söndag 29 oktober 2017

Väckarklockan eller friheten?
















Arbetets död och medborgarlön: En essä om det goda livet (Bokförlaget Korpen) skrevs, vid dags datum har det, tro det eller ej, gått mer än tjugo år sedan den publicerades, i syfte att argumentera för att en generell medborgarlön skulle vara ekonomiskt möjlig att införa i vårt land. Boken presenterade en egenhändigt framtagen beräkning, baserad på officiell statistik, nationalräkenskaperna. 

En inte särskilt avancerad beräkning, men översiktligt dragandes de stora linjerna. 

Det ekonomiska argumentet, som ett skeptiskt sådant eller ett direkt argument mot idén, framfördes sällan när jag reste runt i landet, från Skellefteå i norr till Lund i söder, och föreläste om medborgarlön. Det främsta motargumentet, den oftast framförda invändningen, löd snarare: Man kan väl inte bara ge människor pengar utan att kräva någon motprestation?!

I ryggmärgen sitter att vi måste ju för bövelen göra rätt för oss! Det är inristat på väggen i den väl låsta tankeburen. 

Trots det sällan framförda motargumentet ville jag ändå, av pedagogiska skäl, avhandla ekonomin bakom en medborgarlön. Regelrätta sifferekonomer i min omgivning avrådde från att ge sig in på en ekonomisk argumentation, när jag avslöjade mina planer. 

För att kunna göra det och övertyga den därvidlag skeptiske, menade de, måste man vara överens om vissa grundantaganden eller premisser. 

Till exempel förslaget, som jag hade, om att införa någon form av produktions- eller rationaliseringsskatt (ordet ”skatt” klingar illa i mina öron i och för sig, det tillstås) i en tid av automatisering och robotisering och kostnadseffektivisering. 

Kan man inte bli överens om vissa utgångspunkter, faller resonemanget om hur finansiera en medborgarlön. Redan i första ledet. 

Accepteras inte det utomekonomiska antagandet, kanske det mest primära i sammanhanget, att människan vill leva skapande, ensam eller tillsammans med andra, faller det också. Jag utgick ifrån Joseph Beuys ljusa devis och som gav titeln till en senare bok ur min hand: Varje människa är en konstnär.

En bok som kunde ha föregått mina böcker om medborgarlön, formulerat en kreativitetens utgångspunkt för samt legitimerat det lönearbetskritiska resonemanget. 

Jag har noterat att på nätet finns de som i dagsläget efterlyser en ekonomisk kalkyl, menar att det måste till en sådan för att det skall vara trovärdigt att förfäkta idén om en medborgarlön (tyvärr brukas ofta den föga inspirerande termen basinkomst). Där finns även i nätdiskussionerna de kammarlärda som tillhandahåller en dylik. Mer eller mindre sofistikerad. 

Jag tror för min del inte att det biter på motståndarna. Hur övertygande en sådan kalkyl än skulle kunna vara, det är inte där knuten sitter. Det handlar inte om ekonomi - ytterst sett. Vore det så enkelt, hade vi redan haft en medborgarlön. För att hårdra det. 

Jag tror, det skall genast tilläggas, att det är viktigt att föra en ekonomisk argumentation, om än preliminär eller provisorisk. Det är nödvändigt men inte tillräckligt.

En tidigare finansminister, den mycket beläste socialdemokraten, i sin ungdom marxist, till skillnad från dagens S-märkta politruker, Ernst Wigforss, betonade: 

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” 

Det är knappast Löfvens livsförmörkande arbetslinje som formuleras här. Hyllningen till väckarklockan. 

Det vore en intressant forskningsuppgift, inbillar jag mig, att reda ut hur arbetarrörelsens stolta befrielseprojekt, bojorna skulle kastas av och människan gå upprätt, krympte ihop till ett moraliserande arbetslinjeprojekt. Rätten till arbete, som det idisslas i tal och annorstädes. Från befrielse till disciplinering? Löneslaveriets vidmakthållande? Rätten till utsugning? Undersåten som samhällsideal?

Det är frihetsaspekten som skall lyftas fram, när det argumenteras för medborgarlön. Det bör knytas an till Paul Lafargue, mannen med den underbara pamfletten Rätten till lättja, som man kan läsa om hur många gånger som helst, och andra inspirerande föregångare i det emanciperande perspektivet. Friheten är det främsta argumentet för medborgarlön. Det finns inget bättre. 

Det främsta argumentet från Maktens sida mot medborgarlön, även om det inte explicit uttalas. Inga fria medborgare, tummen i ögat! Fortsatt politiker- och myndighetsvälde. 

PS. Vad med alla många nyanlända som kan sägas redan ha en ekonomisk grundtrygghet utan krav på motprestation? För vilka arbetslinjen inte verkar gälla.

Ja - hur bör det argumenteras avseende detta? Jag håller det öppet. Och lämnar det med varm hand till det basinkomstparti som avser kandidera till de politiska församlingarna. 

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack, Lars Ragnar, för uppmuntran! Det gamla rödskägget ger sig inte.

      Radera