En av fördelarna med att vara anställningsfri, med den skavande organisationstvångströjan äntligen bortmonterad, är att filmer och teveserier kan avnjutas på dagtid. Vilket möjliggör ett koncentrerat och vaket skådande. Inte som på kvällstid, halvsovande och med dålig fokusering.
Efter klockan 22 helt omöjligt för mig att se någon långfilm, eller något teveprogram överhuvudtaget. Kanske med undantag för underbara ”Skenet bedrar”, med Hyacinth i spetsen. Jag gör som farsan, något jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig göra, somnar i fåtöljen framför apparaten. Och sover djupt och gott.
Den på tok för tidigt hädangångne Lasse Molin har alltid tillhört mina favoriter. Härom eftermiddagen såg jag, dock inte för första gången väl att märka, på SVT Play hans tevefilmade skröna ”En busslast kärlek” från 2010. Lite sorgligt när den framlidne Björn Granath dyker upp i en roll. Få repliker och ett återhållet agerande, men absolut direkt lysande i skrönan.
Lika lysande den vackra, en smula åldrade Marika Lindström. Med sin frusna skönhet.
En dramaturg, minns i hastigheten inte namnet på henne, som jobbade mycket med och nära Molin har vittnat om hans kroniska otålighet och rastlöshet (egenskaper som kanske slet lite väl hårt på den kedjerökandes hjärta). Han kunde plötsligt tröttna när han väl höll på, ville snabbt få slut på en produktion. Med en generöst tilltagen budget som ingen annan.
Jag känner igen mig - med den största sympati. Jag är likadan, orkar inte med långbänkar och utdragenhet, så som det var på den eländiga tjathögskolan. Om än utan samma budget som namnen.
Molin kände utan och innan den svenska folksjälen, för det finns en sådan, skriv upp det. Han stod konsekvent och orubbligt på folkets sida mot överhet och okänsligt centralstyre. En populist, detta belastade men fina ord, i en radikal och mycket bra bemärkelse. Jag ville vara precis likadan.
Där fanns, som man mycket tydligt fångas av i ”En busslast kärlek”, ömsintheten gentemot och respekten för vanligt folk. Aldrig lyteskomik eller folkförakt. Demonisering eller förbuskning. De helt vanliga människorna, med alla sina brister och förtjänster, får ett ansikte. De blir subjekt, för att uttrycka det akademiskt.
Detta folk som möter förakt från de korrekta och upplysta, tror de senare själva, när det tänker eller röstar fel. Det räcker med att de uttalar ett ord fel och därmed avslöjar sig.
Min mor var ordförande i husmodersföreningen hemma i Sandviken. Hon uttalade vid ett tillfälle, när hon hälsade välkommen till ett årsmöte, jag var närvarande, det franska uttrycket à jour fel. De fina kärringarna från överklassreservatet Hedgrind log i mjugg och utbytte menande ögonkast, jag uppfattade det som föraktfullt. Riktat mot en Brukets dotter.
Satans skitkärringar! Jag var bara en liten parvel men omedelbart tändes ett flammande klasshat. Och det har suttit i, hela livet.
Långt senare läste jag hos Majakovskij, en annan av mina favoriter: Den som är fiende till arbetarklassen är fiende till mig. Molin kunde ha sagt: Den som trampar på folket, trampar på mig. Och sedan dragit till med, ty sådan var han: Den skall f-n få med mig att göra!
Lasse - ingen var som du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar