 |
| Bild: Tradera |
Filmen Sophie Scholl - Die letzen Tage (2005) har jag sett två gånger förut. Nu ser jag den tredje gången på SVT Play. Münchens universitet, där de regimkritiska flygblad spreds som ledde till syskonen Scholls avrättning våren 1943, besökte Eva och jag under en längre bilresa sommaren 1990.
I ett fortfarande delat Tyskland. Först i oktober samma år skedde Anschluss.
Över 20 västtyska städer passerade vi under vår odyssé. Med start i Lübeck och som sista anhalt Hameln. Om jag inte missminner mig.
I München har platsen där universitetet ligger fått namn efter syskonen Scholl. Jag minns också en plakett till syskonens ära mitt i Potsdam. Sommaren 1992 vistades vi i samma stad. Syskonen Scholl hedrades på denna plakett för sin antifascistiska insats.
Jag har därefter grubblat en del på formuleringen.
Borde det inte ha stått antinazistiska? Det var ju i Tredje riket och mot Hitler de i motståndsgruppen Vita rosen, med syskonen Scholl i spetsen, i München agerade.
Men jag förstår nu varför de i DDR valde att formulera sig som de gjorde.
För att markera att fascismen är större än nazismen.
Den senare utgör en del av den förra. Och - inte "endast" judar var offer för nazisterna. De fanns även bland de kommunister som utgjorde första generation DDR:are. Därför kunde det inte stå antinazism.
De borgerligt uppfostrade syskonen Scholl, Hans och Sophie var inte vad jag skulle kalla politiskt medvetna. De agerade snarare utifrån en a-politisk, humanistisk ståndpunkt. Sophie var, som jag förstår det, djupt religiös. Bad till Gud ända in i det sista.
Kanske utgjorde syskonen, mer än kommunister och politiskt medvetna, ett större hot mot Hitler och hans anhang. Deras engagemang vilade på sann medkänsla. Samvetets. Bortom politiska paroller. Medmänsklighet.
Men de saknade uppbackning. Motståndet var idealistiskt. Från början utsiktslöst. Insåg de inte det?
I förhören, domen var klar på förhand och allt bara ett skådespel, var exekutörerna chanslösa mot den intelligenta Sophie. Men vad hjälper det oss, och alla vi som agerar i hennes efterföljd, goda argument när dialogen med makten per definition är omöjlig?
Det är inte argumenten som gör oss starka mot bödlarna. Och som det hette i Tredje riket: en riktig tysk är ingen intellektuell.
Böcker brändes. Judar gasades. Minnet av Sophie Scholl lever. Och av motståndet. Må det aldrig överges. Men må det ta mer kollektiva former. Och i större politisk medvetenhet.
Även på 8 dagar 2026-03-12 under annan rubrik
Tack för en intressant analys. Jag fastnar vid sista stycket, "Böcker brändes..." Och tänker på den lilla essän om yttrandefrihet du skrev i januari. Hur tänker du kring nazisternas bokbål som både extremt antiintellektuell handling och symbol för handlingens kraft: kan en bok brännas är steget lite mindre till att gasa en medmänniska. När Paludan bränner Koranen minskas avståndet till att också döda en medmänniska? Är det en intellektuellt hållbar tanke att hedra yttrandefriheten så länge det är yttranden i form av ord. Men när det övergår till handling är det en helt annan sak? Även om handlingen "bara" är i form av att bränna en bok...
SvaraRaderaPedro, bra och svår undran. Jag brukar referera till Joseph Beuys som jag skrev en bok om. Hans sociala, utåtriktade, konst uppfattades av en hel del som provokativ. Han var själv angelägen om att poängtera att man inte ska provocera för provokationens egen skull; det måste vara genomtänkt. Paludans syfte med att bränna Koranen är inte helt glasklart för mig. Och jag minns Jan Myrdal som menade att Rushdie genom sina Satansverser förolämpade alla troende muslimer.
SvaraRadera