Skynda, skynda!

Häromdagen skrev jag om Tysklands invasion 1940 av Norge och Danmark, med anledning av det ödesdigra datumet 9 april. Om motstånd, men även uteblivet sådant. 

Nu "reser" jag till den franska hamnstaden Marseille. Ingående i Vichyregimen 1940-1944. (Filmen Pétain från 1993 ger en levandegörande inblick i förhållandena under regimen.) Ett Frankrike betrampat av de ockuperande nazisternas stövel. 

Snaran dras åt för dem som nazisterna listat i syfte att ta kål på. Med benäget bistånd av inhemsk polis som agerade blodhundar. Ett den skamliga handräckningens mörka kapitel i modern, fransk historia. 

På Netflix såg jag under påskdagarna Transatlantic, sju avsnitt om vad som hände många av dem som nazisterna definierade som misshagliga och ville åt. Men som av driftiga krafter, all ära och heder till dessa, smugglades ut från Frankrike och räddades. Ibland i allra sista stund.

"Alla" dåtidens framstående europeiska intellektuella och konstnärliga celebriteter dyker upp i serien. Den originelle skriftställaren Walter Benjamin, som dock aldrig hann undan, tog sitt liv. Fantasifulle Marc Chagall. 

Den skarpaste hjärnan av dem alla, filosofen Hannah Arendt. Surrealismens okrönte kung André Breton. 

Victor Serge, till slut erbjuden fristad i Mexico efter påtagliga svårigheter att finna en hemvist för den revolutionäre. Hans flammande retorik, att han aldrig lade band på sig, medförde att flera länder undanbad sig hans närvaro.

Den sedermera uppburne ekonomen Albert O Hirschman. Jag har läst honom, främst hans Exit, Voice and Loyalty (minns att professor Ulf Himmelstrand i Uppsala puffade för boken), utan att känna till hans hjältemodiga, självuppoffrande insats i Europa den gången. 

Han räddade listigt många undan nazisterna. Med risk för eget liv. Bland de räddade propagandaminister Goebbels fiende nr 1 och som han gärna sett plågad, den dråplige satirikern Walter Mehring. 

Jag googlar för att ta reda på dödsåren på alla dem som figurerar i serien. Hur pass långa liv gavs dem efter flykten ut ur Europa? Och, ännu mer, hur blev deras liv i exilen? Vantrivdes de, som kulturkritikern Adorno i USA? Fostrad i den speciella centraleuropeiska mentaliteten.

Alla återvände inte till sina hemländer efter Nazitysklands kapitulation. Bland dem Arendt som stannade i USA. Bevakade i Jerusalem rättegången mot Adolf Eichmann, skrev sin omdiskuterade bok om den "banala ondskan".

Serien på hela taget sevärd, en välbehövlig historielektion. Svajar lite ibland, får vad jag nästan skulle vilja kalla musikalkaraktär. Jag kan inte låta bli att associera till Sound of Music. Men den är based on a true story. Vilket för övrigt även Sound of Music är.

Och som alltid tänker jag, utan att förstås komma någonvart eftersom det hypotetiska inte är detsamma som att stå inför kalla fakta: hur hade jag agerat, vad hade jag vågat? Alltför lätt att med facit i hand kaxigt slå sig för bröstet.

Det är en direkt obehaglig, jag finner inget bättre ord, känsla som Transatlantic sammantaget förmedlar. Från allra första sekvens. Gastkramande inslag, man sitter med andan i halsen. 

Det brinner i knutarna och snart för sent för dem som måste hinna undan för att klara livhanken. Skynda, skynda!