Jag blir mörkrädd!

Bild: Facebook

Det var, om än kanske inte med stor förväntan, jag slog mig ned i fåtöljen för att i teve se den svenskproducerade filmen ”Den svenska länken”. Om hur en grå men driftig byråkrat på UD, utmärkt spelad av komikern Henrik Dorsin, hjälpte judar att komma till Sverige genom utfärdandet av tillfälliga pass under andra världskriget. 

Raoul Wallenberg använde samma metod i Budapest.

Jag såg fram emot, hoppades åtminstone på, att få en motbild till den solkiga bild jag skaffat mig av Sveriges undfallenhet mot Nazityskland. Neutrala? Knappast. 

Export av kullager och malm till den tyska krigsindustrin. Genomsläppandet av massor av tyska soldater via järnvägen. Det stämplades J i passen för att förhindra att judar skulle kunna fly och undkomma nazisternas utrotningssträvanden.

Det så kallade Bollhusmötet i Upsala 1939 icke att förglömma. När det samfällt från de församlade akademikerna krävdes att ett fåtal medicinare skulle förvägras asyl i vårt land. Ett skammens kapitel i universitetets historia.

I riksdagen varnades det samtidigt, framförallt från Bondeförbundets brunaste ledamöter, men även från socialdemokrater, för att släppa in judar. Vi skulle få problem på halsen, med antisemitism, som vi dittills varit förskonade från.

Nå, ”Den svenska länken” blir en rejäl besvikelse. Vilken är egentligen målgruppen? Gymnasielever? Med en förnumstig speakerröst som upplyser om vem Adolf Eichmann var. Vad den slutgiltiga lösningen gick ut på. Och annat förknippat med Hitler och Tredje riket. 

Jag blir mörkrädd. Är det så illa ställt med allmänbildningen hos den svenska tevepubliken att man övertydligt måste informera om det jag inbillade mig var självklart att man redan kände till? Och varför så gymnasialt och överdrivet pedagogiskt? På bekostnad av dramaturgin.

I Berlin har lärare på gymnasiet ställt in resor i uppfostringssyfte till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen en bit från stan. Eleverna beter sig illa, väl på plats. Ifrågasätter högljutt om Förintelsen verkligen ägt rum. 

Informationen, snarare desinformationen, hämtar de från nätet. 

För ett antal år sedan kom en bok ut i Tyskland, dessvärre minns jag inte författarens namn, kan ha varit Peter Schneider, som byggde på intervjuer med barnbarnen till dem som upplevde Tredje riket inifrån. 

Jag minns speciellt en flicka som hade sett ett fotografi på morfadern i SS-uniform och uttryckte stor beundran: ”Det var en riktig man, det! Till skillnad från pappa som kryper för allt och alla.”

Vad med svenska ungdomar? Vad hjälper affektivt laddade skolresor till Auschwitz, eller ett Forum för levande historia? "Den svenska länken”? Om de ens ser den. När de har tillgång till fake news på nätet. 
   

Jag vill inte veta. Mörkrädd, som sagt.