Beckfilmerna förlorade något väsentligt när Persbrandts odygdige, som min mor skulle ha sagt, Gunvald Larsson plötsligt försvann. Vildbasen som gick sina egna vägar, struntade blankt i vad chefer och andra överhetspersoner tyckte om hans göranden och låtanden.
En nyckelscen när Larsson fräser till Beck: "Vem fan tror du att du är!" Beck, som kan sin Gunvald, kolugnt: "Din chef!"
På mina ledarskapskurser lyfte jag fram Martin Beck som föredömlig chef, ett ledarskapsideal, för professionella medarbetare. (God pedagogik att använda filmer som illustration i undervisningen.) Frihet under ansvar. STOR frihet.
Och den friheten avgörande för Gunvald Larssons brottsutredande. Myntets andra sida heter hög prestation. Det professionella medarbetarskapet tarvar vida ramar, medarbetaren styr sig själv. Under frihet kommer den professionelle bäst till sin rätt.
Jag ska inte tjata ännu en gång om soporna till chäfer på min högskola, en organisation som bars av de professionella medarbetarna och vore intet utan dem. Men inte förminskade de förra med sin klåfingrighet min chäfsallergi, ett som är säkert. Räckte med deras störande närvaro.
Ur Beckfilmerna försvann Gunvald. In stormade en norrman med yvigt rött hår och skägg, en frisk fläkt. Jag minns inte hans namn. Men inte var det samma sak som med Gunvald. Även om norrbaggen också kräver handlingsutrymme i det problemlösande jobbet.
Lojal endast mot sig själv och sitt professionella omdöme. Helt i min smak.
Vi har fortsatt titta även om filmerna mer och mer fått något slags konceptkaraktär och görs liksom på löpande band. Men Peter Haber som en allt tröttare Beck mycket bra.
Främsta skälet för att fortsätta hänga kvar Becks granne, mannen med stödkragen: Ingvar Hirdwall. Fullkomligt lysande. The one and only. Vi satt förväntansfulla varje gång och väntade på att han skulle dyka upp. Jublade när han väl gjorde det, ringde på Becks ytterdörr.
Jag skriver om honom i imperfekt. Eftersom jag läser att Hirdwall är borta. En av de eminenta från Lilla London. Kent Andersson en av dem. Totta. Cederhök. Hedenbratt. Kvar von Brömsen och Tommy Berggren. Jag höll på skriva Glenn Hysén men gjorde det inte.
Hirdwall betydligt mer som skådespelare än i birollen som Becks granne. Aldrig glömmer jag hans otäcka figur i filmatiseringen av Jersilds Barnens ö. Eller den sorgliga, förvirrade fadern i SVT-teaterns uppsättning av Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien.
Glömmer heller inte den knipsluge fadern i Lars Molins Potatishandlaren, den okuvlige mjölkbonden i samme Molins Midvinterduell. Vill gärna tro att Hirdwall var en stor favorit för Molin.
I påsk, för den som nyttjar starka drycker, lämpligt ta en stänkare för att hedra Hirdwall.
Bild: TV.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar