"Senare skulle de säga att de ingenting visste ... Och ännu senare att alltsammans var lögn." (Hédi Fried)
Jag läser nyss bortgångna Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv (1992) och tas av den välskrivande författaren till ett Europa som en gång var. Paradise lost. Den plats, Sighet i Rumänien (tillhörde Ungern 1940-44), där Fried växte upp tycktes på sidan om världen.
Skyddad mot krig och ondska. Livet gick sin gilla gång. Vardagliga rutiner häktade i varandra. Människorna var lyckliga. Bekymmerslösa. Drömde. Framtidsplanerade. Bildade familj.
Men dylika, fredade platser existerar förstås inte. I radion hör de gaphalsen i Berlin orera och hota. Men han förefaller dem långt borta. En illusion. Avståndet krymper. Terrorn trappas upp.
Familjen Szmuk, Hédi och hennes närmaste, förpassas tillsammans med alla Sighets judar till ett upprättat getto. En tillfälligt uppehälle under svåra förhållanden. Men det skall bli värre.
Ty därefter väntar Auschwitz, som de aldrig hört talas om, med bolmande krematorieskorstenar. Selektionen på rampen. Att den selekterande mannen i elegant SS-uniform och välputsade, blanka stövlar heter Josef Mengele är de selekterade obekant.
Frieds föräldrar mördas i Auschwitz. Eftersom hon bedöms vara arbetsduglig förflyttas hon efter en kort tid till det krigshärjade Hamburg för tvångsarbete. Året är 1944. Tusenårsriket sjunger på sista versen. De allierades bombplan utlöser flygalarm flera gånger i veckan.
Till en början arbetar Fried i en fabrik tillhörande Oskar Schindler (klart man tänker filmen Schindler's list, 1993). Någorlunda drägliga förhållanden jämfört med dem i helvetet Auschwitz-Birkenau.
Men snart upptäcks att Fried är judinna, ingen "vanlig" tvångsarbetare bland fransmän och andra. Drägligheten upphör.
Fried betecknades "Förintelseöverlevare". Hon fick ett långt liv, blev 98 år. Ofattbara skräckupplevelser med sig på livsresan.
Vad med alla dem som undgick att deporteras till något läger? Alla som "ingenting visste"?
Jag reagerar speciellt på en händelse i boken. När ryktet går att Frieds familj skall skickas iväg erbjuder sig en "vänlig" grannfru att tryggt och säkert förvara deras värdesaker tills de är tillbaka. Inga sådana är nämligen tillåtna att medföras av de deporterade.
Naturligtvis är grannfrun ute efter att sno sakerna. Vilket Frieds föräldrar inte misstänker. De tror henne enbart om gott. Hur kunde de föreställa sig något annat? Erfarenheter av många års trevligt och hjälpsamt umgänge talar emot.
Jag har läst många skildringar av och om överlevare. Kanske den starkaste nobelpristagaren Imre Kertézs Mannen utan öde (1975). Även i hans självbiografi förekommer till synes goda grannar man umgåtts och trivts tillsammans med.
Men som när kriget är över och lägren tömts helst ser att de fasorna överlevande aldrig återvänder. Kertézs tas inte välkomnande emot med öppna armar och glada miner, tvärtom. Han stör med sin blotta närvaro.
Bäst om judarna aldrig mer dyker upp, så att de som "ingenting visste" kan sno deras saker, flytta in i lägenheterna, utnyttja situationen till egen fördel. Var och en sig själv närmast. Medmänsklighet och humanitet, vem vinner något på det? Välviljans mask är kastad.
Jag minns när vi besökte det forna gettot i Budapest. Mer än femtio år efter andra världskrigets slut. Känslan av obehag. De elaka blickarna från de boende. Som om de genom oss påmindes om vad som utspelats i området. När glömska påbjudits och vårdats.
Hur vi kan vara så gemena mot varandra! Upprätthålla en tillfällig, falsk gemenskap som gömmer gemenhet. Utan dem som "ingenting visste" inga läger. Ingen förintelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar