Får dom varann?

Har jag blivit gammal, ett tecken på det? Kanske bara fånigt att fundera i dessa dystra banor. Det är väl den knastertorra uppsalaakademikern i mig som tror att man måste ifrågasätta allt. Den överutbildade som inte bara låter känslor och reaktioner flöda spontant och fritt.

Faktum kvarstår hursomhelst. Mer och mer ser jag filmer och tv-serier med mammas glasögon på. Och jag som brukade irriteras på hennes stående inflikningar när vi tittade på något tillsammans: "Får dom varann?" Eller: "Är han le mot henne?" 

Jag tror att mamma var en fullblodsromantiker, hon som värnade om och kämpade för utslitna arbetarkvinnor med stora barnkullar. Drömde om livslång kärlek. Pappa ende mannen i hennes liv, någon "pyscha" som "sprang efter karlar" var hon inte. 

Nå, det fanns en man före pappa. Men han emigrerade till Amerika. Sökte jobb där. Hamnade i Chicago, om jag fattat det rätt. Där utflyttande sandvikare slog sig ned. Utan att kunna spika engelska. 

Kanske ville han att hon skulle komma efter. Inte vet jag vad hon lovat honom, eller de varandra i ungdomlig oskuld. Hon som var så rotad på Bruket och i Sandviken. 

Ett amerikabrev dök upp en vacker dag. Då hade mamma redan träffat den stilige nordupplänningen som alla kvinnor blev knäsvaga av. Humphrey Bogarts dubbelgångare. 

Han råkade få syn på brevet väntande på köksbordet, oöppnat kastade han svartsjukt in det i den vedeldade spisen. Mamma fick aldrig veta vad som stod i det. (Eller om det rent av innehöll en biljett.) Hon berättade det hela för mig sista våren hon levde. 

När spänningarna mellan oss släppt, vi var inte längre endast mor och son, utan två vuxna, fristående individer. Vi drack kaffe, småpratade lugnt och avspänt med varandra, som aldrig tidigare. 

Jag ser en brittisk tv-serie på C More, Cranford, utspelar sig på 1840-talet i en småstad i Cheshire on the countryside. Bygger på två böcker skrivna av Elizabeth Gaskell (1810-1865).

Dame Judy Dench och andra lysande stjärnor briljerar i tidstypiska utstyrslar. Storyn vetter mot Charles Dickens ibland, med alla lustiga figurer. Andra gånger mot Anton Tjechov och rural aristokrati på väg sköljas bort av nya tider.

Intriger och förvecklingar. Kärleksfulla ögonkast. Blyga leenden. Förstulna antydningar. Brustna hjärtan. Ond, bråd död. Serien har allt. 

Jag kan inte slita mig. Och ur mig kommer som från buktalarens docka, utan att invänta svar från medtittaren: "Får dom varann?" När det hettar till: "Är han le mot henne?" I himlen ler nog mamma åt sin son.

Tilläggas bör att även salig far var utrustad med upprepade kommentarer. "Det här får dom kritik för." När handlingen var knökig: "Annars blir det ingen film." Aldrig glömmer jag när vi såg klassikern Landstormens lilla Lotta bänkade i Rummet på Smedsgatan i Sandviken.

Pappa, gammal hemvärnsman och duktig skytt som vann pris och pokaler, njöt i fulla muggar. Jag med. Och jag tror de fick varann. Slutet gott, allting gott.