 |
| Bild: Wikipedia |
Det är inte sant att det blå, mycket dejliga huset på Spættevej utanför Tversted ligger i ensamt majestät på sidan om världen. Även om jag försöker att intala mig det. Och när jag skriver om det, framställer det så. Mitt eget Walden, för att alludera på David Thoreau.
En fredad tillvaro bortom världens all larm och oro. Krigen och fasorna.
På sidan om Sverige ligger det definitivt, språkligt sett. Jag försöker att konversera med närmaste grannarna över kaffe och läcker rabarberpaj från Ingeborgs eminenta konditori i Sindal som levererar till hela regionen. Serverad med piskefløde till.
Och det går väl så där. Men inte flyter det friktionsfritt på som jag skulle önska. Det är ömsesidigt, jag har svårt att förstå dem, de mig. Jag som så gärna skulle vilja veta mer om besættelsen och hur det var här i trakten under denna. Men släpper det.
På stranden invid Vesterhavet påminner de kvarvarande bunkrarna om tyskarnas ockupation. Och en bit ner i Nordjylland resterna av den mäktiga u-båtsbasen i Hanstholm.
Det råder inte bara kommunikationssvårigheter - för att använda ett fint ord - mellan svenskar och danskar. Jag minns en servitör vi pratade med på restaurang Politikern mitt i Oslo medan han serverade oss en rejäl portion köttbullar.
Han menade att svenskar och norrmän har inga problem med att förstå varandra, "vi är broderfolk". Men däremot norrmän och danskar.
Ett märkligt språk, det danska. Det liknar, vad jag vet, inget annat. Notera dock att skriftspråket famnar jag, läser gärna på danska. Dubbla konsonanter, coolt.
Däremot verkar dubbla vokaler överges på ortsnamn och jag fattar inte varför Modernisering? Turistanpassning?
Byn Aalbæk en dryg mil bort, som vi gärna besöker för inköp och promenad ned till hamnen, stavas numera officiellt Ålbæk. Liksom Aalborg Ålborg. Vad är det för vrövl som dansken säger?
Det är främst, nära jag skrev uteslutande, det fagra landskapet som drar mig till denna trakt. Det skimrande ljuset som omsluter huset. Inte för inte har jag döpt landskapet till Krøyerland. Och ingen annanstans mår jag så bra, mätt i själsligt lugn, som här.
Ända sedan slutet på 1980-talet har vi varje år begivit oss hit. Om än inte till samma adress.
Själen får ro som aldrig annars. Med viss modifikation. Under denna vistelse har kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza nått oss via dansk tv.
Att inte titta på den skulle inte hjälpa. Öppnar jag datorn är krigen genast där.
Trump orerande i Knesset i Jerusalem, Netanyahu överösande honom med lovord för det avtal som skrivits under och som möjliggör fortsatt förtryck från Israel av palestinierna.
Danskar är kanske ännu värre rojalister än mina vimpelviftande, kungafjäskande landsmän. Lillkungen, som ser ut som en uppklädd gosse på väg till maskerad, har en son som under vår vistelse fyllt tjugo. När de förekommer på samma bild kunde man tro att de är bröder.
Minns någon längre Bröderna Cartwright, på originalspråk hette serien Bonanza? (Namnet indikerar rikedom, men inte minns jag någon sådan i serien.) Ponderosa namnet på ranchen de bodde på i Vilda västern med kinesisk kock.
Än idag kommer bröderna och deras farsa ridande i full galopp på en brinnande karta i tysk tv. Evighetsserie som fortsätter locka tittare.
Pappa Ben och hans tre jämnåriga, som de kunde tyckas, söner. Hoss, Adam och Little Joe. Samma sak med Lillkungen och hans son.
Fyra veckor går fort. Alltför fort. Nu är de över. Åter mot Sverige där den själsliga skjortan sitter trång. Och det gäller att hålla tand för tunga i det bistra opinionsklimatet. Något undertecknad har svårt för.
Måhända en förklaring till storleken på pensionen efter personlig, pensionsgrundande, lönesättning på högskolan?
Jag inbillar mig att i Danmark lever fortfarande frisinnet och den ocensurerade tanken, med anor från Georg Brandes som uppmanade till att sätta problem under debatt.
Beröva mig inte denna uppfattning.
Även publicerad under annan rubrik på lindelof.nu 251017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar