Inget samhälle utan samvete

Bild: Bokförlaget Korpen

Hur blir samhället möjligt är sociologins ödesfråga. Här finner vi namn som klassikerna Georg Simmel, Émil Durkheim, Karl Marx med flera som begrundat den och anslagit tonen för diskursen.    

   Den välskrivande svenske sociologen Johan Asplund undrade inför samhällsbegreppet i en fyndig liten bok (utgiven 1970). Och tog uppslagsrikt vid efter klassikerna.

   Efterlyste problematisering av ingrodda tankefigurer. Skulle Asplund skriva samma bok i dag med vetskap om hur samhället förändrats? Behöver den tillfogas något? 

   Motivet för denna reflektion.

Jag hade en kollega i Upsala som ägnade teoretisk möda åt att kritiskt granska den metodologiska individualism som han hävdade styrde många sociologer. När förklaringsmodellerna utgår från individen som analysenhet. 

   Vilket de enligt honom inte borde. Om jag, starkt summerande, förstått honom rätt. 

   Det skulle inte förvåna mig om det blev en doktorsavhandling som ett resultat av hans strävan. Han var mycket nitisk och flitig.

För mig är individen den svaga länken i min samhällsförståelse. (Kanske skulle kollegan räkna in mig bland de metodologiska individualisterna.) Inget samhälle utan denna länk, den får inte brista. 

   Jag ska försöka att så enkelt som möjligt och konkretiserande utveckla vad jag menar.

   Jag fruktar inte AI, som jag vet att det finns de som gör, framförallt inom utbildningsväsendet.

Jag fruktar heller inte ett kommande storkrig, till skillnad från alla dem som gör det. Även namnkunniga opinionsbildare. 

   Jag fruktar inte Putin, fast jag av opportunistiska skäl i ett ensidigt opinionsklimat borde.

   Jag fruktar däremot samhällets upplösning genom individens samvetslöshet. Ytterst hänger samhället på var och en av oss. Var och en är grundbult och sista utpost. 

   Sociologen Anthony Giddens byggde sin samhällsuppfattning på begreppet trust. Utan tillit mellan människor krackelerar samhället, enligt honom. De sociala, förbindande, banden klipps av i en misstänksamhetens latenta kontext.

Vad sker bortom alla förpliktigande ord? Är de förankrade i oss, internaliserade? Vad berättar nutiden om hur vi har det med det, som dansken säger?

   Om vi lyssnar till Gunnar Myrdals uppmaning att söka fakta? Gå till verkligheten och mot densamma pröva teorier och föreställningar.

   Studenter vid våra universitet och högskolor fattar mycket väl att det måste betraktas som fusk att använda AI utan att ange det. Ändå gör de det. I hopp om att inte upptäckas.       Hantverkare fuskar genom att inte avsluta ett jobb så noggrant som de borde. 

   De lämnar det ofullbordat. I hopp om att de aldrig skall ställas till svars för sitt fuskjobb. Samvetslösheten slår sig samman med ansvarslösheten. 

   Fler exempel kunde lämnas, hämtas från idrottens matchfixning, fusket med skatter och inkomstdeklarationer, dribblandet med ROT-avdrag.

Måste vi i sekulariseringen och avkristnandets tid proklamera samvetets död? Borta är 

”gammalmodiga” begrepp som synd och skuld, in träder i bästa fall den bleka skam som styr vårt handlande.

   Lagar och rättsstat, viktiga ingredienser i det vi kallar demokrati, garanterar inte ett samhälle. Man kunde säga att de utgör nödvändiga men inte tillräckliga betingelser för det. 

   Om individen, du och jag, bortom lagar och regler, diktat och förmaningar, struntar i att lyssna inåt mot vad som är rätt och fel, då är vi illa ute. 

Samvetets död - samhällets död. Den tendens till anomi, normlöshet och upplösning, som redan Durkheim identifierade. Samhällsfilosofer, bland dem Harvardprofessorn Talcott Parsons, har i hans efterföljd betonat överbyggnadens betydelse för samhällets fortbestånd.

   Normer och värderingar. Övertygelser om rätt och fel, gott och ont, förankrade i individen.

   Min misstanke, som jag inte kan leda i bevis med mer än indicier och enskilda observationer, är att samvetslösheten sprider sig i samtiden. En handlings konsekvenser mäts inte i rätt och fel, utan i om man klarar sig från upptäckt eller inte. Ingen inre kompass arbetar vägledande.

   Jag tänker på alarmerande, så låter det när de presenteras, undersökningar som hävdar att unga människor inte läser. Bättre uttryckt, läsandet är inget självändamål, ger ingen inre belöning. (Som det var för mig och andra i min generation i unga år.)  

   Det är väl de instrumentellt, extrovert inriktade som använder AI. För snöd meritering, inte för bildning och personlighetsutveckling.

   Man struntar i samvetets röst. Som viskar, om man skulle våga tillåta den och lyssna, "så gör man bara inte".

Även publicerad på lindelof.nu 251023