Kulturministern, hon som förespråkar en "borgerlig kulturpolitik" som är detsamma som nedskärningar i de offentliga åtagandena om jag har förstått saken rätt, buades ut under Filmfestivalen i Göteborg.
Därefter har en hätsk debatt utbrutit i spalterna. För och mot Parisa Liljestrand och hennes deklarerande att staten inte ensam kan stå för fiolerna (sic!).
Denna Liljestrand som hellre ägnar sig åt ett studiebesök på Netflix än lägger ned mer än minimal statsrådstid på festivalen i Lilla London.
Ordet "kultureliten" (observera ordval, inte "kulturutövarna") flyger i hetluften. Denna "kulturelit" som det moderata kommunalrådet i Norrköping, hon heter Jarl i efternamn men osäkert om hon är släkt med filmaren Stefan, retade upp genom att kalla "bortskämd".
Varför ska man inte spara på "kulturen", när man tvingas spara på allt annat? Jag har lite svårt att följa med i resonemanget. Det ska tillstås.
Men hon kanske fattar själv vad hon menar. Och konsekvenserna.
I den fabrikstyngda X-regionen, där jag bor, står inte den offentligt subventionerade kulturen särskilt högt i kurs. Även om det var länge sedan insändarpennorna gick glödheta.
Nå, det nya Agnes Kulturhus i Gefle har föranlett ett och annat barskt inlägg på den sida jag hellre läser - för att få höra folkets anonyma röst - än den som förr hette Kultursidan.
Jag minns när landstingsfinansierade Folkteatern, en gång med stjärnor och "kändisar" som Sven Wollter och Ulla Sjöblom i ensemblen, väckte stor irritation. I samband med att ett nytt anslag hade beviljats.
Pengar till teater när gamlingarna ligger i sitt träck! Och det skärs ned på välfärden! Vad har gemene man för nytta av kostsamma satsningar på "kulturen"?
Likaså symfoniorkestern har varit föremål för populasens upprördhet. Ett på tok för dyrt påfund som endast den bildade överklassen i Gefles Djursholm, Villastaden, har glädje av.
Nä, satsa på skola och vård! Orkestern är ett onödigt lyx - för de fåtaliga.
Sanningen att säga går jag nästan aldrig på teater. En gång för länge sedan i Östberlin. Frank Castorfs Volksbühne satte upp "Trainspotting".
Jag var nog ende utböling i salongen den aftonen. Efter en stund övergick ensemblen till att prata östberlinska. Nästan obegripligt för en inte uppvuxen öster om Brandenburger Tor.
Nå, teater ser jag. Men bara om det är Gävle Handikappteater. Politisk teat
Vass och slagfärdig. Häcklande dem som häcklas bör. Men inte beviljas de några pengar av de häcklade kommunalpamparna.
Utan hänvisas till att tigga hos fonder bortom det offentliga.
Påfallande ung publik på Volksbühne när jag var åskådare. Till skillnad från Dramaten, kallad "Dramatanten" för sin Östermalmsbetonade, kvinnliga publik. Men det kanske bara är nesligt förtal, vad vet jag? Sanningsfärdigt ögonvittne är jag ju icke.
Jag betalar, icke tillfrågad, via min skattsedel till Kungliga Dramaten. "Sveriges nationalteater" som det högtidligt heter. Men jag sätter sålunda aldrig min fot där. Inte heller på Kungliga Operan som jag också, likaså icke tillfrågad, är med och "sponsrar".
Big deal. Jag lägger hellre de surt förvärvade, och hårt beskattade, pengarna där än på vapen till Ukraina och ett fortsatt slaktande. Utan att tillhöra "kultureliten".
För övrigt finner jag det märkligt att ställa det ena, "kulturen", mot det andra. Vilket det nu är. Som om vi klarade oss utan "kultur". Kanske en mossig ståndpunkt.
När det är "kulturentreprenörer" som behövs. Som får det att klirra i kassan. Och glädja kommunalrådet Jarl.
Foto: Wikipedia
Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar