Inga skyltdockor för mig, tack!

Jag går nästan aldrig i biffen, som danskarna säger. Trots att jag numera, fråga mig inte varför, är medlem i SF ( nota bene biografkedjan, inte Socialistisk Folkeparti). 

Jag förmår inte med min klena skalle att räkna ut vad gratismedlemskapet implicerar, dess eventuella fördelar. I strikt pekuniära termer. Det ordinarie biljettpriset är alldeles för högt. Och den där Bah gjorde inte saken bättre genom att höja momsen på biljetter från 6 till 25 procent.

Det puffas för nya filmer. Ibland animerade (AI-producerade?). I mina ögon mest skräp som jag klarar mig utan. Jag föredrar att bekvämt sitta nedsjunken i hemmafåtöljen, med kaffekoppen inom räckhåll eller middagsbrickan i knäet, och se film i datorn. 

På SVT Play (rikt utbud), Cineasterna (genomgående filmer av hög klass och gratis är det, räcker att man har kort på bibblan), Netflix, TV4 Play och Max. Ibland på DR TV. Med text.

Jag älskar dansk och brittisk film! Thomas Vinterberg. Lars von Trier. Ken Loach. Mike Leigh. Kunde lätt räkna upp flera i en exklusiv skara. Framförallt tyskarna, om vi sträcker oss utanför de två nämnda länderna. Fassbinder. Herzog. von Trotta. Jag stannar där. 

Ingen nämnd, ingen glömd. Kreativa filmkonstnärer i sin egen rätt. Nyttjande mediets speciella skaparvillkor på bästa sätt. 

Jag skyr amerikanska och sydeuropeiska rullar. Ni får ursäkta en enkel man. Men jag störs av alla skyltdockor med stelnade ansikten efter att plastikkirurger varit framme med kniven. Inte en rynka i anstucket.

Jag betittade några avsnitt av läkarserien "New Amsterdam". Akutkliniker och blixtsnabba insatser för att rädda liv - det är ju toppen att få följa, det. Men tröttnade likafullt. Utklädda skådespelare. Släta som barnarslen i ansiktet. 

Förlåt förlöpningen. Men det var inte jag som hittade på liknelsen. Usch, nej.

Den lysande aktören Mads Mikkelsen tog bladet från munnen och bekräftade det jag länge har misstänkt. Samtida svensk film är så usel som den är, därför att även där har det nedbrytande påfundet political correctness nästlat sig in. Filmproduktionen ideologiseras. 

Filmmakarna sträcker ut fingret i opinionsluften och känner känsligt av. Innan de vågar sätta igång. Undra på att det blir som det blir.

Samma filmmakare låter inte kvaliteten agera ledstjärna, tar inte fritt ut svängarna som i danska filmer. Typ "Festen", "Druk" (på svenska "En runda till", fånigt "översatt") och andra verk som etsat sig fast. Och som man vill se om. 

Och kan se om, flera gånger, utan att tröttna. De står sig. 

Kompromisslöst bejakas konstnärligheten. Det tummas inte på den av politiskt eller ideologiskt dunkla anpassningsskäl. Det skulle vara som att måla Mona Lisas ansikte svart för att slippa rasiststämpeln och inhösta beröm av Black Lives Matter.

Till skyarna höjs Filip och Fredriks Guldbaggebelönade film om hur den förres pappa, trots sin motvilja, och med en gammal kareta som hackar sig fram, tas ut på en sväng till det Frankrike han i fornstora dagar gärna åkte till. 

När han numera helst vill stanna hemma och ha det lugnt och skönt. 

Men ut ska han, basta. Om det så ska bära eller brista. Och brister gör det. Fadern hamnar på sjukhus. Jag lider med honom och alla uttröttande strapatser sonen och hans trogna vapendragare iscensätter.

Publiken gråter floder, öser ur sig likes och hjärtan på Facebook. Filmen träffar det dåliga samvetet över egna, försummade päron. Jag, hård som en emigrant som mamma sa, grät inte när jag såg den hårt redigerade "dokumentären". 

En manussträng klippning i samma anda som påminner om hur Michael Moore brukar handskas med sitt inspelade material. Inga spontana, oväntade sekvenser. Även om man kan få för sig att det är så. Kanske för att man så gärna vill det.

Inte handlar filmen om det som den påstås handla om! Att pigga upp och glädja den livströtta fadern med ett återseende. Snarare om Filip som sörjer sin pappas åldrande, vägrar likt ett litet barn, som aldrig vuxit upp, acceptera tidens obevekliga gång. 

Han försöker få tillbaka den barndomens dyrkade pappa han inte orkar med att glömma, men som är borta.

Han är beredd att köra hårt med farsan för att det solskensbestrålade och lyckliga förflutna, som sonen föredrar att minnas det, inte bara skall upplösas och försvinna. Barndomens grind må aldrig stängas. Livets grundvillkor skall på duken förnekas. 

Apropå svensk film så skall i rättvisans namn den cineastiskt begåvade Ruben Östlund med sina tappra försök att göra bra filmer nämnas. Men den urspårade "Triangle of Sadness" ger jag inte mycket för.

Snappade upp att han i nästa film ska blanda in Benjamin Ingrosso av alla fixstjärnor. Kanske blott ett elakt rykte? Verklighet som slår satir? Listig marknadsföring? 

Tilltaget lär i så fall dra in sköna bidragsslantar från Filminstitutet [1] med dess värdegrundsbaserade kommissarier, konsulter kanske de ska tituleras, som har näsa för vad som kan locka svenskarna till biograferna. 

Samma svenskar som gick man ur huse för att skratta åt Lasse Åbergs konstnärligt billiga filmer. Så som "Sällskapsresan", där de kunde spegla sig själva. Folket må icke överskattas! Det har jag luttrad lärt mig. 

Även om jag inte utan vidare citerar förre osthandlaren i Skara: Folk är inte dumma, de är dummare.

En svensk film som jag mycket gärna vill se är den om Skånerockaren, den på tok för tidigt bortgångne Kal P Dahl. Hans skor, nå en efterapning och inte de ursprungliga, står på Davidshallsbron mitt i Malmö. 

Tillsammans med bland andra vår störste filmkonstnär Bo Widerbergs dojor. Han kunde göra film, han. "Kvarteret Korpen" förblir oöverträffad i svensk filmhistoria. Släng dig i väggen, borgarklasskildrande pekoralisten Bergman!

Kanske kan filmen om Arlövs store son letas upp i den skånska huvudstaden, dit jag kvistar titt som tätt. För ännu har den inte dykt upp på någon av de streamingplattformar vi månadsvis betalar för att ha tillgång till med vår skamligt låga statstjänstemannapension. 

PS. 7:ans biograf återuppstår i Agnes Kulturhus i Gefle. Jag hoppas på att verkligt sevärd film ska visas i denna "smala" salong. Då kan de räkna med mig. Annars får det vara. Fåtöljen väntar. En utmärkt åskådarplats. 

[1] Läs gärna Karoline Erikssons instruktiva artikel om filmbranschen, "Ni håller på att dö! Fattar ni inte?",  i  Sydsvenskan 2025-02-01.