Med anledning av min mors dödsdag 17 juni 1986

På Bruket, utanför fabriksporten, styrde starka kvinnor med järnhand. Ett matriarkat rådde. Min mor en i detta.

Uppfostrade mig med vedertagna övertygelser som inte tillät någon diskussion. De var självklara och bidrog till normaliseringsprocessen: hur det skulle, borde och måste vara. "Men, vad ska folk säga?" 

Ofta förekommande.

Liksom: - Sätt inte en ära i din egen skam! 

Kunde förstärkas med: - Du är väl inte en driftkucku? Och så varningen: - Så där kan man inte hålla på, då får man inget jobb.

Det sista när jag befann mig i ett Upsala med vänstervindar, kom hem med smutstvätt och flammande rött skägg. Oförsonlig mot den samhällsbärande socialdemokrati mamma försvarade med näbbar och klor. Hon var ängslig att jag skulle göra mig omöjlig med mina politiska åsikter. 

Inte gripet ur luften. Hennes morfar uppkallades till självaste Konsuln efter att ha närvarat på ett möte med August Palm, skrattat förnöjt åt folktribunens hätska utfall mot överheten. Bolagsspioner på plats skvallrade. 

Genom att ta avstånd från agitatorn undgick morfadern att sparkas och svartlistas. Enbart läpparnas bekännelse.

På väggen en bonad med texten Flinkt arbete leder snarast till vilan. Man skulle göra rätt för sig, inte ligga samhället till last. 

Inte festa och dricka sprit. Sköta sig måste familjeförsörjaren. Mamma ställde handfast undan flaskan med Standard Selection eller Eau de Vie när hon tyckte det räckte med groggandet. 

Pekade med förtrytelse på systrarna B----m: - Springer med karlar. Röker gör dom också! Riktiga pyschor. 

Vedboden och garaget var tillhållet under matriarkatet. Mannens grotta där han fick vara för sig själv. Morfar hade sin vedbod, pappa garaget. Min svåger använde sjön och fiskandet som sin tillflykt. Eller hängde över tipslappar. 

Den ständiga omvårdnaden. Hur nånsin kunna glömma den? Hur mamma tog hand om oss, skapade trevnad i vårt tjäll. Värnade om familjen, alltings centrum, grundtryggheten.

Rummet fick vi bara gå in i vid speciella tillfällen. Glasruta på dörren att kika in i Rummet genom. När tv inköpts tilläts vi av min mor sitta i Rummets fåtöljer och titta: - Men lorta inte!

Alltid hembakat bröd. Smörhönorna saliga i åminnelse. Glömmer aldrig doften i trappuppgången när jag kom hem från skolan. 

Allt hann mamma med, fattar inte hur hon klarade det: arbeta i Konsumbutik, vara föreningsaktiv, politiskt aktiv inom socialdemokratin. Utöver att hon pysslade om pappa och mig. Minns att han en gång lät arg när hon sjönk ned på en köksstol, utmattad och trött. 

Jag tror han blev rädd när hon inte var som vanligt, hemmets klippa.

Uttrycket gemytlig stund myntade jag efter alla våra stunder på tu man hand med kaffe och läsk samtidigt som det bullades upp. Det var bara mamma och jag. Ibland bjöds även hennes bästa väninna, tant Lisa, att få vara med. 

”Mother you left me, but I didn´t leave you", sjöng Lennon med smärta i rösten. I min röst saknad och vemod. Efter alla år. 

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 2026-06-17