Marcel Proust tillbringade delar av sitt liv sängliggande. I detta horisontella läge vilar (!), nästan alltför påtagligt, en djup symbolik. Jag plöjde, samtidigt som jag läste litteraturvetenskap (borde såklart heta litteraturhistoria) i Upsala, hans omfångsrika På spaning efter den tid som flytt (1913-1927).
Ett veritabelt kraftprov. Både av den sängliggande författaren och hans läsare. Jag tog del av hans för alla, även sådana som inte läst honom, välkända doftminne som framkallade skrivande.
Så också för mig. Utan, naturligtvis, att jämföra mig med Proust. Självbiografiska Inte ska väl Humphrey Bogart gråta (Bokförlaget Korpen 2000) började skrivas när ett doftminne infann sig helt överrumplande. Under en sommarvistelse på en bondgård i Jerup i Nordjylland.
Egendomligt nog fick jag äntligen fatt i - rättare sagt det som textens verklighet förmår frambringa och som litet med kontrollerbara "fakta" har att göra - min far och uppväxten tillsammans. Fyrtiosex år när jag föddes, död i leukemi sextioåtta år gammal.
Förlåt, inte om doftminnen det skulle handla. Snarare sängliggandets existens. Eller existensen bakom neddragna persienner. De dagar jag inte känner det minsta för att röra mig utanför dörren. Trots pockande stegräknare i mobilen.
Ingen lust att dasein, min älsklingsfilosof Martin Heideggers begrepp. Vara aktivt närvarande världen. Snarare krypa undan med åldersstel kropp och långsam skalle.
Dessa dagar går inte att förutse. Tack och lov för skrivandet. Och serier som tyska Morden i Lauchhammer på Netflix. Även, hör och häpna, givit mig på en bok av litteraturkommentatorn Ingrid Elam: Jag: En fiktion (2012).
I brist på alternativ att ladda ned från folkbiblioteket. Elam omfamnar teoretiskt Edith Södergran, Vladimir Majakovskij, Jan Myrdal, Lars Norén och andra jag-skrivande bjässar. Inte så kul och intet nytt eller spännande.
Snarare torrt och snusförnuftigt. Så som hon framstår i SVT:s kulturinslag. Påminner om en litteraturintresset mördande svensklärare på gymnasiet.
Fjodor Dostojevskij publicerade anteckningar från "källarhålet" (1864). Sanningen att säga minns jag inte mycket från boken om en tillvaro "utanför" världen.
När jag läser böcker ett mycket selektivt minne som opererar. Kan inte förklara varför jag lägger vissa saker på minnet, vårdar dem som läsefrukter. Sker bortom min kontroll.
Nå, varför referens till ryssen? Hans källarhål kanske mitt när jag stannar inomhus.
Utan att kunna hejda det, A:s ansikte. Klasskamrat på Högre Allmänna Läroverket i Sandviken. På klassfotot ovan står vi nära varandra, längst bak på grund av längd. Träffade sedermera på honom i Upsala. Spritdjävulen kopplat sitt grepp om A. Förmådde inte lösgöra sig.
Jag skulle snarare vilja uttrycka det som att han, i likhet med alla alkoholister, inte ville bli nykter. En söndagseftermiddag sammanstötte vi på tåget från Gefle till Upsala, han plågades av svår hangover. Darriga händer. Frågade efter en återställare.
I Upsala slutade han att gå ut. Målade tavlor. Höll sig hemma i lägenheten på bottenvåningen i ett trist bostadsområde i stadens east end. Vet inte hur länge denna isolering pågick.
Påstods att han begav sig till föräldrarnas sommarstuga vid Storsjön utanför Sandviken, där avslutade sitt olyckliga liv.
Målningarnas vidare öde mig obekant. Jag berördes av den expressiva koloriten - påminde om Erland Cullbergs sprakande konstverk - när jag besökte honom i Upsala och han visade mig dem. Hans enda sällskap. De hade förtjänat ställas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar