Minneslös

Ivar Lo-Johansson har i en av sina böcker, jag kan dessvärre inte på rak arm uppge titeln, ingående redogjort för mycket tidiga levnadsminnen. En textilkonstnär från Härnösand, som jag kände, hävdade samma sak om en imponerande minnesförmåga liknande Ivar Los.

I detalj och mycket målande, snöflingor singlade vackert ned över Härnösand, beskrev hon en åktur i barnvagn. Två år gammal. Jag var på väg fråga om det inte kunde vara så att någon hade berättat händelsen för henne. Men att hon omedvetet gjort om den till sitt eget primärminne. 

Det skulle ju kunna vara så att andra minns så att säga "åt" oss, vi "lånar" eller "kapar" deras minnen. Kanske blir vi förgrymmade om det påpekas. Jag sa inget till textilkonstnären i alla fall. Fanns ingen anledning för mig att ifrågasätta hennes upplevelse. 

"Glömska är grönska", enligt filosofen Friedrich Nietzsche. Må så  vara. Men inte i mitt fall. Det bekymrar mig att jag saknar - kanske borde jag istället skriva "har förlorat", ordvalet viktigt -  minnen som går långt tillbaka. 

En psykoterapeut i Upsala som jag på 70-talet fick för mig, nja, snarare på rekommendation från en kollega, att konsultera uppmanade mig vid första träffen att berätta något från mina allra första sex levnadsår: "Vad som helst!"

Det var tomt. Vitt. Jag kunde inte berätta någonting. Hur jag än ansträngde mig. Terapeuten plockade fram fransmannen Jacques Lacan - som jag med med förtjusning om än med viss möda läst - ur sin teoretiska verktygslåda. Hjälpte inte. Jag satt stum.

Hursomhelst har minnet (!) av uppmaningen stannat kvar. 

Kanske skakade den om mig, fungerade självinsiktsalstrande. Ägnade jag mig åt förträngning, ville helt enkelt inte minnas? Nå, jag förlängde hursomhelst inte antalet sessioner (till råga på allt free of charge) hos samma terapeut. 

Därför intet ont sagt om terapeuten ifråga, lacaninspirerad som sagt. Professionell och mycket duktig. Hennes blick outgrundlig när jag sa tack och farväl. Vet inte vad hon tänkte.

Långt efteråt kom jag på att jag som barn vid ett tillfälle, osäkert hur gammal jag var, var nära att drunkna. Trillade i från en brygga vid Storsjön utanför Sandviken. Min mor räddade mig i sista stund, drog upp mig i fötterna. 

Kanske hon som berättade det, inte jag som mindes utan hennes assistans. Till saken hör att min mor led av vad somliga kallar "vattenskräck". Efter att bevittnat en släktings drunknande ute på Storsjöns västerfjärden när hans segelbåt kantrade och sjönk. Så minns (!) jag det i alla fall.

Hela mitt liv, det börjar bli långt och om några år, om Gud vill och skorna håller, fyller jag åttio, har jag funderat mycket på vad jag minns, ännu mer inte. Känslan den att jag minns allt mindre från det liv som varit. Orsak kunde förstås diskuteras. Med eller utan en lacaninspirerad terapeut.

1961 flyttade vi upp på stan (man sa så) i Sandviken, till nybyggd bostadsrättslägenhet på Smedsgatan. (Alla gator på bruket döpta till något med fabriksanknytning.) Jag förlorade i ett slag alla mina kompisar från Barrsätragatans gula barndomslängor. Borta med vinden.

Som om jag utvandrat till Timbuktu. Inte bara en bit bort och inte särskilt långt ifrån dem. 

Hösten 1961 började jag på det läroverk vars gymnastiksal jag observerade från köksfönstret. I densamma härjade en djävul till gympalärare vid namn Karlsson. Avskydde oss grabbar på långa ben, uttryckte sig hånfullt inför klasskamraterna. Skickade mig på hållningsgymnastik.

Jag tar, som det förefaller, ett avstamp i just det året, 1961. (Blir plötsligt i skrivande stund osäker på om jag verkligen började realskolan hösten 61, eller året senare.) Men får därför inte fatt särskilt mycket i det. Vad det innehöll, lämnade kvar i min biografi. 

Mamma firade femtioårsdag i oktober 1961. Inget från firandet har jag lagt på minnet. (Antyder en medveten handling, men det vete sjutton.) Förutom att hon hårdbantat inför stora dagen. 

Någonstans ett fotografi, hämtat från Arbetarbladet som intervjuade min mor med anledning av bemärkelsedagen, på en mager mamma som känns främmande och avlägsen. Ansiktet åtstramat och inte hennes vanliga, trygghetsskapande. 

Årets betydelse? Kanske bara ett av många minneslösa, om sådana finnes, i mitt liv. Minneslösa? Minnesutsuddade? Förträngda?

Bild: Galgen dök plötsligt upp i min yngsta dotters garderob. Ett tecken?