Dessa, de mycket modiga

Ett oväntat möte på kyrkogården omgärdande St.-Annen-Kirche i stadsdelen Dahlem i västra Berlin. För övrigt en sammansatt stadsdel som borde intressera urbanforskare. Och kanske gjort det. Ett mynt med två sidor. 

   Freie Universität, studentrevoltens på 60-talet upproriska universitet, samsas, ett ironiskt ord tycks det mig i sammanhanget, med det burgna etablissemangets Dahlem. 

   Många högdragna, om man kan säga så om privatägda hus, byggnadsverk. Liksom tillknäppta och svåra att kika in i, som vore de förseglade. Sällan synes människor utomhus. Däremot mersor och stadsjeepar står parkerade på garagenedfarter.

   Zarah Leander, som "Bocken i Babelsberg", propagandaminister Goebbels, inte lyckades förföra, hade en adress här. Jag har glömt den. Även om tanken åtminstone tidigare funnits att söka upp densamma. 
   Här också, inte långt från kyrkogården, en länga med radhus som fungerade som tjänstebostäder åt SS-officerare. Ingen skylt avslöjar detta. Det måste man känna till ändå. Vilket man gör om man tillhör det inofficiella sällskapet Berlindjupingar. 

   En exklusiv, aldrig efter förtjänst uppskattad, skara. Mossig, knystar oförstående yngre. Den obildade, politiskt dövstumma TikTok-generationen. 

Berlins ansikte tillhör både den kollektiva glömskan och minnet. Vissa historiska händelser drar turister med semesterkassa och förtjänar därför uppenbarligen av stadens styrande att påminnas om och hållas högt. Hitlers bunker. Stasis forna högkvarter.  

   Radhusen hör uppenbarligen inte till det minnesvärda Berlin. 
   Där bodde svartuniformerade figurer tillhörande det dödsbringande SS som leddes av den tidigare hönsfarmaren. Mannen med flyende haka. I utseendet påminnande om Jan Molander som disponent Grillhagen i filmerna om Lille Fridolf.
   Himmler sällade sig till Göring och svek fem i tolv, när Tredje riket låg i spillror, Hitler i hopp om att rädda sitt eget skinn. Den siste på jorden führern trodde skulle göra det. Hans mest förtrogna och lojala. 

Nå, åter till kyrkogården och den grav vi har för vana att söka oss till i ett hedrande syfte: Rudi Dutschkes. Medan vi står där, jag med kepsen i handen, tilltalas vi plötsligt av en kvinna som närvarade vid hans begravning och kan lämna en ögonvittnesskildring. 

   Begravningen skedde inte under värdighet och i stillhet. I träden satt respektlösa paparazzi och blixtrade med sina kameror. 

   Som när Ulrike Meinhof begravdes i Alt-Mariendorf. Polishelikoptrar tjattrade störande över hela akten, gästerna filmades.

   Osökt tänker jag avrättningen av de sista kommunarderna 1871 på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. Heliga, fredade platser upphör att vara det för en de samhällsomstörtande hatande borgarklass.
   Kvinnan, som inte undrade något om oss, fortsatte att berätta att hon hörde Dutschke föreläsa på Freie Universität utan manus på det mest fängslande sätt. I timmar. Om vad? Framgick inte. Glömde fråga i hastigheten.

Nå, vad jag ville komma till, men halkade ut i associationer, var: varför vågar vissa bjuda orättfärdigheten motstånd, men inte andra? Dutschke, den liksom kvinnorna i Tredje riket modige, nära att skjutas ihjäl på kuppen. Undkom svårt skadad men med bestående men.

   Jag har alltid beundrat honom. En människa som gjorde skillnad under sitt alltför korta liv (1940-1979). Handen på hjärtat. Hur många av oss gör det? Du?

  

Texten inspirerad av Rebecca Donners Mildred: den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen (2023)