Kan det anstötliga försvaras?

Yttrandefrihetsfundamentalist

Jag har intresserat mig för och därför skrivit en bok om den tyske konstnären Joseph Beuys som var en förespråkare och ännu mer en utövare av vad han kallade social konst. 

Det vill säga konstnärliga aktioner som äger rum utanför de traditionella konstinstitutionerna.

Inom vilka en passiv åskådarroll uppmuntras.

Gärna tankeprovocerande aktioner, i syfte att med dessa påverka människor, försöka bryta passivitetens roll.

Beuys var dock noga med att aktionerna måste vara genomtänkta. Ingen provokation för provokationens egen skull. Ändamålet helgar inte alltid medlen.

Osökt minns jag Beuys, som för det mesta väckte stor uppståndelse på gator och torg, när jag läser om mannen i vårt land som åtalades efter att ha genomfört aktioner i den tyske konstnärens anda. 

Äpplen målade med Hitlers ansikte. En med kniv genomstungen IS-docka. Rekvisitan placerad utanför två statsråds bostäder. 

Med syftet att protestera mot de 300 miljoner kronor som regeringen avser att betala Syrien, dess regering ledd av tidigare terroriststämplade, för att få dem att återta landsmän som flytt till Sverige. Miljoner som kanske istället kommer att användas för att fortsätta förfölja kurderna.

När argument och debattartiklar inte hjälper, inte verkar spela någon som helst roll för den politiska makten, krävs det andra påverkanshandlingar. Och mannen har ordentligt motiverat varför. 

GW Persson, som kan sin grundlag och vet vad yttrandefriheten kräver, trädde fram till mannens försvar. Han förefaller tämligen ensam om detta.

Häpnadsväckande nog rycker den regeringen närstående sverigedemokraten Jimmie Åkesson ut och menar att GW gått för långt och som straff bör pensioneras (läs: tystas, berövas medial tillgång). GW är redan pensionär. Om än fortfarande aktiv.

Åkesson glömmer de medborgerliga rättigheterna och fördömer med brösttoner den folkkäre kriminologi-professorn. Men även utrikesministern angriper GW. När hon borde värna om grundlagen. Och GW:s rätt, liksom alla medborgare, att ha en åsikt. 

Även om det som vid första anblicken förefaller kontroversiellt och anstötligt.

Statsråden har uppgivit att de känt sig hotade av att mannen kommit nära deras privatbostäder. Må så vara. Men förblir det hela sanningen? 

Det är som under Vietnamkriget när protesterna kunde ta sig våldsamma former. Och vissa tyckte att det var värre än bombningarna av civila i Vietnam.

Den åtalade mannen fälldes i rätten för olaga hot och ofredande. Villkorlig dom.

I DN 260226 påtalade den oförtröttlige Nils Funcke det klandervärdiga i att utrikesministern genom sitt inhopp riskerade att påverka domstolen. 

Vad med den senares oberoende av den politiska makten, fäst i grundlag? 

Det är frestande att börja undra hur Tidöregeringenegentligen har det med grundlagarna. Och kännedomen om dem. 

Mainstreamedierna är som de är. Inte ger de oss hela sanningen. Precis som under Vietnamdemonstrationerna.