Jag längtar landet som är

" ... en värld där jag inte är, och jag griper den i min frånvaro." Simone de Beauvoir

Min stöldanmälan för flera veckor sedan till polismyndigheten, vad hände med den? Puts väck, verkar det som. Inte ens ett pip om att utredningen lagts ned, och det innan den påbörjats. Något jag var med om när mitt bankkort kapades under en vistelse i Danmark. 

Ministern Svantesson - i en regering det fanns orimligt stora förväntningar på, de mångas besvikelse väntar - i tv med tomma politiska händer, apropå det ekonomiska stålbadet. Inte ens momsen på livsmedel sänker hon, trots att familjer knappt har mat på bordet. Barn går hungriga till skolan.

Men hon har sitt på det torra. Liksom de övriga i den skattefinansierade politiska klassen. Fjärran vanligt folks levnadsnivå. Hon kunde citera Palmes bevingade uttalande om priset på mjölk: "Det hade jag inte en aaaning om!"

Hör om vårt älskade Sydafrika, dit vi alltid längtar. Kaos på randen till total samhällskollaps. ANC har fullkomligt misslyckats, korrumperats och svikit sina anhängare. Tja, vad med Sverige, bättre här? Den grova brottsligheten numera daglig. Skjuts och dödas. 

Normalisering - denna nedbrytande process - av ett urspårat samhällstillstånd. Polisen har tappat kontrollen. "De höga chäferna har väl fullt upp med att pippa med varandra", syrlig kommentar från vännen A på Sandvik.

Nästan ångestframkallande ur ett medborgarperspektiv: var är den politiska ledningen av detta land? Som att dväljas som ofrivillig passagerare på ett skepp utan styrning ute på öppet hav.

Göran Greider - ofta i tv-rutan, ring så kommer jag-mannen - startar nyhetsbrev tillsammans med Arbetarbladets chefredaktör. Heter något med "vänster". Jag ser ingen vänsterlösning på samtidens läge. Förutom till intet förpliktigande retorik. Som i tidningen Proletären. 

Georg Brandes, den store danske intellektuelle, underströk vikten av att sätta samtidens problem under debatt. Inspirerade och inspirerades av Strindberg. Men nästa steg, det är ju där det kniper. Hur lösa identifierade problem? Göra praktisk politik av det?

Brynäs tränare Mikko Manner, alltmer uppgiven efter förlust på förlust för laget med dess stolta traditioner, deklarerar att han inte vet varför det går så knackigt. Saknas även i detta land ett "varför"? Snarare förbjudet att ge svar som är lösningsorienterade. 

Verkligheten är bästa pedagogen, brukar man säga. Men verkligheten och de påbjudna föreställningarna - vad som skall anses om och hur man skall se på den - synkroniseras inte. Jag längtar ett land som i ordets bästa mening är, för att travestera Edith Södergran.

Annars kunde jag lika gärna bo i Sydafrika. Samma våld där som här.