En rauk som ordförande

Förr hette det prefekt, den hävdvunna beteckningen på den som skulle ”leda” en universitetsinstitution, åtminstone ta ett administrativt ansvar. Jag minns från Upsalatiden att  ingen av oss på institutionen ville bli det. "Rekrytera" utifrån? Otänkbart.

Alla ville forska i första hand, därefter undervisa i värsta fall. Prefekturen liknades närmast vid värnplikt, ett föga stimulerande uppdrag som någon måste ta på sig. Dock tidsbestämt.

Efter NPM:s införande skulle chefer tillsättas, där det förut varit chefsfritt. Det förväntades leka privatföretag inom offentlig sektor. Individuell lönesättning ett av kontrollinstrumenten. Man måste visa man var en lojal medarbetare, slut med vara en självgående professionell.

Ny högskoleorganisation inrättades med "akademier" (inte i den klassiska meningen, missvisande term således) och "avdelningar". Därefter tillsattes akademichefer och avdelningschefer. Den platta organisationen hierarkiserades.

Jag förvånades, med Upsala i bakhuvudet, över att någon av mina kolleger överhuvudtaget ville bli chef, inte ägna sig åt kärnverksamheten. Den höga lönen en förklaring? Kandidater saknades nämligen inte, de stod i kö, ivriga komma ifråga. Nya tider nu, Ekstrand. 

Bort med principen primus inter pares. Odisputerade gökar - mumbojumbotalandes företagsekonomiska - kunde plötsligt chäfa över välmeriterade professorer. En absurd situation, historiskt betraktad. 

Jag minns med rysningar av obehag en fullkomligt avstängd figur, bakgrund på SLU i Upsala, i chefsposition på min sista högskola. I och för sig disputerad - om än på en klen avhandling. Hyllvärmare i bästa fall. 

Ett extra personalmöte kallades det motvilligt till, efter växande kritik som mullrat i korridorerna men aldrig framförts direkt till chäfen. (Däremot åsattes han fula öknamn.) Han bara satt där som en stenstod under extramötet, orörligt ansikte.

"Jag hör vad ni säger. Och tar det med mig." Hans mantra. Vi visste han skulle borsta av sig så fort han lämnat rummet. Inte hade vi nått fram till honom. Bortkastad tid. Han var hal som en ål.

Befordrades till en av de högsta posterna på högskolan. Upprop startades. Misstroendet utbrett. Ganska många, häpnadsväckande nog, vågade skriva på med sitt namn. Ingen som helst effekt. Han befordrades som om inget hänt. Förakt för medarbetarna? Odemokratiskt? Såklart.

Minns missfostret, förlåt, när jag ser Reinfeldt i TV4 en morgon. Djurgården hans favoritklubb. Kunde inte bli ordförande i den föreningen, som han hett traktade efter, emedan supporters och medlemmar kraftigt protesterat.

Men nu har han valts till ordförande i SFF. (Efter protester.) Oberörd, blänkande flint, sitter han där i rutan. Han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan och låta migranter utan asylskäl flöda in. 

Ur hans mun illavarslande ord om vad han vill med sitt ordförandeskap i fotbollsförbundet. Kommer 51 procentsregeln att bestå? Skall klubbarna ägna sig åt "integration" och utomsportsliga saker? Allas lika värde? Varningsklockor ringer när han mässar utan att staka sig.

 

Hur förstå denna bisarra personlighetstyp? Själv skulle jag inte fixa kliva på ett uppdrag efter att nedgörande kritik riktats mot mig. Ännu mer efter att ha ifrågasatts av dem jag skall vara chef för. Jag skulle hålla mig för god. Men inte denna personlighetstyp.

Stark självbild, fråga om det? Nej, jag vägrar tro det. Inte med denna avstängda och frusna framtoning. Levande död, nästan otäckt bevittna. En stelnad rauk bland människor av kött och blod. Bortom dialog och argument.

Kanske från barndomen härrörande, om man skall djuppsykologisera. Något slags självförsvar gentemot föräldrarna i en uppfostringssituation där man inte blivit sedd, snarare osynliggjord. Man fortsätter leva som om man fortfarande var det. En solitär, om det inte var positivt laddat.

Varje medarbetare omedvetet uppfattad som ingående i en situation som ständigt upprepas, och där man stänger av sig själv? Vägrar ta till sig feedback, vägrar låta spegla sig. 

Bortom förklaringar och förståelse, jag är definitivt inte ute efter att legitimera med en medkännande attityd: en mycket olämplig personlighetstyp i en ledningsposition. Milt uttryckt.

Bild: GP