Häromdagen skrev jag om UG-reportern Lina Makbouls kritiska granskning av metoo.* En skärskådning utan skygglappar som sannerligen inte föll en av "revolutionens" ledande anförare, Cissi Wallin, på läppen.
Wallin blev kändis på att beskylla Aftonbladets Fredrik Virtanen för att sexuellt ha utnyttjat henne. En beskyllning som Makboul synar i sömmarna. Wallin gjorde allt för att smutskasta den granskande. Enligt principen kan du inte omintetgöra budskapet, skjut budbäraren.
Nå, Wallin är som hon är. Kvarstår gör att vi aldrig få veta den slutgiltiga sanningen om vad som egentligen hände den där natten hemma hos Virtanen. Sexbrott eller inte? Ord står mot ord.
Jag missade en sak när jag skrev om Makboul. Jag tror inte det är oviktigt att hon bedrev sitt gräv, som de säger di modärna, från en göteborgsposition. Därmed undgick hon, min teori, lojalitetsband och att riskera personligen känna dem hon skulle granska.
Den fruktade teaterkritikern Allan Fagerström förstod att hålla sig undan, inte utgöra en del av "klägget" som Stefan Juholt sa. Bosatte sig utanför Stockholm och kotterierna, i Vingåker. Undvek frotterandet, minglandet och kyssa på kind. Därmed kunde han stå fri.
Lika fri att ta bladet från munnen, formulera sig utan förbehåll, som skriftställaren och refraktionären Jan Myrdal. Sådana sällsynta, fria andar blir förstås inte älskade av flocken.
En gång avbröt skådespelarna föreställningen när de upptäckte Fagerström i publiken på Dramaten. Därmed fick han svart på vitt på sin betydelse som oberoende kritiker. Som när Bergman knuffade till åt DN-kritikern Bengt Jahnsson. Den senare vägrade fjäska för den store.
Journalisterna i Stockholm häckar i det som kallats "journalistgettot" på Söder. Kanske barn på samma "föris", eller i samma skolor, träffas regelbundet i vardagliga sammanhang, blir du och tjenis. Förutom de professionella relationerna som kan vara mycket täta.
Sverige är litet, man riskerar hela tiden stöta på varandra. Falskt hänsynstagande hotar. Konfliktundvikanden. Hellre kniv i ryggen än öppen konfrontation. Få vågar tematisera detta, känsligt. Maja Lundgren gjorde det i Myggor och tigrar, fick fan för det.
Kanske därför hon föredrar att kvista ned till camorrans Neapel så fort hon hinner. Långt från de finkulturella salongernas falska leenden i den blågula huvudstaden.
Själv brukar jag stoltsera med att jag är en intellektuell i provinsen. (Låter som en gök i en melankolisk pjäs av Anton Tjechov.) Bortom klägg och lojalitet. En ropandes röst i öknen - inget mer? Nå, men med integriteten i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar