 |
| Bild: Google Play |
”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.
Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.
Pappa var aktiv inom Hemvärnet i Sandviken. Uniformen satt som gjuten. Tillika en duktig skytt. Framförallt på k-pist. Tävlade i skytte, bland annat mot kolleger i norska Heimevernet. Vann ett oräkneligt antal priser.
Jag följde med honom till skjutbanan utanför Sandviken en gång. Han imponerades av min träffsäkerhet med gevär, monterade ned måltavlan efter mitt idoga skjutande, forslade med den hemåt i bilens baklucka så att han kunde visa upp den för kompisarna. Stolt som en tupp.
I min idealistiska, fredsälskande ungdom läste jag Vilhelm Mobergs ”Soldat med brutet gevär”. Sympatiserade med VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, när det var dags att rycka in och göra lumpen.
Totalvägrade tre gånger inför ett befäl att ta min säng i besittning på I14 i Gefle. Sådan var den formella gången. Dömdes för lydnadsbrott, som det hette enligt lagboken.
Bötfälldes, inget fängelsestraff som annars är praxis. Åklagaren bevekades, inbillar jag mig, av att jag var nyinskriven student på Uppsala universitet. Krävde inte att jag skulle in i kurran på en månad.
Civilförsvarsplacerades. Men jag deltog aldrig i någon övning. Skyller det på studierna och läsandet, ständigt med näsan i böckerna. Hade inte tid med några övningar på avlägsna orter i Uppland.
Jag har blivit en gammal man. En aktiv insats i Hemvärnet inget att tänka på för min del. Annars förespråkar jag det gerillaliknande, lokalt baserade försvar som Hemvärnets män och kvinnor förkroppsligar, typ FNL i Vietnam.
De sistnämnda drev ut de amerikanska imperialisterna från sitt land genom ett effektivt djungelkrig.
Om och hur i så fall den högteknologiska samtiden, med drönare och allt, ändrar förutsättningarna för Hemvärnet, vet jag inte.
Försvara oss, anser jag hursomhelst att vi ska göra. Dock inte ingå i Nato som naturligtvis inte är någon ”fredsbevarande allians". Därmed överge alliansfrihet och neutralitet.
Illa mår jag av alla russofobiska, demoniserande krigshetsare som inte verkar ge sig förrän de framkallat ett storkrig mot Ryssland.
”Experter”, titulerade med olika militära grader, så fort man slår på ett nyhetsprogram i teve. De får stå oemotsagda med sina ”analyser”. Regeringen fortsätter att älta ett ryskt hot. Ingen opposition i riksdagen mot den proamerikanska världsbilden.
Inga avvikande röster tillåts i rutan. Ingen motexpertis. Ingen Stefan Lindgren. Vad med SVT:s avtal om opartiskhet och krav på balans?
Leve Hemvärnet!
FOTNOT Den roliga tv-serien "Dad´s Army", om det engelska hemvärnet under andra världskriget, gavs titeln "Krutgubbar" på svenska.
Även publicerad på 8 dagar 2026-02-19
Ursäkta om jag blir privat o gränslös nu, men tycker det är intressant Lasse hur ofta du återkommer till relationen med din pappa som föranleder läsaren att uppfatta en nära relation er emellan, med allt som du beskrivit ni genomgått tillsammans, samtidigt som du ofta beskrivit och återkommit till avsaknaden av en nära relation. Kommer ihåg starka ”Ögats revolt”, som du förärade mig i samband m att du handledde min C -uppsats vid organisationsfördjupningen i Sundsvall -92 och atg du frågade vad jag tyckte om den. Vad svarar man på det? Kommer ihåg ( fortfarande så här nästan 35 år senare, fatta vilka avtryck du gett Lasse :-), att jag svarade lite Wittgenstein-inspirerat att vissa texter lämnar man nog bäst okommenterade.
SvaraRadera"... vissa texter lämnar man nog bäst okommenterade." Ja, nog är det Wittgenstein. Om det man inte kan tala, om det måste man tiga. I Tractatus. Du var en ovanlig student. Glad våra vägar korsades. Och, ja. Min relation med min pappa var komplex. För att uttrycka det distanserat.
RaderaJag är också glad våra vägar korsades och för din beskrivning av att jag var en ovanlig student (jag läser det som positivt). Du ska veta att förutom min familjesport är du den person som tveklöst satt sina spår i mig mer än nån annan o för det tackar jag dig, Lasse. När det kommer till fader/son relation; säg den som har ett okomplicerat. förhållande. All kärlek o allt gott/Micael
RaderaFina, berörande, ord, Micael, tack! Ja, jag menade förstås något positivt med "ovanlig". Jag ägnade min far boken "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta". Titeln syftade på hans likhet med skådespelaren. Boken hjälpte mig att komma närmare min far. Men inte mer än så.
Radera