Första gången jag lade märke till namnet Dag Hammarskjöld var i en bildtext i magasinet SE, som jag hade för vana att storögt läsa. Foton från det som ända fram till 2017 påstods vara en flygolycka i dåvarande Nordrhodesia 1961.
Men som vi nu vet var det en nedskjutning. Hammarskjöld dräptes. När han, optimistisk och tillitsfull, trodde sig vara på väg till avgörande förhandlingar med president Tshombe i regionen Katanga, som brutit sig ut från Kongo och krävde självständighet. I dess spår ett slaktande av Balubafolket.
1965, under en semester i Brantevik på Österlen, sökte vi upp det hus i Backåkra, där han hade tänkt att slå sig ned efter att hans mandatperiod som FN:s generalsekreterare var över. Huset, kanske omvandlat till museum, med låsta dörrar. Vi kikade in genom fönstren.
Hösten 1969 sitter jag mycket på Dag Hammarskjöldmuséet nere vid Fyrisån för att samla material till min C-uppsats i u-landssociologi med fokus på Kuba. I samma hus nu en kinarestaurang.
I den anti-imperialistiska och antikoloniala litteratur som jag slukade nämndes, vad jag minns, över huvud taget inte Dag Hammarskjöld.
I filmen Hammarskjöld från 2023, visas på TV4 Play, lyfts detta däremot fram som utmärkande för honom, hans envisa kamp för Afrikas länder när det koloniala oket skulle lyftas av.
Han stödde aktivt Kongos president, Patrice Lumumba, som sedermera kallblodigt mördades på direkt order av Tshombe.
Lumumba hade en allierad och vän i Sovjetunionen. När ryssarna, med den eldfängde Chrusjtjov i spetsen, tyckte Hammarskjöld inte gjorde tillräckligt mycket för deras förbundne, riktade de ett öppet misstroendevotum mot honom.
Även USA, med Jack Kennedy som president, misstror honom. Han anses vara för välvilligt inställd till de kommunister som hotar Belgiens intressen, läs gruvindustrin, i Kongo. Den senare sällar sig till hans svurna fiender, vill bli kvitt honom.
Mikael Persbrandt, vars skådespelarröst jag har svårt för, tecknar auktoritativt en bild av en humanist och diktskrivande man, som modigt utmanar de kapitalistiska krafterna. En idealist, med en hög kristen moral.
En privat ensam och olycklig man, med blott sin lilla apa och en butler i tjänstebostaden invid Central Park som sällskap. Tillbakahållande sin latenta, homosexuella läggning.
Samtidigt en man som underskattar vilka mäktiga intresse han hotar.
Dessutom bryter han mot FN-stadgan när han skickar in FN-trupper att kriga i Kongo. Undviker att informera säkerhetsrådet, handlar på eget bevåg. Trots de lojala rådgivarnas varningar.
Var han naiv och godtrogen? Varför var han inte mer politiskt ”slipad”och taktisk? Ibland tenderar den annars så sympatiske och mjuka att utöva envälde. Lyssnar inte. Säker på sin sak.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till dagens situation. Minus Hammarskjöldgestalten. Det onödiga, människoförspillande kriget i Ukraina.
Inte är det Zelenskyj som driver det. Bakom honom står USA och CIA. Liksom på andra håll i världen. Och nu har Sverige anslutit sig till den imperialistiska stormakten, på väg att tappa mark globalt.
I Sverige sprattlar Kristersson i militärens och den Wallenbergska krigsindustrins trådar.
Självaste general, tillika presidenten, Eisenhower talade om det ”militärindustriella komplexet”.
De som vi tror och inbillar oss styr vårt öde, de folkvalda politikerna, gör det inte.
Se gärna filmen. Hur väl den överensstämmer med verkligheten är jag inte mannen att svara på. Förutom det jag känner till i stora drag om händelseutvecklingen.
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-01/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar