En provinsiell intellektuell

Jag läser, som e-bok, Maja Lundgrens Myggor och tigrar, försöker dra mig till minnes om jag läst den förut. Tror inte det. Men är osäker. Det händer ju de facto att jag läser böcker och plötsligt inser att det är andra gången jag gör det. Kan inte förklara varför det händer. 

Kanske läser jag på tok för fort, jag är ju snabbläsare. Lägger inte tillräckligt på minnet. Snabbläsningen utvecklade jag som doktorerande småbarnsförälder i Upsala, in i böckerna när döttrarna sussade. 

Litteraturkritikern Ingrid Elam påstod i Jag: En fiktion att Lundgren fick rejält på huden av de manliga recensenterna för sin bok. Beroende på att hon, avslöjande, hängde ut sådana som brukar glida omkring i de finkulturella salongerna. Och inhöstar prestigefyllda priser. 

Samtidigt som de kliar varandras ryggar, fjäskar och går an. Baktalar och dömer ut så fort de hinner. 

Bland dem Tomas Lappalainen, Ulf Eriksson och Carl-Johan Vallgren, för att bara nämna tre sköna - bättre "pilska" för att anamma Lundgrens bild av dem - juveler.

Den så kallade "Kulturprofilen" Arnault, hos Lundgren efternamnet ändrat till "Utan nåd", han som åkte in i kurran, och kvasiradikalen Dan Josefsson får också schavottera. Hans Gunnarsson. Listan på sexistiska mansgrisar Lundgren mött är lång. 

Samtliga uppräknade pigga på att med macho-imagen påkopplad, och ett par knappar innanför västen, jaga kjoltyg i samband med bokmässor och liknande tillställningar. Även jollpettern Ranelid får sig en släng av sleven. Utan att hemfalla till samma jakt.

Lundgren tar bladet från munnen. Struntar i vad som är taktiskt att yttra och icke. 

Men inte tycker jag boken är så omskakande som Elam antyder, hade önskat ännu hårdare tag. Lundgren har mycket om berätta om när de manliga kollegerna varit på lyset. Kan det vara det att hon namnger vissa som retat? Väcker skam och ilska. 

Där står de uppburna ynkligt med brallorna nere. 

Jan Myrdal gjorde skandal en gång, jag tror det var på Författarförbundets stämma, när han pekade ut, av olika skäl, föraktliga bland medlemmarna i förbundet. 

Namngav. Så gör man ju bara inte! Men Myrdal visste. Uttrycker man sig i allmänna ordalag, "principiellt", blir det totalt effektlöst. De som förtjänar det måste nagelfaras. Skoningslöst. Det visste redan Titanen, även om han använde pseudonymer, figurerna bakom lätt identifierbara.

Svarta fanor. Götiska rummen. Sarkastiska mästerverk. Sataniska. 

Usch, vad instängt och unket i kotterierna i Fjollträsk! Att de bara orkar. Kanske det litterära landskapet är för litet, alla känner alla. Det befrämjar paranoia och avundsjuka. Hämnd och knivar i ryggen. Kulturens kaka är liten och otrygg. 

Tack och lov är jag en intellektuell i provinsen. Jag behöver inte fjäska för någon. Ställa mig in. Hålla reda på vem som har makt och inte. Jag är fri att tänka och skriva som jag vill. Om så om woke eller Nato. 

Att kliva ur den ideologiskt inhägnade statsanställningen, nu har det gått några år, var ett sjumilakliv rakt ut i friheten. Sablar, vad det dagligdags känns bra! 

Men jag har varit arg på mig själv, förbannat min feghet, att jag inte tog klivet mycket tidigare. Alla dessa år inom högskolevärlden med obildade, intellektuellt lata studenter och krypande opportunister till kolleger ("myggor" för att citera Vilhelm Ekelund). 

Bitter insikt om förlorade år.