbiografi som veterinär i undersköna Yorkshire. 

   Ett vindlande, öppet landskap, inget ställer sig i vägen för den omkringfarande blicken. You can see miles away.

   Därför har jag också kommit att älska det om Yorkshire påminnande landskapet i Vendsyssel i Danmark. Fast temporära grannen Kirstens pliriga kæreste Kurt menar att det heter inte att man älskar ett landskap, man håller av det. 

   Skillnaden? Ja, det vete sjutton. Kanske vet han det inte själv, vill bara småretas med Kirsten.

   

Om serien nära följer verkligheten, vilket är tveksamt eftersom all dramatisering har ett pris, kunde den plikttrogne James ha blivit kvar i Glasgow, jobbat i hamnen, hjälpt sina föräldrar, pappan är arbetslös, med försörjningen. 

   Men tack och lov tog han sig i kragen och tackade ja till jobbet som djurdoktor långt hemifrån.

   Härdande för en vänlig själ som den konflikträdde James, han som vill vara alla till lags. Bönder som inte gärna lättar på plånboken efter att ha fått hjälp på dygnets alla timmar. Svårbehandlade djur. Men Jim, smeknamn för James, fixar biffen. 

   Och får den vackra, driftiga Helen på köpet. Efter att hon, obegripligt nog, haft för sig att slå sig ihop med Hugh, en ointressant dryg stropp till godsägarson. Milda Mesopotamien, hur illa det kunde ha gått! Men tilltaget stoppades i sista stund framför altaret. Puh. Vi hängivna följare kunde lättade andas ut.

Jag märker att mina sympatier skiftar för varje gång jag tittar på serien. Huvudpersonen James har jag alltid funnit lite för mjäkig, nästan "velig" som de sa i Sandviken, för min smak. 

   Mr Farnon, som äger praktiken, kan gå en på nerverna med sina manér. Sin fyrkantighet och träighet. 

   Men det förklaras till en del av att han sörjer sin bortgångna hustru, han sitter fast i sorgen. En gentleman ända ut i fingerspetsarna är han den gode Siegfried, det måste vi ge honom.

   Spontant fattade jag tycke för hans charmiga odygdspåse till lillebror, Tristan. Som inte lyckas bärga en examen till veterinär vid universitetet. Hellre hänger han på puben The Drover´s Arms, flörtar med söta servitriser. 

   Men han är mycket lätt att tycka om. Och man blir arg och irriterad på storebrorsan Sigge som kör med honom och agerar ställföreträdande farsa.

Vid denna omtittning är det hushållerskan, jag har i och för sig svårt för ordet, Mrs Hall som får min odelade sympati. Utan henne skulle det inte fungera. Hon besitter störst auktoritet av alla som bebor huset i lilla idylliska Darrowby (verklighetens Grassington). 

   Det räcker med en min från henne så får hon sin vilja igenom.

   Hennes främsta egenskap är att hon är en problemlösare av rang. Inget problem för stort eller för litet, hon grejar det. När jag stannar till i tanken, går det upp för mig att jag växte upp med och har alltid velat ha sådana kvinnor nära mig. Problemlösarna. Ingen blyga, hjälplösa violer att ta hand om.

   De starka fruntimren fanns på Bruket, ett matriarkat, och de har även funnits efteråt i mitt liv. 

   Ett tag trodde jag, inget jag önskade det ska tillstås, att Siegfried, med den största respekt för Mrs H, skulle fria till henne. Men där går gränsen, så blir det inte.

   

Det lär inte vara sista gången jag reser till Yorkshire. Jag mår ju så fasligt bra av att följa dessa karaktärer i helg och söcken, lära känna dem. Icke minst i denna onåden och fasans tid. Eskapism? Nej, för sjutton, påfyllning av livskraft!