När det brast för Cixous

                       ”Jag ber om er förståelse för om jag i dag kommer att vara ännu luddigare än vanligt." (Foucault, 8 februari 1978)

Ögonvittnen berättar... Jag hade en gång en kollega, några år äldre än jag, som suttit i publiken när Michel Foucault föreläste i Paris. Offentliga föreläsningar, alltid fullt hus. 

Senare läste jag en biografi över fransosen där det avslöjades att han alltid kom inrusande i sista minuten till sina framträdanden. Som om han plötsligt, till sin häpnad och störande hans pågående skrivande, insett att plikten kallade. Och det brann i knutarna.

Brådstörtat infarande med ett ofärdigt manus till en bok som han läste upp. Var han "pedagogisk"  i sitt föreläsande? Glöm det förskräckliga ordet. Snarare handlade det om en inte alldeles lättsmält monolog från mannen som studerade tankeformernas historia. 

Foucault behövde höra sina egna ord, testa ofullgångna tankar på ett auditorium. Och så var det bra med det. Intellektuellt stimulerande för åhörarna.

Lyckosten var knuten till prestigefyllda Collège de France, grundat 1530. En av dem i kräm de la kräm med avundsvärda arbetsvillkor.  

 

På kollegiet valde de namnkunniga, bland dem Roland Barthes och Pierre Bourdieu, själva vad man ville forska om. Anmälde det till föreståndaren. Det enda som krävdes var att man höll ett antal offentliga föreläsningar per år. 

Glöm administrativa dumheter som undervisningsskyldighet och tjänstetimmar. Och - personalmöten. 

Usch och fy. Döden i grytan. Vänder sig i magen på mig om jag drar mig till mötes fullkomligt meningslösa och till intet ledande möten, ledda av en sopprot.

Foucault flydde Upsala och universitetet, efter att ha förvägrats lägga fram sin banbrytande avhandling om vansinnets historia. Tack och lov undgick han därmed grå, nedbrytande, svensk universitetsdiskurs.

Samtidigt som jag läser sista sidorna av Cixous och boken "Från Osnabrücks station till Jerusalem" upptäcker jag en recension i DN av hennes bok "Inuti", som jag tänker låna på bibblan så snart jag får låna igen. 

Jag har alltid uppfattat henne som svårläst, men inte denna gång.

 

Maria Schottenius skildrar i recensionen de offentliga föreläsningar Cixous höll i Paris. Och där hon var närvarande.

Det är sannerligen lustfylld läsning! Tillställningarna började alltid så tidigt som 08.30. Men Cixous, draperad i snygga kläder, säkert från något modehus, var på plats redan en timme innan för att plocka bort skräp som någon eventuellt lämnat kvar. 

Sen höll det på till långt fram på eftermiddagen, ibland ännu längre. 

Om någon av hennes studenter, vilket förekom, presenterade ett arbete kommenterades det av Cixous på ett estetiskt plan i termer av skönhet. Ingen närmare innehållsgranskning, helheten bedömdes, produkten.

Vid ett tillfälle dristade sig en i salen att uttrycka en polemisk ståndpunkt gentemot Cixous. Hon blev rasande och gick omedelbart till aggressiv, verbal attack. Underbart, tänker jag. Det skulle ha varit på min högskola, det, med jubelåsnor och sopprötter till chäfer. 

Anmälan bums för kränkning eller något annat passande den statligt beordrade värdegrunden i ideologiknasig tid. 

Underbart, som sagt.

Foto: Bokus