Runt ekan kluckade det, evigheten förebådande

Högskolans IT-tekniker brukade hävda att jag måste defragmentera hårddisken. Vad med hårddisken i knoppen? Mitt minne tycks mig allt sämre, alltmer fragmenterat. Bitarna hänger inte ihop, om man säger så. I bästa fall som en svårtydd mosaik. 

Alldeles förbaskat tidigt härom morgonen hörde jag, genom mitt på glänt stående sovrumsfönster, sopbilen när dess betjänare gav sig på sorteringsbodens skräp. 

Ett förskräckligt oväsen när boden tömdes på sitt innehåll, de många tomflaskorna skramlade som attan. 

Gubbarna måste jobba på ackord, pressade av tidsnöd, som de stod på. Ett ilsket ljud som kunde avlyssnas på långt håll. 

Minnen, ljudrelaterade sådana, föddes i samma oväsendets stund. Fråga mig inte varför just dessa, omöjligt att svara på om jag inte postumt konsulterar doktor Freud. Fragmenterat i skallen, som sagt. 

Vårfåglarnas muntra kvittrande när gossen i arla morgonstund med raska steg är på väg till folkskolans första klass. Till den väntande, snälla fröken Gunell. I ett klassrum tillhörande "Murrgårn" som sandvikarna säger om den Glimmingehusliknande byggnaden. 

Först en rejäl kopp mjölkchoklad och ett par smörgåsar med herrgårdsost, serverat tillsammans med mammas sedvanliga förmaningar inför den schemastyrda dagen. Följt av vattenkamning, så take off. Ännu en morgon, bland många likadana i raden.

En moped som tonar bort och försvinner i den milda natten, Brantevik på Österlen sommaren 1965. Vem föraren är kommer jag aldrig att få veta. Ett tidningsbud på väg till jobbet? En bagare som avverkat sitt skift? 

En förälskad som lämnar kärestans bädd? Stranger in the night. 

Mistluren som skär sig genom tjockan, samma sommar i fiskeläget. Ett aningen skrämmande ljud, olycksbådande. Därute på havet stävar färjan mot Rønne på Bornholm. Vi åkte med den en gång från Simrishamn. 

Bornholm, där Bengt Anderberg höll till. Den från Lundby i Göteborg härstammande författaren, bortse från "Kärleksböckerna" och fatta att han var större än så, lämnade inte gärna ön. Helst aldrig, om han själv fick bestämma.

Fartyget skrämmer, eftersom pappa och jag kom det otäckt nära, när vi begav oss utanför brantevikshamnens skyddande pirar för att pilka torsk. Svallvågor rullade mot oss. 

Där satt vi, två män i lånad båt, utan flytvästar men iförda bländvita skärmmössor från Snabbekiperingen i Sandviken. 

Min blåste plötsligt av och ner i havet, guppade bort, pappa, kunde inte få fatt i kepan hur han än försökte, vredgades. Alltid denna reaktion, när han förlorade kontrollen.

Beaglen Oskars andetag efter att han om natten hoppat upp i min smala säng. Sovande snusande fridfullt, efter att ha tagit ordentligt med plats, trängt undan mig så att jag måste ligga balanserande på kanten.

Knastret från högtalarna strax innan vi skall dra igång i Two Good Reasons, på tröskeln till en spelning. Ibland inspirerande och laddande, andra gånger nervositetsframkallande. Ingen möjlighet att backa och ställa in när det väl börjat att knastra.

Righteous Brothers i vemodsframkallande "Unchained Melody". Deras välpolerade röster. Köpte en CD med dem på järnvägsstationen i Turin när jag gästföreläste på Handelshögskolan i Juventus hemstad. 

Bodde mitt i staden i ett pittoreskt (med turistblicken) kvarter som hämtat från Lady och Lufsen i "Kalle Anka på julafton". Tvättlinor spända mellan husen över gatan. 

Klucket mot roddekan vid Storsjöns strand, nedanför den röda sommarstuga som såldes när pappa gått bort. Ett tidlöst, liksom utslätande ljud. Förebådande evigheten. 

Om det vi inte kan tala måste vi tiga, menade filosofen Wittgenstein. Men ljuden tystnar inte i mina associationsbanor. Även om jag tiger. På evigheten mig förberedande. 

And the rest is silence.