Plötsligt vårgröna fält utanför tågfönstret, den vita belägringen, nej jag talar naturligtvis inte om hudfärg, som jag är utsatt för norr om Dalälven, upphör. Jag ser gäss knalla omkring, sådana där som Nils Holgersson frekventerade för att förflytta sig över landet.
Tåget passerar den lundensiska lärdomsstaden, med Sveriges näst bästa universitet. Tjugofyra år sedan jag, svårt förkyld och nedsatt, framträdde på Akademiska Föreningen, där de stora elefanterna dansat. Nästan ofattbart att det är så länge sedan.
När X2000 rullar in på Malmö Central känns det som att komma hem, andetagen genast lättare. Det har blivit flera resor de senaste åren till Malmö, staden drar och det går inte att hålla emot. Jag har till och med ställt oss i bostadskö.
Första gången jag står i en dylik. Kanske på ålderns höst på väg att bli skåning! Pålarna nedslagna i den landsända som är förknippad med namn som Ola Hansson, Edvard Persson och Bosse Larsson. Höll i hastigheten på glömma Siw Malmkvist och Bosse Widerberg.
Det är inte skjutningarnas Malmö som lockar. Förstås. Inte antisemitismens som gör att judar inte vågar bo kvar. Förstås. Kan man annat än skämmas över detta?
Jag talar om känslan för det Malmö som Östen Warnebring nostalgiskt besjöng i När Malmö doftade och som vi lyssnat på många gånger på Youtube. Det Malmö som inte längre finns - men borde finnas. Förresten, apropå Östen med den välbalanserade rösten.
Hans både ljuvliga och fyndiga - allt startar med en trasig moped - Femton minuter från Eslöv (i original Twenty Four Hours from Tulsa) lurade oss att åka med Pågatåget dit för att rekognosera och ta pulsen på orten. Inte stannade vi många minuter.
Eslöv framstod som en oerhört trist håla. Horndal på den skånska slätten. Huvudpersonen i Östens låt borde tackat sin lyckliga stjärna för "skiten" i förgasaren. Och att en mack fanns i närheten med en fingerfärdig grebba som blev hans öde. Aldrig mer Eslöv för den pågen!
Närheten till Köpenhamn förstärker den varma känslan för Malmö. Efter att bron byggts tar det inte många minuter med Öresundståget till den rödvita huvudstaden. På andra sidan Sundet börjar världen, sa man förr.
Men den börjar väl redan på Kastrup som passeras utmed linjen. En sjudande flygplats som får Arlanda att förblekna till otrivsamma hangarer i vildmark.
Det man förmår i Danmark, nu tänker jag brottsbekämpningen, lyckas man inte med i Sverige. Politiker och polis står handfallna.
Det senare landet befinner sig på mycket farlig kurs. Inte kan Kristersson och hans regering ändra på detta. Beyond the point of no return, som jag uppgivet brukar skriva till bekymrade vänner.
Kalinka, danskfödd som hamnade i Sverige, meddelar mig att hon längtar hem till frisinnet. Jag förstår henne.
PS. Detta skrevs innan snösmockan träffade södra Sverige. Men den är övergående. Ingen smocka varar beständigt. Men Malmö består. Dess doft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar