Kämpa på Lars von Trier!

Lars von Triers produktionsbolag Zentropa låter officiellt meddela att regissören har inlagts på ett vårdhem i Köpenhamn. Säger sig gå ut med detta dystra besked för att få stopp på ryktesspridning omkring honom och hans hälsa. 

Men det är ingen hemlighet, åtminstone inte för alla oss som följer honom, att han sedan länge lider av Parkinsons sjukdom. Sorgligt är det att tvingas höra att han nu behöver tillses på institution. Har sjukdomen förvärrats?

Jag kan inte låta bli att tänka på en före detta kollega, samtidigt en före detta granne, som båda diagnostiserades med Parkinson. Om den förra vet jag att sjukdomen bestämde över honom under flera år. Oklart om han kunde vårdas hemma.

Den senare hamnade dock, liksom von Trier, på ett vårdhem när hustrun inte orkade att ta hand om honom längre. Båda insjuknade är döda. En jämnårig med mig, den andra inte så mycket äldre. Skrämmer mig.

Jag vet inte hur långt framskriden den obotliga sjukdomen är i von Triers fall. Vi är många hängivna som har hoppats på fler filmer från honom. Och han har så smått utlovat detta. 

Utan den egensinnige von Trier hade dansk samtidsfilm, jämfört med svensk sådan som snabbt bleknar vid en hastig jämförelse, sett annorlunda ut. Det går inte att övervärdera hans betydelse därvidlag. 

Hur han inspirerat yngre regissörer, som Thomas Vinterberg och Anders Thomas Jensen. Nyligen har jag och min närstående på nytt sett flera filmer av den sistnämnda. 

Så som "Adams äpplen", "De gröna slaktarna" och "Blinkande lyktor". Med Søren Pilmark, Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen och andra, för oss med dansk film förtrogna och förtjusta i densamma kända ansikten i de bärande rollerna.

De absurda, rent surrealistiska inslagen i de tre filmerna är som hämtade från von Trier. Och vem kan, efter att ha sett mästerverket "Riget", tycka att det "överdrivna" och skruvade är något "konstigt"? 

Snarare är det ju fullkomligt självklart. Sådan är ju den mänskliga tillvarons komedi. Gränsen mellan "verklighet" och dröm är ytterst tunn. Även om vi desperat klamrar oss fast vid en svajande realitetsuppfattning. Inte minst i en ond bråd värld.

För att behålla fotfästet. Freda oss mot en "ontologisk ångest", som Ronald Laing uttryckte det i sitt arbete med patienter stämplade som "schizofrena".

von Trier var, jag menar är, en sannskyldig auteur. Hans signatur lyser genom filmerna, genomsyras av hans målmedvetenhet. Och han kan ställas bredvid Fassbinder och andra i filmkonstnärernas tungviktsklass. 

Inte undra på att internationella stjärnor velat jobba med honom, stått i kö för att få göra det. Bland dem Nicole Kidman och Catherine Deneuve. Till gager långt under deras normala.

Den förra betalade själv flygbiljetten för att nå inspelningsplatsen. Och kunde iakttas, Film i Väst var finansiellt inblandade, på Konsum i Trollhättan. Osminkad och anonym. I sällskap av sina barn.

Manifestet "Dogma" blev vägledande för danska filmskapare. Med sin betoning på det konstnärliga framför det "tekniska". Låt berättandet vara det primära! 

Tumma aldrig på det innehållsliga, substantiella. Där ska åskådaren fångas. Nyttigt påminnas om detta i animerings- och AI-tider.

Jag vill lyfta fram von Triers verks existentiella genomslagskraft. Där berör han mig, petar på mitt vankelmod, stör mig. Det kompromisslösa, öppna förhållningssättet gentemot tillvaron. 

Sexualitet ("Nymphomaniac") och även våld ("Dogville") blir ur det perspektivet ofrånkomliga beståndsdelar. Om än motbjudande. Vi värjer oss mot att gestaltas som de ömkliga, sårbara varelser vi är.

Jag har svårt att tro att hans filmer varit några kassakor. Handlingen är ofta synnerligen krävande. "Utmanande" som det heter på nysvenska. Inget man slötittar på med popcornstruten bekvämt till hands. Filmerna är fullödiga konstverk i sin egen rätt. 

Och de förutsätter en aktivt tolkande och hundraprocentigt närvarande åskådare. Som är villig att "dras" in i den ofta kryptiska handlingen. Och att få svårt upprätthålla distansen. Filmerna tenderar mot det "fysiska". De kryper in under huden. Slår ut alla försvar.

Som kuriosa kan nämnas att producenten Peter Albækk Jensen på Zentropa har kunnat falla i sömn när von Triers filmer premiärvisats. Så "uttröttande" bra är de. 

Kämpa på Lars von Trier! [1]

[1] Läs gärna Nils Thorsens "Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier" (2010). Ett kapitel lades till efter von Triers uppmärksammade utspel i Cannes 2011 om Hitler. 

Foto: The Guardian