Stasi rörde sig enligt uppgift med en kvarts miljon så kallade Inofficiella Medarbetare (förkortat IM:are). Blint lojala mot staten, eller föremål för utpressning. Med kniven mot strupen vågade de inte annat än spionera på andra östtyskar.
När arkiven i Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Berlin öppnades efter murens fall skadades många relationer svårt. Den inofficiella medarbetaren hade funnits alldeles i närheten. I vänkretsen, ofta ännu närmare än så. Ingen hade varit att lita på.
Gestapo hade inte många på lönelistan. Maktutövandet byggde på vanliga tyskars angiveri. Till och med barn angav sina föräldrar för förtal av führern eller ”defaitism”.
Högläsningen, från min närstående, av Anne Franks dagbok, jag har ju aldrig läst den, på balkongen i varma julikvällen framkallar en kuslighetens, jag finner inget bättre ord, obehagliga känsla.
”Kusligheten” som begrepp lånar jag från Heidegger.
Den i dagboken brådmogna, kloka, ofta drastiska och humoristiska Anne Frank känns kusligt nog inte långt borta. De Hotel Roemer omkringliggande husen måste ha varit samtida med henne. Det hus hon och sju ytterligare judar gömde sig i. Inte så förfärligt långt härifrån, promenadavstånd.
Högläsningen förstärker den bestående känslan av kuslig närvaro när vi står på trottoaren nedanför huset, stängt och tillbommat, på Prinsengracht 263. I vetskap om vad som väntade Anne och de övriga som gömde sig där uppe och försökte leva som om faran inte existerade.
I grannskapet Westerkerk, vars dongande klockor Anne noterar i sin dagbok.
Amsterdam är en flanörstad som kan tävla med de främsta med avseende på detta. Paris och Venedig, för att inte nämna Wien. En alldeles speciell storstadsatmosfär genererad av kanaler, snirklande gator och gränder, fasadsköna byggnader och trevliga kaféer.
Men man måste se upp för cyklisterna som framforsande på rödbelagda cykelbanor anser sig äga staden. Jag störs också av alla amerikaner som högljudda betrampar gatorna, tänker osökt och kanske långsökt NATO.
De åtta i det hus som vi står och blickar mot, granne med en kanal som härbärgerar husbåtar, angavs efter två års undkommande.* Ständigt i latent rädsla för att upptäckas, lystrande efter misstänkta ljud från huset och gatan.
Anne och hennes syster Margot avled i tyfus sista krigsvåren 1945 i Bergen-Belsen. Modern dödades i Auschwitz. Fadern ende överlevande i familjen Frank.
Vem blir angivare? Finns det något särskiljande som utmärker angivaren som personlighet? Adorno skrev om den auktoritära personligheten, kan vi travesterande tala om den angivande personligheten? Tjallaren? Skvallraren?
Den norska tv-serien De sista dödsdömda (2023, kan ses på SVT Play) som noggrant dokumenterar de avrättade kollaboratörernas livshistorier pekar i riktning mot att vem som helst kan bli angivare. Beroende på omständigheterna.
En föga uppmuntrande slutsats.
* Rosemary Sullivan reder ut vem angivaren var i Så förråddes Anne Frank (2022).
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-22/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar