"Dummaste jag hört!"

Det uppstod omedelbart stora problem efter att det utgått ett statligt påbud om att det skulle massvaccineras mot covid i Sverige. Projektet inleddes med 70-plussarna som bedömdes vara särskilt utsatta för smittorisk, med risk för i förekommande fall efterföljande svåra komplikationer. 

Det visade sig snart att många av dessa högriskare inte kunde boka tid på nätet för vaccination. Att som i fornstora dagar ringa och boka tid lät sig inte göras på flera håll i landet. Till saken hör att många 70-plussare använder överhuvudtaget inte  smartphone eller dator i sitt vardagsliv. 

Stor frustration och ökad ängslan för viruset. I onödan, kunde det tyckas. Myndigheter och politiker verkade ha utgått ifrån den ogrundade föreställningen att det inte skulle uppstå något "tekniskt" problem i samband med bokningen. 

"Det hade vi inte en aning om"... Beslutsfattarna kände inte sitt folk och dess kommunikationsvanor, blir slutsatsen. 

Osökt minns jag en kollega, en företagsekonom, som för ett antal år sedan erhöll ett stort anslag från ett statligt forskningsråd för att empiriskt studera ett antal företag väglett av frågan: "Varför datorisera?"

Det var på 80-talet, när ohämmad teknikberusning slagit till. Frågan kom därför att uppfattas som rena hädelsen, som att svära i kyrkan. En storföretagsledare utbrast förgrymmat: "Det var det dummaste jag hört! De fattar väl alla att man måste datorisera!" 

Turerna runt vaccinationen har visat att digitaliseringen av verksamheter, i detta fall de de offentliga, skapat eller snarare uppenbarat djupa klyftor mellan digitaliserade och icke-digitaliserade medborgare. 

Dessa klyftor följer ålder. I den äldre åldersgruppen skulle man kunna tala om ett betydande antal "digitala analfabeter" (runt en miljon enligt uppgift), om det inte lät så föraktfullt. Ett digitalt klassamhälle framtonar.

Styr vi teknikutvecklingen eller styrs vi av den? Är den självförstärkande, dominerar ett teknologiskt deterministiskt förhållningssätt? Befriat från kritiska infallsvinklar. Är digitaliseringen den IT-kunniga elitens planhalva? Gömmer sig här rentav ett allvarligt demokratiproblem?

Det ryms därtill en existentiell eller filosofisk dimension - föga utforskad, vad jag vet. Hur påverkas vår verklighetsuppfattning, våra reflektioner, av digitaliseringen? 

Är tekniken endast ett välkommet och underlättande hjälpmedel, vilket våra åldrade medmänniskor inte håller med om. Eller har den mer långtgående och omvälvande effekter vad gäller synen på världen och samhället, och på kunskapsinhämtning. 

Effekter vi borde belysa med en stor dos, välbehövlig skepsis. 

Vad gäller kunskapsinhämtningen har digitaliseringen slagit igenom med full kraft inom skolvärlden, långt ner i systemet, iPads sätts i händerna på förskolebarn. Alla hoppar, liksom på 80-talet, på det framrusande tåget. Ingen vågar avvika. 

Låt oss omformulera företagsledarens uttalande ovan: "De vet väl alla att vi måste förhålla oss kritiskt till digitaliseringen!"

Stanna upp och utvärdera, var och en och tillsammans, digitaliseringens inträde och betydelse i våra liv. Inte vara rädda framstå som ludditer eller bakåtsträvare. Snarare försvarare av ett öppet sinne - med både analoga och digitala ingångar. 

Bokningsproblemen borde fungera som en väckarklocka. Dags att analogt vakna - till medvetenhet. 

PS. Irriterande svårigheter med Kafkavibbar, utstötande högljudda svordomar, har jag genomlidit i fruktlösa försök till biljettombokning efter inställda tåg från en dag till nästa hos SJ. Att boka bostadsrättsföreningens tvättstuga över nätet har jag helt givit upp. Hur mycket dyrbar livstid går icke förlorad i digitaliseringens fotspår? Vad hände, förresten, med den personliga servicen?

Lästips: Olle Findahl, Pensionärerna och Internet (E-bok, 2015), Mitt analoga jag i en digital värld (Wijk förlag, 2021), red Fredrik B Nllsson.

 

Var som norrmännen, varen svenske!

Bild på bild läggs dokumenterande ut på Facebook och Instagram. Han är själv med på så gott som alla, tar selfies. Hjälpsändningar till Ukraina i eget, väl begagnat transportfordon. Värmeelement och annat som lindrar och underlättar för de utsatta och behövande.

Varför blir jag misstänksam, får för mig att andra motiv än de oegennyttiga styr min bekant? 

Dåligt samvete hos mig att jag inte gör någonting för det drabbade landet på andra sidan havet? Tv-inslagen från ett sönderbombat Ukraina, urblåsta bostäder och framgrävda döda, är nästan förlamande. Krigets ofattbara grymhet. Människors lidande.

Och så de omfattande vapensändningarna där EU (läs Nato) är aggressivt pådrivande, den svenska regeringen hänger lydigt och lojalt på. Kan de annat än förlänga kriget och lidandet? 

Som att sitta på parkett slå på tv:n och få vansinnet på näthinnan. Jag minns Göran Sonnevis dikter under Vietnamkriget. Hur de, om än inte sällan abstrakta och svårtillgängliga, levandegjorde vad som pågick långt därborta.

Det har väl sagts om just det kriget att det var det första massmedialt direkt förmedlade. (Själv tänker jag, rätt eller orätt, spanska inbördeskriget.) Kritiska reportrar på plats, undersökande journalistik bortom Pentagons verkligheten friserande propaganda. 

Rapporteringen från Ukraina, svenska korrespondenter närvarande, tycks mig för det mesta ensidig och partisk. 

December 1980, rejält kallt och ymnig snö som faller. I Polen har den fria fackföreningsrörelsen Solidarinosc ledare fängslats av Jaruzelski och hans militärer, en statskupp genomförts och undantagstillstånd införts. 

På Sociologen i Uppsala finns kamrater på flykt från sitt hemland. Jag engagerar mig tillsammans med dem i solidaritet med Solidarnosc. 

På Forumtorget mitt i Uppsala håller vi i den bistra kylan solidaritetsmöten med insamling av pengar. Apeller. Jag gör om texten jag fått i min hand att läsa upp med direktiv inte lägga till något, vrider om den i känslomässig riktning mot fångarnas familjer.

Juletid och människors hjärtan klappar varma. Det prasslar och skramlar i de snabbt fulla bössorna. När julen är över prasslar och skramlar det betydligt mindre. 

Numera inte mycket till praktisk solidaritet från Ekstrands sida. Pengar skänkes varje månad till Frälsningsarmén. Hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset undvikes efter ha förstått att de höga funktionärerna är minst sagt välavlönade. 

Kanske inte borde avhålla från att ge pengar, vad vet jag.

Norska filmen Gulltransporten Viaplay har trollbundit mig två gånger. Om hur landets guldreserv, trots fallande bomber och framryckande tyskar, räddas undan samma tyskar efter invasionen 9 april 1940. 

En heroisk insats av vanliga norrmän och kvinnor, banktjänstemän och fiskare. Med de ockuperande soldaterna i hälarna. I sista stund lyckas man skeppa iväg guldet till England.

Som krigsfilm betraktad mycket bra och spännande. Fri från krigsromantik och våldsspekulation, based on true events, nära följande dem. Författaren Nordahl Grieg, dödades 1943 när hans plan sköts ned över Berlin, spelade modigt en ledande roll med vapen i hand. 

Undra på att norrmännen älskar sitt land, vårdar det kollektiva minnet! Varför i hela friden ska vi med i Nato och ge upp vårt nationella oberoende? Försvara nationen och känslan för den! Varen svenska! För att citera Per Albin Hansson.

"Skit rinner neråt"

 

"Skit rinner neråt", sa gubbarna på Sandvik. När någon av de högsta bolagschäferna gjort bort sig. Inget ovanligt om vi pratar dirrar som seglar ovanpå och tror sig oantastliga. Minns turerna, de envisa lögnerna, runt Bofors olagliga vapenaffärer. 

Men så uttrycker man sig inte, inte så vulgärt, måhända någon väluppfostrad tycker. Nähä.

Vad ska man då säga om turerna runt ÖB:n och de höga polischäferna? Kvinnan i sammanhanget, Staaf, lär väl ihågkommas för vad hon lägger in i begreppet "ytlig relation". Och för fantasifulla CV-formuleringar som öppnade för en poliskarriär med tillgång till vapen.

Strindbergsfejden i början på förra seklet. Vilhelm Mobergs femtiotal. Det som nu sker i massmedialt strålkastarljus kräver ingen avslöjare av de nämndas kaliber. Låt bara de inblandade aktörerna tala fritt så klarnar det. Om man lyssnar noga till kroppsspråket och läser mellan raderna.

ÖB och kompani måste förstås omplaceras, ja varför inte omskola hela gänget till lapplisor? Bara inte gubbarna grävs ner på elefantkyrkogården i Rosenbad. Med bibehållna förmåner. Skulle inte förvåna mig.

Vad med tilltron till myndigheterna, förtroendet, varför sköta sig om "de" inte gör det?  Nu rör vi oss i mer ödesmättad terräng. Från och till kan jag känna nästan ångest när jag betänker statsledningen, inklusive militär och polis, dess kvaliteter. Snarare brist på. 

Med en rysning minns jag Strandhäll och andra statsråd i Magdalena Anderssons regering. Var någonstans hittade hon dessa okvalificerade figurer? Lojalitet väger tyngre än professionalitet?

En ångestliknande känsla redan innan turerna runt de höga, uniformerade chäferna och Staaf. Intet nytt under solen, frestande och uppgivet dra till med. 

Dåvarande polischefen Carl Persson uppvaktade statsminister Palme, uttryckte oro för justitieminister Geijers intima förehavanden med horor. (Den så kallade "Bordellhärvan".) Rikets säkerhet kunde hotas. Palme skyddade sin justitieminister. Maktens män håller varandra om ryggen.

Vad den sittande justitieministern tycker om sin polisledning och dess bravader i relations- och tillsättningsbranschen är mig okänt. Skit rinner neråt. Passande nog heter ÖB:n Bidén, tror jag. 

Från Konsul Göransson till gigekonomin

Josef Nilsson är ökänd i den svenska fackföreningsrörelsens historia. Gule Josef kallad. En splittrare och arbetsköparlakej. I början på förra seklet ankom han Sandviken i syftet att starta en gul fackförening. (Gul i motsats till röd.) Styrd av arbetsköparen. 

De fackligt medvetna metallarna hade förvarnats om att gulingen var på ingång. Han hann knappt kliva ned från tåget på Sandvikens järnvägsstation innan han resolut jagades bort under hugg och slag. 

Sedan visade han sig aldrig mer i Sandviken. Metalls avdelning 156, således ett högt organisationsnummer inom förbundet (sent kom fackföreningen till), kunde bildas. 

Företaget befarade att man fått in socialismen och hatet bakom grindarna till det "idylliska" klassamarbetsbruket. Jag skrev om detta i min avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979). 

En avhandling om vad som hände med det lokala facket, från kamporganisation till medlemsoberoende, jag försökte kartlägga bakgrunden utan att driva förenklande förräderiteser. Rönte hård kritik från de maktfullkomliga inom LO, bland dem självaste ordföranden Gunnar Nilsson. 

Byggnadsarbetarna har drivit kampanj mot utifrån kommande, oorganiserade arbetare eftersom de medverkar till  att lönerna dumpas och arbetsvillkoren försämras, under parollen: Gå med i facket eller åk hem! 

De kampanjande beskyllts för främlingsfientlighet. Som kunde det reduceras till det.

Från mitt köksfönster noterar jag långtradare, de flesta registrerade i Bulgarien och Rumänien, utanför Gevalia. De kan stå där i flera dygn medan det väntas på lastning och att få checka ut. Förarna sover i bilarna. För att vakta dem mot stölder.

Många gånger trafikfarliga fordon med allvarliga brister. Det förekommer dessutom att chauffören använder flera körjournaler för att lura polisen vid kontroll. 

Jag utgår ifrån att förarna har F-skattesedel. Vet att de tjänar uselt. Ett minst sagt torftigt liv, långt hemifrån. Jag ser tomburkar, efter måltider som intagits i hytten, slängda utanför bilarna, observerar chaufförer slå ihjäl väntetiden med hjälp av sina iPads.

Var är Transport? (Att de EU-krypande politikerna ger blanka f-n i detta, bara att konstatera.) Varför gör de ingenting? Var är solidariteten? Facket bakbundet av EU-direktiv? 

Plus att det är känsligt i denna förvridna samtid. Kan framkalla demonstrationer. Även i Gefle gott om den politiska korrekthetens pappenheimare som inte tänker längre än näsan räcker. 

Jag tipsade min bekant, dåvarande nyhetschefen på Gefle Dagblad, föreslog det skulle göras ett reportage, intervjua förarna om deras villkor. Hon tackade för tipset. Sedan hände ingenting. Känsligt att ta i även för henne uppenbarligen.

Så - ingenting händer. Dumpningen fortsätter och de utifrån kommandes eländiga situation. Samtidigt som den svenska åkerinäringen inte har en chans att konkurrera. 

Att särbehanda dessa utifrån kommande, lämna dem ifred, är att ta i från dem deras eget ansvar. De vet vad de gör, oavsett vilka motiv som anförs. De dumpar och försämrar - för alla. De är inga offer. Klart att de inte skall särbehandlas. 

Det värsta är inte "bara" förarna som är oorganiserade. I den växande gigekonomins spår vinner facket inga medlemsskaror, finns ingen solidaritet. Och meningslöst uppmana "åk hem!". 

Idag skulle avhandlingen heta Från Konsul Göransson till gigekonomin med underrubrik Intet nytt under solen. 

Bild: Valhalla i Sandviken, där Metalls avdelning 156 konstituerades 1906. I närvaro av representanter för företagsledningen (!).

Hemskt, vad tjock han blivit!

 

Jag har förstått att "polisprofessorn", som han benämnes, Leif GW Persson är en populär, för att inte säga folkkär figur ute i de kylslagna och mörklagda stugorna där tvättmaskiner används sent om natten. 

Han har spelat huvudrollen i ett återkommande tv-program med inriktning mot brott. Och lockat många tittare. Brott drar som inget annat, inte för inte ständigt nya polisserier på betalkanalerna. 

Härommorgonen dök Persson, glasögonen uppskjutna i håret, upp i TV4:s Nyhetsmorgon - jag orkar inte längre med den flamsande  Morgonstudion i SVT1, tyvärr en massa reklaminslag i TV4 - för att kommentera turerna runt Kling och Klang, jag menar Löfving och Spaarf. 

Den senare numera nationellt känd för sitt uttryck "privat men ytlig relation" som satt myror i huvudet på uttolkare. Nuppade de eller inte, undrar Nisse i Hökarängen. Må så vara med den saken. Det häftar värre saker vid denna uppenbara skandal i högsta polisledningen. 

När jag får veta att hon var den överlägset minst kompetenta vid tillsättandet av tjänsten hon fick av Löfving, minns jag osökt min forna högskola. Och funderar, mer generellt, på vad dessa tillsättningar berättar om mygel och därmed statsapparatens kvalitet. Forna statsråd som Strandhäll icke att förglömma.

Ständiga tillsättningar på min högskola med folk som saknade tillräcklig kompetens för sitt uppdrag. Som när en "kommunikationschef", internt utan extern utlysning, tillsattes (hög lön, förstås). Var han, tidigare kollega till mig, bra på något så inte var det att kommunicera. "Smusselchef" varit mer passande som titel, en riktigt myglare.

Ofta hittades det på nya beteckningar, "personalspecialist" till exempel, för att "HR-chefen" ("personalchef" försvann för länge sedan) skulle kunna höja lönerna markant på lojal personal. Utan att personen ifråga kompetensutvecklat sig. Samma tjänst med samma innehåll, ny beteckning. Betydligt högre lön. 

Kanske borde jag drivit en idé att döpa om mina kolleger till "undervisningsspecialister"? Därmed fått upp akademikerlönerna - som ur ett internationellt perspektiv är pinsamt låga - markant.

Som facklig representant för SACO stretade jag emot med en dåres envishet, blev med tiden en fullfjädrad specialist (!) på att skriva reservationer efter idiotiskt fattade beslut. "Tutan" tillämpades, facket kunde inget göra förutom att reservera sig. Mest för syns skull.

GW är härligt ouppfostrad i rutan, avbryter programledarna mitt i en mening, kastar sig ut i långa tirader på ett oakademiskt, lättillgängligt sätt. Jag fattar att han blivit populär. Han är ett unikum i det offentliga samtalets ankdam. 

Tror kloke vännen Lars Ragnar skrivit en bok om detta, får nog ta och läsa den.

Men snälla GW, vad med hälsa och vikt? Du flöt ut i stolen. Rejäl kagge. Jag vet vad salig mor förskräckt skulle utbrustit: "Hemskt, vad tjock han blivit!" 

Nå, hellre en tjock, eget och fritt tänkande "polisprofessor" - påminner i sin apparation om Astrid Lindgrens Karlsson på taket - än en mager kriminolog som den makten tjänande, den kriminella verkligheten mystifierande, Sarnecki. 

Får dom varann?

Har jag blivit gammal, ett tecken på det? Kanske bara fånigt att fundera i dessa dystra banor. Det är väl den knastertorra uppsalaakademikern i mig som tror att man måste ifrågasätta allt. Den överutbildade som inte bara låter känslor och reaktioner flöda spontant och fritt.

Faktum kvarstår hursomhelst. Mer och mer ser jag filmer och tv-serier med mammas glasögon på. Och jag som brukade irriteras på hennes stående inflikningar när vi tittade på något tillsammans: "Får dom varann?" Eller: "Är han le mot henne?" 

Jag tror att mamma var en fullblodsromantiker, hon som värnade om och kämpade för utslitna arbetarkvinnor med stora barnkullar. Drömde om livslång kärlek. Pappa ende mannen i hennes liv, någon "pyscha" som "sprang efter karlar" var hon inte. 

Nå, det fanns en man före pappa. Men han emigrerade till Amerika. Sökte jobb där. Hamnade i Chicago, om jag fattat det rätt. Där utflyttande sandvikare slog sig ned. Utan att kunna spika engelska. 

Kanske ville han att hon skulle komma efter. Inte vet jag vad hon lovat honom, eller de varandra i ungdomlig oskuld. Hon som var så rotad på Bruket och i Sandviken. 

Ett amerikabrev dök upp en vacker dag. Då hade mamma redan träffat den stilige nordupplänningen som alla kvinnor blev knäsvaga av. Humphrey Bogarts dubbelgångare. 

Han råkade få syn på brevet väntande på köksbordet, oöppnat kastade han svartsjukt in det i den vedeldade spisen. Mamma fick aldrig veta vad som stod i det. (Eller om det rent av innehöll en biljett.) Hon berättade det hela för mig sista våren hon levde. 

När spänningarna mellan oss släppt, vi var inte längre endast mor och son, utan två vuxna, fristående individer. Vi drack kaffe, småpratade lugnt och avspänt med varandra, som aldrig tidigare. 

Jag ser en brittisk tv-serie på C More, Cranford, utspelar sig på 1840-talet i en småstad i Cheshire on the countryside. Bygger på två böcker skrivna av Elizabeth Gaskell (1810-1865).

Dame Judy Dench och andra lysande stjärnor briljerar i tidstypiska utstyrslar. Storyn vetter mot Charles Dickens ibland, med alla lustiga figurer. Andra gånger mot Anton Tjechov och rural aristokrati på väg sköljas bort av nya tider.

Intriger och förvecklingar. Kärleksfulla ögonkast. Blyga leenden. Förstulna antydningar. Brustna hjärtan. Ond, bråd död. Serien har allt. 

Jag kan inte slita mig. Och ur mig kommer som från buktalarens docka, utan att invänta svar från medtittaren: "Får dom varann?" När det hettar till: "Är han le mot henne?" I himlen ler nog mamma åt sin son.

Tilläggas bör att även salig far var utrustad med upprepade kommentarer. "Det här får dom kritik för." När handlingen var knökig: "Annars blir det ingen film." Aldrig glömmer jag när vi såg klassikern Landstormens lilla Lotta bänkade i Rummet på Smedsgatan i Sandviken.

Pappa, gammal hemvärnsman och duktig skytt som vann pris och pokaler, njöt i fulla muggar. Jag med. Och jag tror de fick varann. Slutet gott, allting gott.

Göte Kildén in memoriam

Nås av det sorgliga beskedet att Göte Kildén (bilden) gått bort. En gång i tiden en av de ledande inom Facklig Opposition på Volvo som utmanade den mångåriga, socialdemokratiska hegemonin inom LO-facket på bilföretaget. 

Fruktad av verksledningen, med Pehr "Kejsaren" Gyllenhammar i spetsen. Respekterad av gubbarna på golvet för sin rakryggade, genuint tradeunionistiska hållning. Fri från alla partipolitiska hänsynstaganden. 

Så som det skall vara inom en för medlemmarnas intressen kämpande, oberoende fackförening. 

Vi kände varandra ytligt, hade någon gång kontakt. Jag kunde följa honom på Facebook. Han hade slagit sig ned på den västgötska landsbygden. Inte sällan lämnade han finstämda iakttagelser av den omgivande naturen, medan årstiderna växlade och livet gick sin gilla gång. 

Lite av den naturlyriske filmregissören Stefan Jarl, en annan västgöte (om än med stockholmspåbrå), över dessa.

Jag förstod att förlusten av hans livskamrat Karin var svår. Även om där fanns barn och barnbarn.

Samtidigt som dödsbeskedet når mig inhämtar jag att Transport överväger att överklaga en dom i hovrätten. Denna har nämligen givit den medlem, lastbilschauffören Mats Fredlund, rätt som tog strid mot Transports skamliga beslut att utesluta honom bara för att han är medlem i och aktiv inom SD.

"Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende", spetsade Harry Isaksson till det på sitt karakteristiska sätt. Må så vara - eller icke. Men faktum kvarstår att LO-facket stödjer S med medlemmarnas pengar. Transport utgör inget undantag.

Facklig Opposition samt en enskild medlem med risk att dra på sig en gigantisk ekonomisk skuld om han förlorar i ett civilrättsligt mål mot sitt eget (!) förbund. Ingetdera hade behövts om facket, i detta fall Transport, i första hand varit till för medlemmarna och inte S förlängda arm gentemot samma medlemmar.

Vila i frid, Göte!