torsdag 5 oktober 2017

Stod Papa verkligen upp?

















I december 2009 fick jag äntligen möjlighet att bege mig till Kuba. Känslan när planet, efter påfrestande många timmar i luften, sjönk ner mot Havanna nästan svindlande. Trodde inte ens i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle få besöka Castros ö, se och uppleva med egna ögon. 

1969 skrev jag en okritisk, om sanningen skall fram, uppsats om den kubanska revolutionen. Ikonen Che på en affisch på väggen i studentlyan. Två år tidigare sköts han i Bolivias djungel. 

Det Kuba jag, med inte lika ideologiskt färgad blick, mötte fyrtio år efter uppsatsen i mångt och mycket en besvikelse. Med svartabörs, sugar daddies och prostituerade. Brist på mat och mycket annat. Dusörer som alltid förväntades. För minsta lilla tjänst. Addera tiggare på öppen gata, bland dem ankomna åldringar. 

Inget socialistiskt paradis. Det hade jag i och för sig heller inte förväntat mig. Men något bättre förhållanden än dem jag konfronterades med. Och allt kan inte skyllas på den amerikanska blockaden.

Jag tog mig, med hjälp av en gul cocotaxi, ut till Hemingways stämningsfulla hus en bit utanför Havanna. Det kändes, omöjligt att inte göra det, som om han fortfarande var kvar i de orörda rummen med från hans tid intakt möblemang. Som om han alldeles nyss varit där. Snart tillbaka. Kanske bara utgången för att bunkra eldvatten. Jag ryckte till när en dörr slogs igen. 

Jag fick även kliva in i det han använde som arbetsrum på Hotel Ambos Mundos i Havanna. Innan han införskaffat sitt hus. Förevisades rum 511 av en inte särdeles nykter guide. När hon fick veta att jag var författare, ville hon inte ha inträdespengar. Inte ens dricks. Vägrade konsekvent. Imponerad av skrivande män. Uppenbarligen finns det sådana kvinnor. 

I samma hotells bar serverades klassiska mojito. Även daiquiri, Hemingways egenhändigt komponerade dryck, om jag förstått det rätt. Begiven var han, Papa. Minst sagt. Under en vistelse i Paris inmundigade han fyra flaskor rött varje förmiddag. Stillsamt undrar man: när skrev han? 

Han skrev ju förbannat bra. Hårdkokt, som akademiskt skolade kritiker och litteraturvetare fånigt nog etiketterar hans stil. Han skrev konstfärdigt. Annars frestande tolka det som att han valde den korthuggna formen för att han i likhet med andra drinkare saknade tålamod. Det måste gå undan.

Sannolikt bidrog spriten till uppmjukandet av huvudet och självmordet. Papa sköt sig själv. Drygt sextio år gammal. Kort liv - många liv, lockande skriva. 

Jag har läst någonstans att han stod upp och skrev. En ryggskada förhindrade att han satt ner. Men på bilden ovan sitter han ju ner. Det får förbli en obekräftad uppgift, ståendet, vad mig anbelangar. 

Jag har alltid, fråga mig inte varför, varit nyfiken på var och när författare skriver. Själv klarar jag mig inte utan min slitna gröna fåtölj, surrad och illavarslande knakande, håller knappt ihop efter flitig användning. Men jag behöver den - min väl insuttna skrivfåtölj från IKEA. Mac:en i knäet. Persiennerna delvis nere. I fjärran Östersjön. 

Ett värmeljus nära mig. Brinner fyra timmar varje skrivförmiddag. Markerar början och slut på det dagliga skrivandet. Händel i bakgrunden. På låg nivå, knappt hörbart.

Varken rödtjut eller mojito. Pulverkaffe. Helst Jacobs. Och så står det faktiskt på en skylt, när jag kikar ut: Jacobs. Förr Gevalia. Familjen Engwalls fabrik har bytt ägare flera gånger. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar