Kirsten Thorup tar oss på ett närvaroskapande sätt i Intill vanvett, intill döden (e-bok 2022) till München mot slutet av andra världskriget. Huvudpersonen en danska, änka till en nedskjuten stridsflygare i Luftwaffe. Båda anammat den nazistiska ideologin.
Främst för dess starka, antikommunistiska inslag. Den korta vistelsen, tänkt som en lillsemester, i Bayern medför ett långsamt uppvaknande. En ögonöppnande tillnyktring. Som alltid är verkligheten bästa pedagogen. Men endast om man är beredd att lyssna och lära.
Hon inkvarteras i välbeställda villakvarter hos en drogande dansk väninna, gift med en hög SS-officer. I München fanns den modiga motståndsgruppen Vita rosen med syskonen Scholl i spetsen, båda avrättades.
Den fruktade Roland Freisler vid Volksgerichsthof i Berlin fällde domen. Han dömde även de inblandade i 20 juli-attentatet mot Hitler.
Den absoluta majoriteten av den tyska befolkningen, inklusive dem i nazirörelsens hemort München, utgjordes av medlöpare. Vilket märkligt nog ingen tillstod efter kriget.
En genomnazifierad tysk vardag, överlusad med mer än villiga angivare, möter Thorups huvudperson. Väggarna har öron. Gäller att hålla tand för tunga, hylla den "Endsieg", slutseger, som alla vet sedan länge är blott och bart en illusion.
Rapporterna från nederlagen på slagfältet friseras från centralt håll i Berlin i positiv riktning.
Användas av gemene man och kvinna måste de rätta orden, markörerna, Inte riskera beskyllas för "defaitism" och avrättas. Tala "goebbelska".
Lingvisten Victor Klemperer, hemmahörande i Dresden och under de allierades bombmattor, närsynade propagandans officiella språk. Avslöjade vad som stod "bakom" de förhärligande orden.
Hushållet i München tvångsrekryterade östkvinnor som behandlades som undermänniskor, hotade skickas till koncentrationsläger om de knystade det minsta. En av dem våldtas brutalt under en blöt middagsbjudning med nazihöjdare som tar för sig.
Avlider av skadorna hon tillfogats, liket forslas skyndsamt bort. Livet går vidare som om inget hänt.
Michel Foucault, en av mina husgudar, skrev om normaliseringen som fenomen och dess disciplinerande effekter. Det som är det är, kunde inte vara annorledes, tro för all del inte det.
Människor stänger in sig själva och varandra i normaliseringsprocessens osynliga bur, agerar okritiskt följsamt mot makten. Normaliseringen som själens fiende.
Sverige idag, denna onådens vinter. Inflation. Skyhöga elpriser. Normaliseras till naturlagsliknande förhållanden man tror man inte kan ändra på, endast anpassa sig efter. Betala utan att knota. Frysa.
Politiker, experter och medier slår följe i ett gemensamt upprätthållande av den officiella bilden, nära jag skrev "lögnen". Ideologiskt ett kompakt, svårforcerat läge.
Du talar väl "krigiska", lägger orden rätt om Ukraina och det som pågår där?! Inget förhandlingens motspråk för guds skull, det är att avvika med risk för repressalier. Om än inte lika drastiska som i Tredje riket.
Thorups angelägna bok - liknar ett vittnesmål från en som var på plats - har en mer generell räckvidd i tid och rum. Berättelsen går utöver världskrig och nazityranni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar